Kraften i stödjande tro
Genom att räcka upp handen till stöd lovar vi Gud, vars tjänare de är, att vi ska stödja dem.
Jag har många gånger hört prästadömsledare uttrycka tacksamhet för den stödjande tron hos dem de tjänar. Av deras känslosamma röster förstår man att deras tacksamhet är djup och äkta. Min avsikt i dag är att förmedla Herrens uppskattning för att ni stödjer hans tjänare i hans kyrka. Den är också att uppmuntra er till att vara verksamma och växa i denna kraft så att ni kan stödja andra med er tro.
Innan ni föddes visade ni prov på sådan kraft. Tänk tillbaka på vad vi känner till om andevärlden innan vi föddes. Vår himmelske Fader framlade en plan för sina barn. Vi var där. Lucifer, vår andebror, motsatte sig planen som skulle ge oss frihet att välja. Jehova, vår himmelske Faders älskade Son, gav sitt stöd för planen. Lucifer ledde ett uppror. Jehovas stödjande röst vann seger och han erbjöd sig att bli vår Frälsare.
Det faktum att ni befinner er här i jordelivet nu visar att ni gav ert stöd till Fadern och Frälsaren. Det krävdes tro på Jesus Kristus för att stödja lycksalighetsplanen och den plats Jesus Kristus har i den när vi visste så lite om de svårigheter vi skulle möta under jordelivet.
Den tro ni har till att stödja Guds tjänare har även legat till grund för er lycka i det här livet. När ni följde en missionärs uppmaning att be om att få veta om Mormons bok var Guds ord, hade ni tro till att stödja en Herrens tjänare. När ni tackade ja till att döpas, gav ni ert stöd till en ödmjuk Guds tjänare.
När ni lät någon lägga sina händer på ert huvud och säga ”ta emot den Helige Anden”, visade ni ert stöd för honom som bärare av det melkisedekska prästadömet.
Sedan den dagen har ni genom ert trogna tjänande stött varje person som har förlänat er prästadömet och varje person som har ordinerat er till ett ämbete i det prästadömet.
Tidigt i er upplevelse som prästadömsbärare var varje stödjande röst en enkel gest av tillit till en Guds tjänare. Men många av er har gått vidare till en position där en stödjande röst kräver mer.
Vi väljer om vi ska stödja alla som Herren kallar – vad Herren än har kallat dem till. Detta val görs vid konferenser över hela världen. Det har gjorts på den här. På sådana möten blir namnen på män och kvinnor – Guds tjänare – upplästa och vi uppmanas att räcka upp handen för att stödja dem. Ni kan avhålla er från att ge er stödjande röst, eller så kan ni visa er stödjande tro. Genom att räcka upp handen till stöd ger ni ett löfte. Ni lovar Gud, vars tjänare de är, att ni ska stödja dem.
Detta är ofullkomliga människor, som ni själva är. Att hålla era löften kräver orubblig tro på att Herren har kallat dem. Att hålla dessa löften ger också evig lycka. Att inte hålla dem leder till bedrövelser för er och dem ni älskar – till och med till förluster bortom er föreställningskraft.
Ni har kanske blivit, eller kommer att bli, tillfrågade om ni stödjer er biskop, stavspresident, generalauktoriteterna och generalämbetsmännen i kyrkan. Ni kanske blir det när ni ombes rösta på ämbetsmän och ledare på en konferens. Ibland blir ni det under en intervju med en biskop eller stavspresident.
Jag råder er att på förhand, eftertänksamt och i en anda av bön, ställa er dessa frågor. När ni gör det är det bra om ni ser tillbaka på era tankar, ord och gärningar den senaste tiden. Försök att komma ihåg och planera vilka svar ni ska ge när Herren intervjuar er, med vetskap om att han en dag ska göra det. Ni kan förbereda er genom att ställa er frågor som de här:
-
Har jag tänkt på eller pratat om mänskliga svagheter hos de människor jag lovat att stödja?
-
Har jag sökt bekräftelse på att Herren leder dem?
-
Har jag medvetet och lojalt följt deras ledarskap?
-
Har jag talat om det jag ser som visar att de är Guds tjänare?
-
Nämner jag dem regelbundet och kärleksfullt vid namn i mina böner?
Dessa frågor får de flesta av oss att skruva på oss och känna behov av omvändelse. Vi har fått befallning av Gud att inte döma andra orättfärdigt, men i praktiken är det svårt för oss att undvika det. Nästan allt vi gör i vårt samröre med andra får oss att bedöma dem. Och i nästan alla aspekter av vårt liv jämför vi oss med andra. Vi gör det av många anledningar – en del av dem skäliga, men det leder oss ofta till att bli kritiska.
President George Q. Cannon gav en varning som jag vidareförmedlar som min egen. Jag är övertygad om att han hade rätt: ”Gud har utvalt sina tjänare. Han förbehåller sig rätten att fördöma dem, om de behöver fördömas. Han har inte gett den till oss som enskilda att klandra eller fördöma dem. Ingen, hur stark i tron han än är, oavsett hur hög i prästadömet, får tala illa om Herrens smorda och finna fel jos Guds myndighet på jorden utan att ådra sig hans misshag. Den Helige Anden drar sig undan en sådan människa, och hon går in i mörkret. När nu så är fallet, förstår ni inte hur viktigt det är att vi är försiktiga?”1
Min iakttagelse är att kyrkans medlemmar runtom i världen i allmänhet är lojala mot varandra och mot dem som presiderar över dem. Men det finns dock förbättringar som vi kan och måste göra. Vi kan höja oss högre i vår förmåga att stödja varandra. Till det krävs tro och ansträngning. Jag har här fyra förslag för oss att agera utifrån under den här konferensen.
-
Vi kan identifiera konkreta handlingar som talarna föreslår och börja utföra dem i dag. När vi gör det ökar vår kraft att stödja dem.
-
Vi kan be för dem medan de talar, att den Helige Anden ska förmå deras ord att nå in i hjärtat hos vissa människor som vi älskar. När vi senare får veta att våra böner besvarats, ökar vår kraft att stödja dessa ledare.
-
Vi kan be att vissa talare ska bli välsignade och kunna tala utöver sin förmåga när de framför sina budskap. När vi ser att deras förmåga ökade, växer vi i vår tro till att stödja dem, och den består.
-
Vi kan lyssna efter budskap från talarna som kommer som svar på våra personliga böner om hjälp. När svaren kommer, och det gör de, växer vi i vår tro till att stödja alla Herrens tjänare.
Förutom att bli bättre på att stödja dem som tjänar i kyrkan, kommer vi att inse att det finns ett annat sammanhang där vi kan öka den kraften: Där kan det bli till ännu större nytta och glädje för oss. Det är i hemmet och familjen.
Jag talar till den yngre prästadömsbäraren som bor hemma hos sin far. Låt mig av egen erfarenhet berätta för dig vad det innebär för en far att känna din stödjande tro. Han kanske ser självsäker ut i dina ögon. Men han möter fler svårigheter än du anar. Det finns tillfällen när han inte kan se lösningen på sina problem.
Din beundran för honom hjälper en del. Din kärlek till honom hjälper ännu mer. Men det som hjälper mest är ord som: ”Pappa, jag har bett för dig, och jag har känt att Herren kommer att hjälpa dig. Allt kommer att ordna sig. Det vet jag att det gör.”
Sådana ord har också kraft i andra riktningen, från far till son. När en son har begått ett allvarligt misstag, kanske i en andlig sak, kan han känna att han har misslyckats. Som hans far kan du i den stunden bli förvånad när den Helige Anden, efter att du bett om att få veta vad du ska göra, lägger dessa ord i din mun: ”Jag är med dig hela vägen. Herren älskar dig. Med hans hjälp kan du ta dig tillbaka. Jag vet att du kan och kommer att göra det. Jag älskar dig.”
I prästadömets kvorum och i familjen är det genom ökad tro till att stödja varandra som vi bygger upp det Sion som Herren vill att vi ska skapa. Med hans hjälp kan och kommer vi att göra det. Det krävs att vi lär oss älska Herren av hela vårt hjärta, vår förmåga, vårt förstånd och vår styrka och att vi älskar varandra som vi älskar oss själva.
När vi växer i denna Kristi rena kärlek, mjuknar våra hjärtan. Den kärleken ödmjukar oss och får oss att omvända oss. Vår tillit till Herren och till varandra växer. Och då går vi framåt mot att bli ett, som Herren lovar att vi kan bli.2
Jag vittnar om att vår himmelske Fader känner er och älskar er. Jesus är den levande Kristus. Det här är hans kyrka. Vi bär hans prästadöme. Han hedrar våra ansträngningar att växa i vår förmåga att utöva det och att stödja varandra. Det vittnar jag om i Jesu Kristi heliga namn, amen.