En ängel i orangea kängor

Emma Stanford

Kyrkans tidskrifter

Vad skulle en ängel i fula kängor kunna erbjuda Herren?

Illustration Dean MacAdam

Jag är en av dem som gillar vintern. Men jag gillar inte att känna mig kall.

Det var typiskt min tur att min stav anordnade en iscensättning av Frälsarens födelse. Utomhus. På kvällen. Under den kallaste julen på flera år. I Kanada. Jag spelade rollen som ängel i detta julspel, så min puffiga kappa kunde åtminstone dölja mina snöbyxor, vantar och halsdukar.

Men ingenting, inte ens den puffiga kappan, kunde hålla mina fötter varma. Mamma tog med mig för att köpa tjockare kängor, och vi köpte det varmaste par kängor vi kunde hitta: ett par orangea kängor med röda snören. De här kängorna såg ut att kunna överleva en Antarktis-expedition – och under denna rekordkalla vinter behövde jag det. Men jag kände mig som den löjligaste 17-åriga ängeln någonsin. Vilken sorts himmelsk budbärare har orangea kängor?

En generad ängel

På kvällen för vår generalrepetition gick jag ut på scenen och försökte dra ner min kappa för att täcka mina kängor. Vad jag än gjorde så stack de fortfarande ut ur min puffiga änglaklädsel.

Som tur var stod jag och de andra änglarna halvt dolda bakom en kuliss under större delen av julspelet, vilket innebar att ingen kunde se mina kängor.

Men det fanns en del i slutet när alla figurer i julspelet – herdar, romerska soldater, vise män, stadsbor och änglar – kom in från alla sidor av utomhusteatern för att knäböja inför Frälsaren.

Denna del av föreställningen skulle vara en lugn stund för publiken och skådespelarna då de kunde reflektera över Frälsarens födelse. Men de två första kvällarna fruktade jag den. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle behöva knäböja mitt framför publiken och att de skulle kunna se mina fula, knallorangea kängor. I det ögonblicket kändes det mer pinsamt än heligt att vara en ängel.

Fridsfursten

Den tredje kvällen väntade jag bakom scenen tillsammans med de andra änglarna, och jag kände mig plötsligt glad över att få dela det sista julspelet med publiken. Jag menar, det var nu det hände – publiken skulle få se änglar komma in från alla håll för att knäböja framför Frälsaren. Hur fantastiskt är inte det?

Jag glömde mina kängor totalt när berättaren citerade Jesaja 9:6, vilket var min signal: ”För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.”

När jag gick ut föll allt annat bort. Jag kände mig som en av de himmelska änglarna – dessa mäktiga, förhärligade varelser som var närvarande vid Kristi födelse.

De andra änglarna och jag knäböjde bredvid soldaterna och lade tröstande händer på herdarnas axlar. Vi visade alla vår ödmjukhet, vördnad och kärlek till detta lilla nyfödda barn. Och jag kände den – den oändliga kärlek som min Frälsare hade till stadsborna, skatteindrivarna och mig. Jag visste att detta barn – och den frälsning som han gav oss – var den viktigaste gåva som jorden någonsin hade fått.

Vittna om Kristus

När jag gick ut på scenen under de följande föreställningarna kände jag mig inte bara som en tjej i en puffig dräkt och orangea kängor. Jag var en del av ”änglars betjäning” som vittnar om Frälsaren (Moro. 7:25), till och med på mitt eget lilla sätt. Jag brydde mig inte längre om ifall publiken kunde se mina kängor – för om mina orangea kängor syntes betydde det att jag knäböjde inför min Frälsare.