När mitt hjärta öppnades

Carter Thomas

Illustrationer: Adam Nickle

Jag gillar verkligen idrott, särskilt basket. Jag tycker helt enkelt om att tävla. Och det var delvis därför jag behövde genomgå en åtta timmar lång öppen hjärtoperation när jag var 14 år.

Jag föddes med en defekt i en av hjärtklaffarna. Först sa läkarna att jag förmodligen skulle behöva opereras när jag var gammal – kanske efter att jag hade gått i pension. Men med tiden blev problemet värre, till stor del på grund av hur intensivt jag idrottade.

Under ett besök på hösten sa läkaren att jag förmodligen skulle behöva opereras inom ett eller två år. Under tiden höll jag på med terränglöpning i skolan. Men i stället för att få bättre löptider blev de sämre. Det var så jag förstod att något verkligen var fel.

Vi besökte läkaren igen i mars. Under besöket kände jag att jag borde opereras ännu tidigare än vi hade planerat. Jag började få en varm andlig känsla inom mig. Jag kände mig lite tröstad av den personliga uppenbarelsen. Plötsligt hörde jag mig själv säga att jag ville opereras så fort som möjligt. Mina föräldrar var lite rädda först, men jag sa till dem: ”Det känns lugnt. Hur snart kan vi göra det?” Operationen planerades till april.

I svåra tider vet jag att Jesus Kristus alltid finns där för mig. Jag kan alltid be till min himmelske Fader, och det hjälper.

Jag hade tro på att allt skulle ordna sig, men dagen när jag opererades var jag ändå rädd. Allt slog mig på en gång när jag kom in i rummet. Jag minns att jag darrade. Min narkosläkare hjälpte mig verkligen i det ögonblicket. Jag är tacksam för alla som hjälpte mig igenom hela upplevelsen. Jag fick också himmelsk hjälp. Till exempel höll hela min församling en fasta för mig, och jag kände verkligen kraften i fasta och bön.

Fotografi med tillstånd av familjen Thomas

I dag mår mitt hjärta bra. Om jag inte hade opererats kunde jag ha dött inom två år. Nu förväntas jag leva ett helt liv.

Hela den här upplevelsen har förändrat mitt perspektiv. När andra går igenom prövningar ser jag dem på ett nytt sätt. Jag känner större empati för dem. Ibland ser jag någon och får en känsla av att han eller hon går igenom något svårt, och då går jag dit och hjälper personen.

Att vara en Jesu Kristi lärjunge innebär för mig att verkligen vara ett exempel för andra och behandla alla som han skulle göra. Vi sitter alla i samma båt. Gud är vår Fader, och vi är hans söner och döttrar. Alla har ett syfte och värde. Det finns så mycket negativitet, så jag försöker hjälpa andra att le och vara positiva.

Jag vittnar om att jag kan få personlig vägledning från Herren varje dag. Han kan göra mig starkare som person och ge mig motståndskraft. Allt förmår jag i Kristus (se Filipperbrevet 4:13).