Så mycket oväsen!
Det var så mycket oväsen. Var kunde Lukas finna frid?
Lukas stönade. Det var så mycket oväsen. Hans bröder Tadd och John grälade igen. Ända nerifrån korridoren kunde han höra deras rop bakom dörren till deras rum. Och hans syster Lizzie hade höjt sin musik igen. Dunk. Dunk. Dunk. De låga tonernas stadiga takt hördes överallt.
Lukas försökte be sina bröder att sluta. ”Gå härifrån”, sa Tadd till honom. Sedan bad Lukas Lizzie att sänka musiken. Hon höjde bara ljudet ännu mer.
Lukas ville gå utomhus där han kunde tänka. Men det regnade.
Men det fanns en lugn plats dit Lukas kunde gå. I går gav hans föräldrar honom ett eget rum – ett som han inte behövde dela med Tadd och John. Det var i källaren. Det var precis så att en säng och ett bord fick plats. Men i hans rum kunde Lukas stänga dörren och slippa oväsendet.
Lukas gick ner till sitt nya rum. Han tittade på lådorna som han hade tagit ner tidigare. Han såg en tavla av Jesus sticka upp ur en låda. Lukas hade fått tavlan samma dag som han döptes. När han tittade på den kände han sig alltid lugn.
Lukas tog upp tavlan ur lådan. Han ställde den på bordet. Sedan knäböjde han för att be. ”Käre himmelske Fader”, sa Lukas, ”det är så högljutt här ibland. Snälla, hjälp mig finna lite frid.”
Lukas lade sig på sin säng. Han tänkte på Jesus. Han hade lärt sig i Primär att Jesus alltid kunde vara nära honom. Och den Helige Anden kunde alltid ge frid.
Snart skulle mamma och pappa vara hemma från jobbet. De skulle prata med Tadd och John. Och bråket skulle ta slut. Ett litet tag i alla fall. De skulle prata med Lizzie. Lizzie skulle sänka musiken. Ett litet tag i alla fall. Tills mamma och pappa var borta igen.
Men just nu låg Lukas i sängen. Han tittade på tavlan med Jesus. ”Snälla, käre himmelske Fader”, viskade Lukas. ”Hjälp mig att känna frid oavsett vad som händer i resten av huset.”
Senare knackade det på hans sovrumsdörr. ”Får jag komma in?” frågade mamma. ”Hur är det?”
”Tadd och John bråkade igen”, sa Lukas. ”Och Lizzie spelar sin musik väldigt högt.”
”Jag vet. Visst är det svårt?” sa mamma. ”Pappa pratar med dina bröder just nu. Och jag ska prata med Lizzie i kväll. Men först ville jag se hur du mår.”
”Det är okej. Jag är glad att jag har det här rummet”, sa Lukas.
”Jag också”, sa mamma. ”Jag ser att du har ställt en tavla av Jesus på bordet.”
Lukas log. ”Det gjorde jag. Och han kommer att hjälpa mig göra mitt rum till en fridfull plats.”
Illustrationer: Bryan Beach