Lägga grundvalen till ett stort verk

Äldste Steven R. Bangerter

i de sjuttios kvorum

De saker vi lär oss genom traditioner som etableras i våra hem är, fastän små och enkla, allt viktigare i dagens värld.

Som föräldrar i Sion har vi en helig plikt att hos våra barn väcka kärlek till och hängivenhet mot glädjen, ljuset och sanningarna i Jesu Kristi evangelium. Medan vi fostrar våra barn skapar vi traditioner i våra hem och vi bygger kommunikations- och beteendemönster i våra familjerelationer. De traditioner vi på så sätt skapar bör inympa starka, orubbliga goda egenskaper i våra barn som ger dem styrka att möta livets utmaningar.

I många år har vår familj haft som årlig tradition att campa högt uppe i Uintah-bergen i nordöstra Utah. Vi färdas drygt tre mil över stenig grusväg och kommer fram till en vacker grön dal omgiven av höga bergväggar, genom vilken rinner en flod med kallt, klart vatten. Varje år, med hopp om att bekräfta värdet av evangeliets lära och livsstil i våra barns och våra barnbarns liv, ber Susan och jag var och en av våra sex söner och deras familjer att förbereda ett kort budskap om ett ämne de tycker är en viktig del av grunden i ett hem med Kristus i centrum. Sedan samlas vi till familjeandakt på en avskild plats, och var och en framför sitt budskap.

I år skrev våra barnbarn ämnet till sina tal på stenar och grävde sedan ner dem, en i taget, bredvid varandra. Det föreställde en säker grundval på vilken ett lyckligt liv baseras. Invävd bland alla sex budskapen var den oföränderliga, eviga sanningen att Jesus Kristus är hörnstenen i den grundvalen.

Med Jesajas ord: ”Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly.”¹ Jesus Kristus är den dyrbara hörnstenen i Sions grundval. Det var han som uppenbarade för Joseph Smith: ”Bli därför inte trötta av att göra gott, ty ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort.”²

De saker vi lär oss genom traditioner som etableras i våra hem är, fastän små och enkla, allt viktigare i dagens värld. Vilka är de små och enkla medel som när de är fast grundade utför storverk i våra barns liv?

President Russell M. Nelson talade nyligen till en stor församling i närheten av Toronto, Kanada, och påminde med eftertryck föräldrar om vårt heliga ansvar att undervisa våra barn. Bland de väsentliga ansvar som togs upp, betonade president Nelson det ansvar vi har som föräldrar att lära våra barn förstå varför vi tar sakramentet, betydelsen av att födas inom förbundet samt vikten av att förbereda sig för och ta emot en patriarkalisk välsignelse, och han uppmanade föräldrar att ta ledningen i att läsa skrifterna tillsammans i familjen.³ Härigenom uppmanar oss vår älskade profet att göra våra hem till ”trons fristäder”⁴.

I Mormons bok skriver Enos om den djupa tacksamhet han kände för sin fars exempel, som ”undervisade [honom] om sitt språk och även i Herrens fostran och förmaning.” Med stor känsla utropade Enos: ”Och välsignat vare min Guds namn för detta.”⁵

Jag värdesätter de små och enkla traditioner som vi har omhuldat i vårt hem under de 35 år vi har varit gifta. Många av våra traditioner är små men meningsfulla. Till exempel:

Kvällar när jag inte var hemma visste jag alltid att vår äldste närvarande son under Susans ledning skulle ta på sig att leda familjen i skriftstudier och familjebön.⁶
En annan tradition: Vi går aldrig hemifrån eller avslutar ett telefonsamtal utan att säga ”jag älskar dig”.
Våra liv har välsignats av att vi regelbundet har avsatt en tid för personliga samtal med var och en av våra söner. Under ett sådant samtal frågade jag vår son om hans önskan och förberedelse för att bli missionär. Efter en stunds diskussion blev det en eftertänksam tystnad, sedan lutade han sig framåt och sa tankfullt: ”Pappa, minns du när jag var liten och vi började med de här pappasamtalen?” Jag sa: ”Ja.” Då sa han: ”Jag lovade dig då att jag skulle bli missionär, och du och mamma lovade att ni skulle gå ut som missionärer när ni blev gamla.” Så blev det ännu en paus. ”Har ni två något problem som hindrar er från att gå ut – för jag kanske kan hjälpa till?”

Sunda traditioner som innefattar bön, skriftläsning, familjens hemafton och närvaro på kyrkans möten verkar små och enkla, men skapar en kultur av kärlek, respekt, enighet och trygghet. I den anda som åtföljer dessa saker blir våra barn beskyddade från motståndarens brinnande pilar, som är gömda i världens kultur i dag.

Vi påminns om Helamans visa råd till sina söner: ”Kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval, så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned till eländets och det oändliga lidandets avgrund, tack vare den klippa som ni är byggda på och som är en säker grundval, och om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla.”⁷

För åratal sedan, medan jag var en ung biskop, bad en äldre man att få träffa mig. Han beskrev hur han lämnat kyrkan och sina föräldrars rättfärdiga traditioner när han var ung. Han beskrev i detalj den sorg han upplevde under sitt liv medan han fåfängt sökte bestående lycka mitt i den tillfälliga glädje världen har att erbjuda. Nu, under livets senare år, upplevde han hur Guds andes milda, ibland envisa viskningar ledde honom tillbaka till hans ungdoms lektioner, livsstil, känslor och andliga trygghet. Han uttryckte sin tacksamhet för sina föräldrars traditioner, och med nutida ord upprepade han Enos förkunnelse: ”Och välsignat vare min Guds namn för detta.”

Enligt min erfarenhet är den här käre mannens återkomst till evangeliet karakteristisk för många och upprepas ofta bland Guds barn som är borta en tid, bara för att återvända till sin ungdoms lärdomar och livsstil. I de här stunderna bevittnar vi visdomen hos författaren till Ordspråksboken som uppmanar föräldrar: ”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal.”⁸

Varje förälder ställs inför stunder av frustration och olika nivåer av beslutsamhet och styrka i barnens uppfostran. Men när föräldrar utövar tro genom att undervisa barnen konsekvent, öppet, kärleksfullt och genom att göra allt de kan för att hjälpa dem längs vägen, får de större hopp om att de frön som såtts ska slå rot i barnens hjärta och sinne.

Mose förstod väl det fundamentala behovet av ständig undervisning. Han sa: ”Du ska inskärpa [dessa ord] hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.”⁹

Vi knäböjer bredvid våra barn under familjebönen, vi vårdar dem genom våra ansträngningar att hålla meningsfulla skriftstudier, vi vårdar dem tålmodigt och kärleksfullt när vi deltar i familjens hemafton, och vi ängslas för dem på knä i våra personliga böner till himlen. Å, vad vi längtar att de frön vi sår ska slå rot i våra barns hjärtan och sinnen.

Jag tror att det är mindre en fråga om huruvida våra barn ”fattar” allt under vår undervisning, när vi till exempel kämpar med skriftläsning eller att ha familjens hemafton eller delta i aktivitetskvällar och andra kyrkans möten. Det är mindre en fråga om huruvida de i dessa stunder förstår vikten av de här aktiviteterna och mer en fråga om huruvida vi som föräldrar utövar tillräcklig tro att följa Herrens råd att flitigt leva, undervisa, uppmana och lägga fram förväntningar som är inspirerade av Jesu Kristi evangelium. Det är ett arbete som drivs av vår tro – vår tro på att de frön vi sådde i deras ungdom en dag ska slå rot och börja spira och växa.

Det vi talar om, det vi predikar och undervisar om avgör det som sker bland oss. När vi etablerar sunda traditioner som undervisar om Kristi lära bär den Helige Anden vittne om sanningen i vårt budskap och ger näring till evangeliets frön som sås djupt i hjärtat hos våra barn genom vårt arbete längs vägen. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi namn, amen.