Fasta och ståndaktiga i tron på Kristus

Äldste D. Todd Christofferson

i de tolv apostlarnas kvorum

För att vi ska förbli fasta och ståndaktiga i tron på Kristus krävs det att Jesu Kristi evangelium genomsyrar själ och hjärta.

I Gamla testamentets historia läser vi om olika perioder när Israels barn hedrade sitt förbund med Jehova och tillbad honom, och andra perioder när de ignorerade det förbundet och tillbad avgudar eller Baal.¹

Ahabs regeringstid var en tid av avfall i Israels norra rike. Vid ett tillfälle bad profeten Elia kung Ahab att kalla samman Israels folk och Baals profeter eller präster till berget Karmel. När folket hade samlats sa Elia till dem: ”’Hur länge ska ni halta på båda sidor? [eller med andra ord: ”När ska ni bestämma er en gång för alla?”] Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.’ Men folket svarade honom inte med ett ord.”² Så Elia sa att både han och Baals profeter skulle stycka en ung tjur och lägga den på veden på sina respektive altare, men ”utan att tända eld”.³ ”’Därefter kan ni åkalla er guds namn, men jag ska åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.’ Allt folket svarade: ’Ditt förslag är bra.’”⁴

Ni minns att Baals präster i timmar ropade till sin ickeexisterande gud om att skicka ner eld, men ”inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem”.⁵ När det var Elias tur byggde han upp Herrens nedrivna altare, lade veden och offret på det och befallde sedan att allt skulle dränkas i vatten, inte en gång utan tre gånger. Det rådde inget tvivel om att varken han eller någon annan mänsklig kraft skulle kunna tända elden.

”Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ’HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.’ …

Då föll HERRENS eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket.

När allt folket såg det, föll de ner på sina ansikten och sade: ’Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!’”⁶

I dag skulle Elia kanske säga:

Antingen finns Gud vår himmelske Fader eller så gör han det inte – men om han finns, tillbe då honom.
Antingen är Jesus Kristus Guds Son, mänsklighetens uppståndne Återlösare, eller så är han det inte – men om han är det, följ då honom.
Antingen är Mormons bok Guds ord eller så är den det inte – men om den är det, ”kom då närmare Gud genom att [studera och] följa dess lärosatser”.⁷
Antingen såg och samtalade Joseph Smith med Fadern och Sonen den där våren 1820 eller så gjorde han det inte – men om han gjorde det, följ då den profetiska manteln, däribland beseglingens nycklar som jag, Elia, har förlänat honom.

Vid den senaste generalkonferensen förkunnade president Nelson: ”Du behöver inte undra vad som är sant [se Moro. 10:5]. Du behöver inte undra vem du kan lita på. Genom personlig uppenbarelse kan du få ett eget vittnesbörd om att Mormons bok är Guds ord, att Joseph Smith är en profet, och att det här är Herrens kyrka. Oavsett vad andra kanske säger eller gör kan ingen ta ifrån dig det vittnesbörd som burits till ditt hjärta och förstånd om vad som är sant.”⁸

När Jakob lovade att Gud ”ger åt alla villigt” som söker hans vishet,⁹ sa han också:

”Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden.

En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren,

splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.”¹⁰

Vår Frälsare var å andra sidan det fullkomliga exemplet på stabilitet. Han sa: ”[Fadern] har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom.”¹¹ Begrunda de här beskrivningarna i skrifterna av män och kvinnor som liksom Frälsaren var fasta och ståndaktiga:

De ”hade omvänts till den sanna tron. Och de ville inte vika därifrån, ty de var fasta och ståndaktiga och orubbliga och villiga att med all iver hålla Herrens bud.”¹²

”Deras sinnen är orubbliga, och de sätter ständigt sin lit till Gud.”¹³

”Och se, ni vet själva, ty ni har bevittnat det, att alla de som bringas till kunskap om sanningen … är fasta och ståndaktiga i tron och i det varmed de har gjorts fria.”¹⁴

”De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.”¹⁵

För att vi ska förbli fasta och ståndaktiga i tron på Kristus krävs det att Jesu Kristi evangelium genomsyrar själ och hjärta, vilket innebär att evangeliet inte bara är en av många influenser i en persons liv utan det som ger fokus åt hans eller hennes liv och karaktär. Herren säger:

”Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.

Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

Så ska ni … vara mitt folk och jag ska vara er Gud.”¹⁶

Det här är förbundet vi ingår genom dopet och i tempelförrättningarna. Men några har ännu inte till fullo tagit emot Jesu Kristi evangelium. Som Paulus säger är de ”begravda med [Kristus] genom dopet”, men de har inte förstått att ”liksom Kristus är uppväckt från de döda”, ska de också ”leva det nya livet”.¹⁷ Evangeliet definierar dem inte ännu. De har inte Kristus i centrum. De väljer vilka lärdomar och bud de ska följa och var och när de ska tjäna i kyrkan. Å andra sidan är det genom att noggrant hålla sina förbund som ”de som är utvalda enligt förbundet”¹⁸ undgår att bli bedragna och står fasta i tron på Kristus.

De flesta av oss befinner sig just nu någonstans på en skala mellan socialt motiverat deltagande i evangeliets ritualer å ena sidan och fullt utvecklad kristuslik hängivenhet mot Guds vilja å andra sidan. Någonstans längs den skalan tränger de goda nyheterna om Jesu Kristi evangelium in i hjärtat och tar själen i besittning. Det kanske inte sker på ett ögonblick, men vi bör alla vara på väg mot det välsignade tillståndet.

Det är svårt men nödvändigt att vi förblir ståndaktiga när vi förädlas ”i lidandets ugn”¹⁹, något som händer oss förr eller senare under jordelivet. Utan Gud kan de här mörka upplevelserna leda till en känsla av hopplöshet, förtvivlan och kanske bitterhet. Med Gud ersätter tröst smärta, frid ersätter tumult och hoppet ersätter sorgen. Genom att förbli fasta i tron på Kristus får vi del av hans uppehållande nåd och stöd.²⁰ Han förvandlar prövningar till välsignelser och ger, med Jesajas ord, ”skönhet i stället för aska”²¹.

Jag vill nämna tre exempel som jag personligen känner till:

Det finns en kvinna som lider av en tärande, kronisk sjukdom som inte ger med sig trots läkarvård, prästadömets välsignelser samt fasta och böner. Ändå är hennes tro på bönens kraft och på Guds kärlek till henne oförminskad. Hon kämpar vidare dag för dag (och ibland timme för timme), tjänar där hon är kallad i kyrkan, tar tillsammans med maken hand om deras små barn och ler så mycket hon kan. Hennes medkänsla med andra är genuin, förfinad av hennes eget lidande, och hon glömmer ofta sig själv när hon tjänar andra. Hon fortsätter ståndaktigt, och andra känner sig glada i hennes närhet.

En man som har vuxit upp i kyrkan, verkat som heltidsmissionär och gift sig med en god kvinna blev förvånad när några av hans syskon började kritisera kyrkan och profeten Joseph Smith. Efter en tid lämnade de kyrkan och försökte övertala honom att göra detsamma. Som så ofta händer i sådana fall bombarderade de honom med uppsatser, poddsändningar och videor som producerats av kritiker, varav de flesta var avogt inställda före detta medlemmar i kyrkan. Hans syskon hånade hans tro och sa att han var lättrogen och vilseledd. Han kunde inte svara på alla deras påståenden, och hans tro började vackla under det ständiga motståndet. Han undrade om han borde sluta komma till kyrkan. Han pratade med sin fru. Han pratade med personer som han litade på. Han bad. När han mediterade i sitt bekymrade tillstånd erinrade han sig stunder när han hade känt den Helige Anden och fått ett vittnesbörd om sanningen av Anden. Han kom till slutsatsen att ”om jag är ärlig mot mig själv måste jag erkänna att Anden har berört mig mer än en gång och att Andens vittnesbörd är verkligt”. Han känner en förnyad glädje och frid som delas av hans fru och barn.

En man och hustru som konsekvent och med glädje följt brödernas råd sörjde över att de hade svårt att få barn. De spenderade mycket pengar på kunnig medicinsk personal, och efter en tid välsignades de med en son. Men tragiskt nog råkade barnet efter bara omkring ett år ut för en olycka som inte var någons fel, men som orsakade avsevärda hjärnskador med en bestående medvetandesänkning. Han har fått den bästa tänkbara vård, men läkarna kan inte förutsäga vad som ska hända i framtiden. Barnet som det här paret strävat efter och bett så innerligt för att få till världen har på sätt och vis tagits bort från dem, och de vet inte om de får honom tillbaka. De kämpar nu för att ta hand om barnets kritiska behov samtidigt som de måste möta sina andra ansvar. I den här ytterst svåra situationen har de vänt sig till Herren. De litar till det ”dagliga bröd” de får av honom. De får hjälp av medkännande vänner och familjemedlemmar och styrka av prästadömsvälsignelser. De har kommit närmare varandra och är kanske ännu mer sammansvetsade än som annars hade varit möjligt.

Den 23 juli 1837 gav Herren en uppenbarelse till den dåvarande presidenten för de tolv apostlarnas kvorum, Thomas B. Marsh. Den innehåller följande:

”Och be för dina bröder, de tolv. Förmana dem skarpt för mitt namns skull, och låt dem förmanas för alla sina synder, och var trofast mot mitt namn inför mig.

Och efter deras frestelser och många prövningar, se då skall jag, Herren, söka efter dem, och om de inte förhärdar sina hjärtan och gör sig styvnackade mot mig, skall de bli omvända och jag skall hela dem.”²²

Jag tror att principerna i de här verserna gäller oss alla. Frestelserna och prövningarna vi upplever, och andra tester som Herren anser att vi bör utsättas för, kan leda till fullständig omvändelse och helande. Men det händer om, och bara om, vi inte förhärdar våra hjärtan eller gör oss styvnackade mot honom. Om vi förblir fasta och ståndaktiga, oavsett vad som händer, uppnår vi den omvändelse som Frälsaren avsåg när han sa till Petrus: ”När du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder”,²³ en omvändelse så fullständig att den inte kan omintetgöras. Det utlovade helandet utgörs av att vår själ som skadats av synden renas och helgas, så att vi blir heliga.

Jag kommer att tänka på våra mödrars råd: ”Ät dina grönsaker. Det är nyttigt för dig.” Våra mödrar har rätt, och när vi talar om ståndaktighet i tron ”äter vi våra grönsaker” när vi ständigt ber, mättar oss med skrifterna dagligen, tjänar och tillber i kyrkan, värdigt tar del av sakramentet varje vecka, älskar vår nästa och tar upp vårt kors i lydnad mot Gud varje dag.²⁴

Glöm aldrig löftet om det goda som ska komma, både nu och i nästa liv, för dem som är fasta och ståndaktiga i tron på Kristus. Kom ihåg ”evigt liv och de heligas glädje”²⁵. ”O alla ni som är renhjärtade, lyft upp era huvuden och ta emot Guds behagliga ord och mätta er med hans kärlek, ty det kan ni för evigt göra, om ert sinne är ståndaktigt.”²⁶ I Jesu Kristi namn, amen.