”Han gjorde mig till människofiskare”, Vägledning för de unga, feb. 2023.
Han gjorde mig till människofiskare
Colby Merryman i Topsham i Maine är hummer- och människofiskare.
Sedan Colbys tidiga tonår har hans väckarklocka ringt fyra på morgonen för att säga åt honom att gå upp så att han kunde vara på båten klockan fem. För Colby är tredje generationens hummerfiskare i Maine i USA. Han behövde vara ute till sjöss med sin pappa klockan fem på morgonen så att de kunde få en lyckad fiskedag.
Hummerfiskarna
Colby behövde lägga ner mycket tid och hårt arbete på att få en egen hummerlicens. Han tillbringade 200 dagar och 1 000 timmar med att öva ute till sjöss under några års tid. Han behövde lära sig om hantering av hummerfiskebåtar och navigering, och han studerade också säkerhetsföreskrifter och regler för yrket.
Han säger: ”Jag var sex år när pappa tog med mig ut på fiske första gången. Redan vid den åldern fick jag uppdraget att binda humrarna, det vill säga att sätta tjocka gummiband runt deras klor.”
När Colby fyllde 14 år anställde hans pappa honom som assistent, och när Colby var 15 år köpte han en egen fiskebåt. Han lärde sig också om mekaniken i småmotorer och om snickeri som en förberedelse för att bli företagare i hummerbranschen.
Att vara hummerfiskare har varit en rolig och lärorik del av Colbys liv. Det har lärt honom att ta hand om en egen båt och ta ansvar för de beslut han fattar på land och till sjöss. ”Hummerfiske är ett fysiskt hårt arbete och kan vara farligt”, säger han.
De säkerhetsföreskrifter som hans pappa lärde honom skyddar honom fysiskt, precis som Herrens bud skyddar honom andligt. Om de arbetar hårt och är trygga under hela hummersäsongen samlas deras familj för att ha ett ”stort hummerkalas” varje sommar och fira hummerfisket som familjetradition.
Fiskare döper ofta sina båtar efter en viktig kvinna i sina liv. Colby döpte sin båt till ”Angelica Jewel” efter sina två systrar. Senare sålde han båten, lastbilen och utrustningen för att betala för sin mission.
Seminariet på havet
När Colby var gammal nog att börja seminariet behövde man lösa en schemakrock. Fisket började klockan fem på morgonen och varade i flera timmar. Seminariet började klockan sex på morgonen. Han kunde omöjligen vara på två platser samtidigt … eller kunde han det?
Colby började delta i seminariet genom ett videosamtal varje morgon klockan sex så att han kunde fullgöra både sina fiskeplikter och främja sin andliga utbildning. ”Jag har alltid känt att jag börjar dagen med en stor andlig vitamindos”, säger han. ”Jag tyckte om att ha seminariet på havet. Det var lugnt och fridfullt och jag kände Herrens Ande där ute.”
Han brukade lyssna och begrunda, läsa skrifterna och delta i samtalet med sina lärare och klasskamrater. Sedan, kvart i sju på morgonen, började han fiska igen.
Visst, seminariet på en fiskebåt var inte alltid idealiskt. Motorljudet var högt och störande. Vattnet var ofta lite vågigt och båten sjöd av tidig morgonaktivitet. Stormigt väder hindrade ibland Colby från att ha en bra uppkoppling till sitt videosamtal. ”Att vara med på seminariet på hummerbåten var svårt”, säger han. ”Det hade varit lättare att inte vara med. Men jag är så glad att jag tog mig tid varje dag att delta i seminariet.”
Andliga fiskelektioner
Inte allt som Colby lärde sig på båten handlade om fiske. ”Man lär sig mycket om hur evangeliet fungerar när man arbetar ute till sjöss på en båt”, säger han. ”Det finns så många likheter. En av de saker som pappa lärde mig var att lita på vattnet och vädret och lita på navigationsutrustningen.”
Han jämförde det med att följa den Helige Anden genom livets stormar och sa att den Helige Anden fungerar som vår navigationsutrustning. ”Nu förstår jag varför det är så viktigt att lära sig höra och följa den Helige Andens maningar och Herrens röst.
Jag tror inte att det alltid blir lätt att vara en Jesu Kristi lärjunge”, säger han, ”men jag tror att det är värt det.”
Människofiskare
Nu tjänar Colby som heltidsmissionär i Utahmissionen Provo. Han upplever verkligen vad det innebär att vara ”människofiskare”. Kristus kallade vanliga, alldagliga fiskare att vara hans apostlar och hjälpa till att predika hans evangelium. Colby, nu äldste Merryman, säger: ”Det hjälper mig att veta att en helt vanlig person som jag kan följa Frälsaren när han kallar. Jag känner ett band till Frälsaren i det att han har kallat mig att vara människofiskare, att kasta ut ett nät av evangelieljus och fånga deras uppmärksamhet som är redo att följa honom.”
När äldste Merryman reflekterar över sin seminarieupplevelse på fiskebåten säger han att den ”har gjort skillnad på min mission”. Hans seminariekurs lärde honom ”många värdefulla berättelser i skrifterna”. De här berättelserna och lärdomarna har i sin tur förberett honom för att undervisa om evangeliet genom Anden. ”Varje dag använder jag lärdomarna jag fick i seminariet.”
Äldste Merryman känner också tacksamhet för sin mors andliga inflytande i att föra hans egen familj till evangeliet. Han säger: ”Det var mamma som först var människofiskare. Hon delade med sig av evangeliets ljus till pappa. Tack vare henne har vår familj haft glädjen att uppleva templets och Jesu Kristi evangeliums välsignelser hemma.
Jag vet att Jesu Kristi återställda evangelium är sant”, säger äldste Merryman. ”Det förändrar liv till det bättre. Jag har sett det hända med personer som jag har undervisat under min mission. Att följa evangeliet har hjälpt mig att omvända mig och komma närmare Jesus Kristus.”