Han lär oss att lägga av den naturliga människan
Juan A. Uceda
Of the First Quorum of the Seventy
Jag vittnar om verkligheten och kraften i Frälsarens försoning, att den kan rentvå, förädla och helga oss och vårt hem.
En morgon samlades en familj för att som vanligt studera skrifterna tillsammans. När de samlades kände fadern en negativ ande: En del av familjens medlemmar såg inte glada ut över att vara där. De bad familjebön och när de började läsa i skrifterna märkte fadern att ett av barnen inte hade skrifterna med sig. Han bad henne gå till sitt rum för att hämta sina skrifter. Motsträvigt gjorde hon det och det tog en evighet innan hon kom tillbaka, satte sig ner och sade: ”Måste vi verkligen göra det här nu?”
Fadern tänkte för sig själv att all rättfärdighets fiende ville skapa problem så att det inte skulle bli några skriftstudier. Han försökte hålla sig lugn och sade: ”Ja, vi måste göra det nu, eftersom det är vad Herren vill att vi ska göra.”
Hon svarade: ”Men jag vill inte göra det här nu!”
Då tappade fadern humöret, höjde rösten och sade: ”Det här är mitt hem och i mitt hem läser vi alltid skrifterna!”
Hans högljudda och ovänliga ord sårade dottern och med skrifterna i handen lämnade hon familjekretsen, sprang till sitt sovrum och slängde igen dörren. Så slutade familjens skriftstudier — varken harmoni eller kärlek fanns i hemmet.
Fadern visste att han hade gjort fel, så han gick till sitt eget sovrum och knäböjde i bön. Han vädjade till Herren om hjälp, för han visste att han sårat ett av Guds barn, en dotter som han älskade högt. Han vädjade till Herren att kärlekens och harmonins anda skulle återvända till hemmet så att de kunde fortsätta studera skrifterna tillsammans. När han bad fick han en tanke: ”Gå och be om förlåtelse.” Han fortsatte att uppriktigt be och bad om att Herrens Ande skulle återvända till hemmet. Återigen kom tanken: ”Gå och be om förlåtelse.”
Han ville verkligen vara en god far och göra det som var rätt, så han stod upp och gick till sin dotters sovrum. Han knackade mjukt på dörren flera gånger men fick inget svar. Så han öppnade dörren försiktigt och såg att hans flicka låg på sängen och grät. Han knäböjde vid sängen och sade med en mjuk och mild röst: ”Förlåt mig. Förlåt att jag var så dum.” Han upprepade: ”Förlåt mig, jag älskar dig och menade inte att såra dig.” Och då, från ett barns mun kom tankeställaren som Herren ville att han skulle lära sig.
Hon slutade gråta och efter en kort stunds tystnad hämtade hon sina skrifter och började leta fram några verser. Fadern betraktade hennes rena små händer när de vände blad efter blad i skrifterna. Hon kom till verserna hon sökte och började långsamt läsa med mjuk röst: ”Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.”1
Fadern, som fortfarande stod på knä vid sängen, kände stor ödmjukhet när tanken kom till honom att ”det skriftstället skrevs för mig, hon har lärt mig en stor läxa”.
Hon tittade sedan på honom och sade: ”Jag är så ledsen. Förlåt mig, pappa.”
I den stunden insåg fadern att hon inte hade läst den versen för att tillämpa den på honom, utan på sig själv. Han öppnade sina armar och omfamnade henne. Kärlek och harmoni hade återställts i förlikningens ljuva stund som Guds ord och den Helige Anden hade fört med sig. Skriftstället som dottern mindes från sina egna skriftstudier hade berört faderns hjärta med den Helige Andens eld.
Mina kära bröder, vårt hem måste vara en plats där den Helige Anden kan bo. ”Endast hemmet kan jämföras med templet vad gäller helighet.”2 Det finns ingen plats för den naturliga människan i vårt hem. Den naturliga människan är benägen att ”försöka skyla [sina] synder eller tillfredsställa [sitt] högmod, [sin] fåfängliga ärelystnad, eller utöva kontroll eller herravälde eller tvång över människobarnens själar [och när han handlar] genom någon grad av orättfärdighet, se, då drar sig himlarna tillbaka, Herrens Ande sörjer, och när den dragit sig tillbaka, är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet.”3
Vi som bär aronska eller melkisedekska prästadömet bör alltid komma ihåg att ”ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek, genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen, utan hyckleri och utan svek.”4
Stridslystnaden försvinner från vårt hem och vårt liv när vi strävar efter att leva efter dessa kristuslika egenskaper. ”Och ni skall även förlåta varandras överträdelser, ty sannerligen säger jag dig att han som inte förlåter sin nästas överträdelser då denne säger att han ångrar sig, han har bragt sig själv under fördömelse.”5 ”Förlåt mig. Förlåt mig, pappa.”
Herren Jesus Kristus, som är Fridsfursten, lär oss hur vi kan upprätta frid i vårt hem.
Han lär oss att vara undergivna, eller med andra ord underkasta oss Herrens vilja eller makt. ”Gå och be om förlåtelse.”
Han lär oss att vara milda, eller med andra ord att vara ”milda i humöret, mjuka, vänliga, att inte lätt brusa upp eller bli irriterade, att ge med oss och visa fördragsamhet när vi behandlas illa.”6
Han lär oss att vara ödmjuka, eller med andra ord ”ödmjuka, anspråkslösa, milda, undergivna, i motsats till att vara stolta, högmodiga, arroganta eller anspråksfulla.”7
”Förlåt mig. Förlåt att jag var så dum.”
Han lär oss att vara tålmodiga, eller med andra ord att ha ”förmågan att uthärda det onda utan klagomål eller irritation” eller ”vara lugn när andra sårar eller förolämpar en.”8
Han lär oss att vara kärleksfulla. ”Jag älskar dig och menade inte att såra dig.”
Ja, mina kära bröder, han lär oss att lägga av den naturliga människan, som fadern i berättelsen gjorde när han vädjade om Herrens hjälp. Ja, liksom fadern kärleksfullt omfamnade sin dotter så sträcker också Frälsaren ut sina armar för att omfamna oss när vi uppriktigt omvänder oss.
Han lär oss att bli ”en helig genom Herren Kristi försoning”. Och då kan vi förlika oss med Gud och bli Guds vän. Jag vittnar om verkligheten och kraften i Frälsarens försoning, att den kan rentvå, förädla och helga oss och vårt hem när vi strävar efter att lägga av den naturliga människan och följa honom.
Han är ”Guds lamm.”9 Han är ”den Helige och Rättfärdige”,10 ”och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.”11 I Herrens Jesu Kristi namn, amen.