En väns inflytande

Jolie Hatch

Min tonårstid var svår, men Gud skickade mig en vän som hjälpte mig igenom den.

Illustration: Judy Bloomfield

Jag har alltid känt mig ganska ensam i världen. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten, och några år senare gifte min mamma om sig och vi flyttade nästan 650 mil från Georgia, USA, till Oregon, USA. Det var en enorm förändring för en nioårig flicka att hantera, särskilt för en flicka med sydstatsaccent som inte blev helt accepterad av de andra barnen.

Men när jag kom upp i mellanstadiet träffade jag Nicole.^* Jag kände genast positiva, fridfulla vibbar från henne – något som jag hade saknat. Jag visste att jag måste bli vän med den här tjejen!

När vi umgicks mer och mer blev Nicole en trygg plats där jag kunde slippa min ensamhet. Att gå in i hennes hem var som att gå in i ett helt annat liv: Guds ande fyllde varje hörn. Överallt fanns bilder av Frälsaren och av jättelika byggnader. (Jag fick senare veta att det var tempel.) Nicoles missionsarbete började med att hon helt enkelt bjöd hem mig, och hon visste inte ens om det.

Vänskap och tro

Nicole betjänade mig bara genom att vara min vän. Hon gav mig Mormons bok och vi började läsa tillsammans i hennes bil efter skolan.

Mormons bok började fylla hålen i mitt liv. Men jag kände mig fortfarande ensam. Jag var inte medlem i Nicoles kyrka, men jag tillhörde inte heller helt och hållet mina föräldrars religion.

Nicole uppmanade mig vänligt att be och fråga Gud om Mormons bok är sann. Jag hade aldrig bett högt, så jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Men jag gick bara ut och började prata. Jag frågade Gud om Nicoles kyrka var rätt kyrka för mig också. Så fort jag avslutade min fråga kände jag rysningar i hela kroppen. Jag visste, på något sätt utan tvivel, att Mormons bok är sann och att kyrkan var rätt för mig.

Jag var 15 år när jag fick det här vittnesbördet. Under de följande åren var jag troende, även om mina föräldrar inte var intresserade av kyrkan. Men jag var inte ensam i min tro, för Nicole var fortfarande där och stöttade mig.

Ny tro, nya frågor

När jag hade gått ut high school flyttade jag till Utah, USA. Nicole var redan där och hon väntade ivrigt på att jag skulle komma dit så att jag kunde börja ta missionärslektionerna. Jag planerade att bli döpt på min 19-årsdag – bara sex veckor senare – och Nicole försäkrade mig att hon skulle vara med mig hela tiden.

När missionärerna började undervisa mig insåg jag snart hur lite jag egentligen visste om kyrkan. Jag hade läst och älskat Mormons bok, men plötsligt berättade de för mig om den Helige Andens gåva, frälsningsplanen, att bli som Gud och så många andra nya saker. Det var för mycket att smälta på en gång.

Men Nicole kände mig väl. Hon hjälpte till att förklara det äldsterna lärde mig på ett sätt som hon visste att jag skulle förstå. Under de första lektionerna var det hennes tålmodiga förklaringar som gjorde att jag stannade kvar.

Äntligen tillhörighet

Nicole stöttade mig andligt på det här sättet fram till den dag jag döptes – och därefter. Hon hjälpte församlingsmedlemmarna och missionärerna att planera så att jag kunde döpas på min 19-årsdag. När jag kom upp ur vattnet och såg dussintals människor som strålade mot mig kände jag mig inte längre så ensam. Jag kommer aldrig att glömma den känslan av att äntligen tillhöra Herren och hans kyrka.

Jag lär mig fortfarande av Nicoles konsekventa tro och vänskap. Hon visade mig redan från början att missionsarbete inte kräver någon namnbricka. Nicoles missionsarbete började i hennes hjärta när hon nådde ut till en sydstatsflicka som behövde ett leende.

Författaren bor i Utah, USA.

• Namnet har ändrats.