Vad en penna lärde mig

Tracy Y. Browning

andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap

Från en intervju med Lori Fuller Sosa.

En gång besökte jag några primärbarn i Jamaica. Jag bad dem rita en bild av något de kunde göra den veckan för att visa sin himmelske Fader att de älskar honom. Två flickor satt nära varandra.

Den yngre flickan hade bara en pytteliten pennstump utan suddgummi. Hon hade svårt att rita sin bild. Den äldre flickan märkte att den yngre flickan behövde hjälp. Hon räckte henne sin egen penna. Den yngre flickan log, tog pennan och började rita.

Jag såg den äldre flickan vänta tålmodigt medan den yngre flickan ritade färdigt. Sedan lämnade den yngre flickan tillbaka pennan. De turades om att använda pennan utan att säga något. Den äldre flickan var villig att hjälpa till, och den yngre flickan var bara så tacksam och villig att ta emot hjälpen. De visste att de kunde lita på varandra.

När alla var klara med sina teckningar berättade jag för den äldre flickan att jag hade sett henne dela med sig av pennan. Jag frågade: ”Varför gjorde du det?”

Hon sa: ”Jag såg bara att hon behövde hjälp.”

Sedan frågade jag den yngre flickan: ”Hur kändes det när hon hjälpte dig?”

Hon sa: ”Jag var så tacksam!” Det var så fint.

Ibland kanske vi undrar hur vi ska hålla våra förbund. Vi kanske tror att det är något stort och svårt. Men det är det inte! Jag såg ett barn lära mig hur man håller förbund genom att hjälpa andra som behöver det.

Jag vittnar om att när du gör de här enkla sakerna för att hjälpa och tjäna andra så håller du dina förbund. När vi håller våra förbund kan vi känna Guds kraft i våra liv.