Var inte oroliga
Fatta mod, bröder och systrar. Ja, vi lever i svåra tider, men om vi håller oss kvar på förbundsstigen behöver vi inte vara rädda.
Jag instämmer och vittnar om budskapen som president Russell M. Nelson och äldste Quentin L. Cook gav för en stund sedan om harmonin och enigheten i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorums råd. Jag vet att de uppenbarade tillkännagivandena är Herrens sinne och vilja och att de kommer att välsigna och stärka enskilda, familjer och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i kommande generationer.
För en del år sedan ställde en av våra unga gifta döttrar och hennes man en mycket viktig, livsavgörande fråga till syster Rasband och mig: ”Är det fortfarande tryggt och klokt att sätta barn till den här världen vi lever i, som verkar så ogudaktig och skrämmande?”
Det var sannerligen en viktig fråga för en mamma och pappa att begrunda tillsammans med sina kära gifta barn. Vi hörde rädslan i deras röster och kände rädslan i deras hjärtan. Vårt svar till dem var ett bestämt ”ja, det är mer än okej”, och vi tog upp grundläggande lärosatser i evangeliet och delade egna uppriktiga intryck och livserfarenheter.
Rädsla är inget nytt. Jesu Kristi lärjungar som var ute på Galileiska sjön skrämdes av stormvinden och vågorna i den mörka natten.1 Som hans lärjungar i dag har också vi rädslor. Våra ensamstående vuxna är rädda för sådana förpliktelser som äktenskap. Unga gifta, som våra barn, kan vara rädda för att fostra barn i en allt ondare värld. Missionärer är rädda för mycket, särskilt för att kontakta främlingar. Änkor är rädda för att gå vidare ensamma. Tonåringar är rädda för att inte bli accepterade, skolbarn är rädda för första dagen i skolan, universitetselever är rädda när de får tillbaka ett prov. Vi är rädda för misslyckanden, avvisanden, besvikelser och det okända. Vi är rädda för orkaner, jordbävningar och bränder som ödelägger landområden och våra liv. Vi är rädda för att inte bli valda, men kan också vara rädda för att bli valda. Vi är rädda för att inte vara bra nog, vi är rädda att Herren inte har några välsignelser åt oss. Vi är rädda för förändringar, och vår rädsla kan trappas upp till skräck. Har jag nu fått med nästan alla?
Sedan urminnes tider har rädsla begränsat Guds barns perspektiv. Jag har alltid tyckt om berättelsen om Elisha i Andra Kungaboken. Syriens kung hade skickat en härskara som ”kom på natten och omringade staden”.2 Deras avsikt var att tillfångata och döda profeten Elisha. Vi läser:
”När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat staden. Tjänaren sade till gudsmannen: ’O, min herre, vad ska vi ta oss till?’”3
Det var rädslan som talade.
”[Elisha] svarade: ’Var inte rädd! De som är med oss är fler än de som är med dem.’”4
Men han slutade inte där.
”Elisha bad: ’Herre, öppna hans ögon så att han ser.’ Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisha.”5
Vi kanske eller kanske inte får vagnar av eld sända till oss för att skingra vår rädsla och besegra våra demoner, men lärdomen här är tydlig. Herren är med oss, bryr sig om oss och välsignar oss så som bara han kan. Böner kan kalla ner styrkan och uppenbarelsen vi behöver för att fokusera våra tankar på Jesus Kristus och hans försoningsoffer. Herren visste att vi skulle bli rädda ibland. Jag har varit där, och du också, och det är därför skrifterna är fyllda av Herrens råd:
”Var … vid gott mod och frukta inte.”6
”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.”7
”Frukta … inte, du lilla hjord.”8 Jag tycker om ömsintheten i ”du lilla hjord”. I den här kyrkan må vi vara få till antalet så som världen mäter inflytande, men när vi öppnar våra andliga ögon är ”de som är med oss … fler än de som är med dem”.9 Vår kärleksfulle Herde Jesus Kristus fortsätter sedan: ”Låt jord och helvete förena sig mot er, ty om ni är byggda på min klippa kan de inte få överhand.”10
Hur skingras rädslan? För den unge tjänarens del stod han bredvid Elisha, en Guds profet. Vi har samma löfte. När vi lyssnar på president Russell M. Nelson, när vi följer hans råd står vi med en Guds profet. Kom ihåg Joseph Smiths ord: ”Och nu, efter de många vittnesbörd som har givits om honom är detta det allra sista vittnesbördet som vi ger om honom: Att han lever!”11 Jesus Kristus lever. Vår kärlek till honom och hans evangelium skingrar rädslan.
Vår önskan att ”alltid … ha hans Ande”12 hos oss tränger undan rädslan och vi får en mer evig syn på jordelivet. President Nelson har sagt: ”I kommande dagar blir det inte möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande.”13
Herren sa om det gissel som skulle drabba landet och förhärda mångas hjärtan: ”Mina lärjungar skall stå på heliga platser och skall inte rubbas.”14
Och sedan detta gudomliga råd: ”Var inte oroliga, ty när allt detta sker, då kan ni veta att de löften som har givits er skall uppfyllas.”15
Stå på heliga platser och låt er inte rubbas, så ska löftena uppfyllas. Låt oss titta på varje aspekt i relation till våra rädslor.
För det första: Stå på heliga platser. När vi står på heliga platser – våra rättfärdiga hem, våra invigda möteshus, våra invigda tempel – känner vi att Herrens Ande är med oss. Vi får svar på frågor som bekymrar oss eller frid att helt enkelt lägga dem åt sidan. Det är Anden i handling. De här heliga platserna i Guds rike på jorden framkallar vår vördnad, vår respekt för andra, vårt allra bästa i att följa evangeliet, och vårt hopp om att kunna tränga undan rädslor och söka Jesu Kristi helande kraft genom hans försoning.
Det finns inte rum för rädsla på dessa Guds heliga platser, eller i hans barns hjärtan. Varför inte? På grund av kärleken. Gud älskar oss – alltid – och vi älskar honom. Vår kärlek till Gud övervinner alla rädslor, och hans kärlek överflödar på heliga platser. Tänk på det. När vi bara trevar oss fram i våra förpliktelser mot Herren, när vi irrar bort från hans väg mot evigt liv, när vi ifrågasätter eller tvivlar på vår betydelse i hans gudomliga plan, när vi låter rädslan öppna dörren till alla sina följeslagare – missmod, ilska, frustration, besvikelse – lämnar Anden oss och vi står utan Herren. Om du vet hur det är så vet du att det inte är någon bra plats att vara på. När vi däremot står på heliga platser kan vi känna Guds kärlek, och ”fullkomlig kärlek driver ut all fruktan”.16
Nästa löfte är ”var inte oroliga”.17 Hur mycket ondska och kaos det än finns på jorden har vi genom vår dagliga trofasthet mot Jesus Kristus blivit lovade ”Guds frid, som övergår allt förstånd”.18 Och när Kristus kommer i all sin makt och härlighet är det slut på ondska, upproriskhet och orättvisor.
För länge sedan profeterade aposteln Paulus om vår tid och sa till den unge Timoteus:
”Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider.
Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, …
De kommer att älska njutning mer än Gud.”19
Tänk på att ”de som är med oss” på båda sidor om slöjan, de som älskar Herren av allt sitt hjärta, sin förmåga, sitt förstånd och sin styrka, ”är fler än de som är med dem”.20 Om vi aktivt litar på Herren och hans sätt, om vi är engagerade i hans verk, är vi inte rädda för världens trender eller låter dem bekymra oss. Jag vädjar till er att lägga världens inflytande och påtryckningar åt sidan och söka efter andlighet i ert dagliga liv. Älska det som Herren älskar – det inbegriper hans bud, hans heliga hus, våra heliga förbund med honom, sakramentet varje sabbatsdag, vår kommunikation genom bön – så blir ni inte missmodiga.
Sista punkten: Lita på Herren och hans löften. Jag vet att alla hans löften blir uppfyllda. Jag vet det lika säkert som att jag står här inför er under detta heliga möte.
Herren har uppenbarat: ”Ty de som är visa och har tagit emot sanningen samt tagit den Helige Anden till sin vägledare och inte har låtit sig bedragas – sannerligen säger jag er: De skall inte huggas ned och kastas i elden, utan de skall uthärda den dagen.”21
Det är därför vi inte ska bekymra oss för vår tids tumult, för människorna i den stora och rymliga byggnaden, för dem som hånar uppriktiga ansträngningar och hängivet tjänande av Herren Jesus Kristus. Optimism, mod och kärlek kommer från ett hjärta som inte tyngs av problem eller tumult. President Nelson, som är ”optimistisk inför framtiden”, har påmint oss: ”Om vi ska ha något hopp om att kunna sålla bland de myriader röster och människofilosofier som attackerar sanningen måste vi lära oss att ta emot uppenbarelse.”22
För att få uppenbarelse måste vi prioritera att följa evangeliet och uppmuntra trofasthet och andlighet hos såväl andra som oss själva.
Spencer W. Kimball var en av min ungdoms profeter. Under de senaste åren, efter att ha kallats som apostel, har jag funnit frid i hans första budskap under generalkonferensen i oktober 1943. Han var överväldigad av sin kallelse. Jag vet hur det känns. Äldste Kimball sa: ”Jag har tänkt mycket och bett mycket, och fastat och bett. Det fanns motstridiga tankar som kämpade i mitt inre, röster som tycktes säga: ’Du kan inte utföra arbetet. Du är inte värdig. Du har inte förmågan’ – men varje gång kom till sist den segrande tanken: ’Du måste utföra det arbete du kallats till – du måste göra dig värdig, kvalificerad och duglig.’ Och striden rasade vidare.”23
Jag får mod av vittnesbördet från denne renhjärtade apostel som senare blev denna mäktiga kyrkas tolfte president. Han insåg att han måste lägga rädslorna bakom sig för att ”utföra det arbete [han] kallats till”, och att han måste lita på att Herren gav honom styrka att bli ”värdig, kvalificerad och duglig”. Det kan vi också. Striderna rasar vidare, men vi möter dem i Herrens Ande. Vi blir inte oroliga, för när vi står med Herren och står för hans principer och hans eviga plan, står vi på helig mark.
Hur var det nu med dottern och svärsonen som ställde den uppriktiga och inträngande, i rädsla grundade frågan för åratal sedan? De begrundade allvarligt vårt samtal den kvällen. De bad och fastade och drog sina egna slutsatser. Glädjande nog för dem och för oss – morföräldrarna – har de nu välsignats med sju underbara barn, och de går framåt i tro och kärlek.
Fatta mod, bröder och systrar. Ja, vi lever i svåra tider, men om vi håller oss kvar på förbundsstigen behöver vi inte vara rädda. Jag välsignar er med att ni, när ni gör det, inte bekymras av tiderna som vi lever i eller svårigheterna längs vägen. Jag välsignar er med att välja att stå på heliga platser och inte låta er rubbas. Jag välsignar er med tro på Jesu Kristi löften, att han lever och att han vakar över oss, bryr sig om oss och står bredvid oss. I vår Herre och Frälsares Jesu Kristi namn, amen.