”Har du tro?”

Alan Oviedo

I bergen den höstdagen lärde jag mig att prästadömet kan utföra underverk.

Foto: Leslie Nilsson, Michael R. Morris, Luis Oviedo och Hector Reyes

Det sista jag minns innan fyrhjulingen välte var att jag var så rädd att jag inte ens kunde skrika. Jag blundade och kände hur min kropp drogs över marken. När fyrhjulingen landade ovanpå mig slog den mig medvetslös. På något sätt lyfte min vän Kurt, som också var skadad, bort den.

När jag vaknade hade jag blodsmak och jord i munnen. Jag var yr och låg vid sidan av ett dike. Först kände jag ingen smärta, men snart började det göra ont varje gång jag andades. När Kurt hade hjälpt mig ta av hjälmen började min vänstra arm, som var böjd i en konstig vinkel, också göra ont. Jag hade en stor bula på huvudet och när jag tittade på vänster ben såg jag ett stort skärsår. Mitt ben blödde, och det svällde snart så att det blev dubbelt så stort som vanligt.

Sedan blev jag rädd – inte för att dö utan för tanken på att jag kanske aldrig skulle kunna spela fotboll igen.

Båda mina föräldrar är från Argentina. Alla i min familj är fotbollskunniga. Jag växte upp med att spela det och titta på det, särskilt med pappa. När Argentina vann VM 2022 var det den bästa dagen någonsin!

Att spela fotboll har lärt mig att om jag gör mitt bästa så kan jag göra sådant som jag inte trodde att jag kunde göra. Det gäller också skolan, som med prov. Prov kan vara svåra, men om jag studerar och arbetar hårt vet jag att jag klarar mig.

Jag har också lärt mig att jag är mer frustrerad om jag spelar dåligt än om mitt lag förlorar. Även om vi förlorar är jag glad om jag har spelat bra.

En trosprövning

Precis efter olyckan dök min syster Nicole upp med sin kompis på en annan fyrhjuling, och två pojkar som såg oss volta körde snabbt dit på sina fyrhjulingar.

”Min pappa är sjuksköterska!” sa en pojke. Medan han ringde sin pappa för att få hjälp skyndade Nicole och hennes kompis tillbaka till lägret för att hämta pappa.

Den morgonen hade sjuksköterskan Mike Staheli planerat att åka hem från en lägerhelg med några vänner. Men de kände sig manade att stanna en dag till. Jag är tacksam att de gjorde det.

Medan Mike gav mig första hjälpen och höll koll på min puls, blodtryck och andning ringde någon efter ambulans. Mike var rädd att jag hade brutit armen och lårbenet, spräckt flera revben, och att jag hade interna blödningar.

Mike sa att ambulansen från en närliggande stad troligen skulle komma fram först, men att mitt tillstånd var tillräckligt allvarligt för att jag borde flygas till Primary Children’s Hospital i Salt Lake City. En ambulanshelikopter kallades också in.

När pappa och hans vän Hector såg mig visste de att jag behövde en prästadömsvälsignelse. Pappa frågade mig: ”Har du tro på prästadömets kraft? Har du tro på att Herren kan hjälpa dig och hela dig?”

”Jag har tro, papá”, sa jag till honom. Men samtidigt undrade jag: ”Tänk om jag inte har tillräckligt med tro?”

Pappa smorde mig och Hector välsignade mig. Så fort välsignelsen började saktade min andning ner, jag blev lugnare och kände värme fastän det var kallt ute. Jag visste då att jag hade tillräckligt med tro och att jag skulle klara mig oavsett vad som hände.

När ambulansen kom klippte ambulanspersonalen av mig min favoritfotbollströja och kollade min puls, blodtryck och andning. Dessa hade stabiliserats. Helikoptern kom några minuter senare.

När helikoptern landade på sjukhuset kördes jag snabbt in. Sjuksköterskor och läkare började undersöka mig och ta många prover, bland annat en magnetröntgen. Pappa och jag förväntade oss det värsta, och det gjorde de också.

Men de hittade ingenting! Inga brutna ben, ingen inre blödning, inga tecken på hjärnskakning. Men jag hade fortfarande mycket ont i benet.

”Det här är ett underverk!” sa en sjuksköterska till mig. Senare sa en läkare: ”Okej, Alan, det ser ut som att du kan åka hem i kväll.”

Jag tänkte: ”Verkligen?”

Eftersom det fortfarande var svårt att gå stannade jag kvar på sjukhuset över natten. Nästa morgon åkte jag därifrån med bara ett stöd på vänstra handleden. Några veckor senare tränade jag fotboll igen.

Prästadömet, tro och familj

Jag undrar vad som skulle ha hänt om pappa och Hector inte hade burit prästadömet. Det kunde ha slutat mycket värre. Den dagen insåg jag hur viktigt prästadömet är. Jag lärde mig att tro på Jesus Kristus och prästadömets kraft kan göra mirakulösa saker.

Jag lärde mig också att prästadömsbärare måste vara goda exempel. Om vi har prästadömet men väljer att göra sådant som är fel, visar vi att vi inte respekterar eller hedrar Guds kraft. Men när vi är goda exempel visar vi andra att vi hedrar prästadömet och vet att Herren kan utföra underverk genom oss.

Jag är tacksam för min familj och för kyrkan. Jag tänker alltid på de uppoffringar mina föräldrar har gjort för mig och min bror och mina systrar. De tänker på oss först. Pappa skadade nyligen knät när han spelade fotboll och kan inte arbeta. Många människor, särskilt från kyrkan, har välsignat oss med mat och annat vi behöver. För att hålla min tro stark ber jag varje morgon, går på seminariet och läser skrifterna varje kväll med min familj. Det hjälper mig verkligen.

Alan på en promenad med sin familj några månader efter olyckan.

Efter olyckan tänker jag ofta på hur mycket Gud har välsignat mig. Varje gång jag har ett problem nu är det första jag gör att gå direkt till honom. Jag känner att om han älskade mig tillräckligt för att välsigna och hjälpa mig igenom olyckan så kan han hjälpa mig igenom vad som helst.

Författaren bor i Utah, USA.