Fotboll eller mission?
Liksom andra blivande missionärer behövde Lohran Saldanha Queiroz bestämma sig för om han skulle gå ut som missionär eller inte. Men förutom beslutet om han skulle överge skola, arbete, familj och vänner i två år, hade Lohran ett annat svårt val: Verka som missionär eller få möjlighet att spela professionell fotboll i Brasilien?
Lohran som är medlem i Barra da Tijuca församling i Jacarepaguá stav i Rio de Janeiro har fotbollen i blodet. Hans far Milton är känd som Tita i hela Brasilien. Han spelade professionellt i fem länder, vann många priser, blev bäste målgörare i staten och spelade i landslaget.
Tita lade tidigt märke till sin sons förmåga. ”Under min uppväxt fanns det alltid en fotboll i närheten”, minns Lohran. ”Pappa har alltid uppmuntrat mig att spela. Jag började följa med honom på träningar när jag var tre eller fyra och har varit i närheten av professionella spelare ända sedan dess.”
Den formella träningen för Lohran började vid sex års ålder i Mexico där hans far spelade fotboll just då. När har var tolv år var han med i elittävlingar hemma i Brasilien. Och när han var sjutton spelade han i juniorlandslaget — den snabba vägen till professionell rekrytering. Lohran verkade vara ämnad att bli fotbollsstjärna. Men hans artonde födelsedag närmade sig snabbt och han började tänka mer allvarligt på om han skulle gå ut som missionär.
Lohran förklarar dilemmat: ”Jag ville vara fotbollsspelare och jag ville vara missionär. Förväntningen är att en spelare går direkt från juniorlandslaget till den professionella ligan. Att sluta spela i två år och sedan förvänta sig att anlitas som 21-åring är nästan otänkbart.”
Vid sjutton års ålder fattade Lohran en del beslut som ledde till vad han kallar början på sin omvändelse. Han satte som mål att läsa Mormons bok varje dag, fasta och be. Han var oftare med på veckoträffar, brasaftnar och andra aktiviteter i kyrkan. Och när han började arbeta regelbundet med missionärerna fick han en kärlek till dem han besökte och bad för. Han ville att de skulle få alla evangeliets välsignelser. Hans önskan att gå ut som missionär växte. Men när skulle det vara bäst för honom att verka? Och vad skulle hända med hans fotbollskarriär efter ett avbrott på två år?
Lohran sökte efter att få veta Guds vilja genom fasta och bön. Samma vecka lade han märke till tidningen New Era som nyss hade kommit och började titta i den. Han drogs till artikeln ”Ice Dreams” (Drömmar på is) om skridskoåkaren Chris Obzansky som avbröt en lovande skridskokarriär för att verka som missionär som 19-åring. Han gick miste om tillfället att vara med i vinterolympiaden 2006.
Det var speciellt ett stycke som fångade Lohrans uppmärksamhet: När Chris var på ett sakramentsmöte och lyssnade när hans Unga mäns president berättade om sin egen missionskallelse, sade Anden till Chris: ”Du behöver gå ut som missionär när du är 19. Annars kommer du att få ett svårt liv.” Chris sade: ”Budskapet var så tydligt att jag faktiskt vände mig om för att se om det var någon där. Känslan kom tillbaka, tio gånger starkare, och jag insåg att jag verkligen behövde gå ut som missionär.”1
Lohran ler. ”När jag läste det kände jag att det var skrivet för mig. Nitton är den ålder som Herren har föreskrivit. Jag insåg att det var svaret jag behövde och det var som om en enorm börda lyftes från ryggen.” Nu var tiden inne för Lohran att gå ut som missionär. Han pratade med sin biskop, gjorde de nödvändiga förberedelserna och såg aldrig tillbaka. ”Det var inte ens svårt att besluta mig för att lämna fotbollen” säger han, ”för jag visste att det var rätt tid att göra det.”
Lohran verkade i sitt lands huvudstad i Brasilienmissionen Brasília. Han var känd som ”äldste Glad” på grund av sin smittande entusiasm. ”Jag är mycket lycklig när jag tjänar andra och berättar för dem om det jag vet är sant”, säger han. ”Det är så glädjande att se människor ändra på sitt liv när de har fått lära sig om evangeliet.”
Men han fick uppleva sin del av svårigheter liksom alla andra missionärer. ”Missionärslivet är naturligtvis inte bara roligt”, säger han. ”Det finns svårigheter, stunder då man känner sig svag och ensam, men allt det där betyder i princip ingenting jämfört med missionens alla skatter. Det är år jag aldrig ska glömma, som alltid finns i mitt sinne och, vilket är ännu viktigare, i mitt hjärta.”
För några månader sedan avslutade han sin framgångsrika mission. Nu när han är hemma är han medlem av ett fotbollslag i Rio de Janeiro och tror att det kommer fler chanser för honom fortsätta med sin fotbollskarriär. Han säger trosvisst: ”Jag väntar nu på att möjligheterna ska komma, möjligheter som vår himmelske Fader kommer att välsigna mig med.”