”Köfte till lunch”, Vännen, juli 2023, s. 12–13.
Köfte till lunch
”Vad är det för konstig mat du äter?”
Det här hände i USA.
Roy satte sig ner vid bordet och öppnade sin lunchpåse. Hans familj hade just flyttat och det här var första dagen i hans nya skola. Hans mamma hade lagat hans armeniska favoritmat, köfte. Han såg fram emot att äta den!
Roy drog bort smörgåspapperet runt köften. Den var som en lång smal köttbulle. Han älskade doften av kryddorna i köttet. Och hålet i mitten fick den att se ut som en visselpipa. Han satte den mot läpparna och blåste. Sedan tog han en tugga. Jättegott!
”Hallå”, sa en pojke på andra sidan bordet. ”Vad är det för konstig mat du äter?”
Roy kände hur hans kinder blev röda. ”Det är min lunch.”
”Jaha, men den ser inte särskilt god ut.” Pojken skrattade.
Roy visste inte vad han skulle säga. Han visste inte att ingen annan här åt köfte. Han ville inte att de skulle tycka att han var konstig! Så han stoppade undan lunchen och sprang ut på rast.
När Roy kom hem från skolan höll mamma på med att packa upp lådor.
”Jag vill inte ta med köfte till skolan längre”, sa Roy.
”Varför inte?” undrade mamma. ”Det är ju din favoritmat.”
Roy berättade för henne vad som hade hänt i skolan. ”Det var så pinsamt!”
”Jag är ledsen att det hände”, sa mamma. ”De flesta här har aldrig ätit köfte. Tänk om vi skulle ge de andra barnen en chans att smaka lite?”
”Varför då?” frågade Roy. ”De kommer inte att äta det.”
”Men det kan du ju inte veta om du inte frågar dem! Jag vet att det är svårt att få nya vänner. Men vi är alla Guds barn. Ibland måste vi bara lära oss mer om varandra.”
Roy funderade på det. Han ville inte bli utskrattad. Men han ville ju ge barnen i matsalen en chans att förstå. Och köfte var verkligen gott.
Han nickade. ”Okej. Vi lagar mer köfte.”
Nästa dag vid lunchen tog Roy ett djupt andetag. Han satte sig bredvid pojken som hade skrattat åt honom.
Roy öppnade sin lunchpåse. ”Vill någon av er prova lite armenisk mat?”
De andra barnen samlades kring Roy när han tog upp sin köfte.
”Jag vill smaka lite”, sa pojken.
”Jag också”, tillade en flicka. Roy skickade runt sin köfte så att alla kunde smaka. Sedan tog alla en tugga.
”Det här är jättegott!” sa pojken. ”Vad kallas det?”
”Köfte”, sa Roy.
”Coolt!” Pojken log. ”Jag heter John. Vill du leka på rasten?”
Roy kunde bara nicka med munnen full av mat. Hans mamma hade rätt – de var också Guds barn! Och att dela med sig hjälpte honom att få vänner trots allt.
Illustration: Mark Robison