Primärs sånger välsignade mig
Jag förväntade mig inte att jag skulle ha nytta av min kallelse som sångledare. Nu är det svårt att tänka sig hur jag inte skulle haft nytta av det.
”Hon har bara 24 timmar kvar att leva, och även om hon klarar det kommer hon att bli förlamad från ögonen och nedåt utan chans till återhämtning.” Detta var den dystra dom som läkarna framlade för min familj i mars 2004. Vid endast 30 års ålder hade jag drabbats av ett slaganfall som gjort mig oförmögen att tala eller röra mig. Men under dessa mörka, ensamma timmar erfor jag att min tidigare kallelse som sångledare i Primär gav mig hopp.
Jag har alltid älskat musik och känt kraften i psalmernas ord. Men när jag före mitt slaganfall kallades att bli församlingens sångledare i Primär var jag mycket tveksam. Hur skulle jag kunna påverka barnens liv? Min musikaliska utbildning hade lärt mig att sätta upp mål i min undervisning, så jag beslutade mig för att hjälpa barnen att känna Anden när vi sjöng. När vi sjöng sånger som ”Jag bodde i himlen”1 var jag förbluffad över den Helige Andens starka närvaro i rummet och av barnens djupa, tankfulla frågor om texten.
En av mina favoritmetoder var att använda amerikanskt teckenspråk (ASL). Jag fann att barnen förstod sångerna bättre när vi pratade om hur tecknen på ett visuellt sätt återgav orden. Jag tyckte verkligen om att höra barnen sjunga och se dem teckna ”Jag vill gärna likna Jesus”.2Budskapet ljöd sant i mitt hjärta och jag kände ofta att jag var den som gynnades av den ande som barnen inbjöd. Jag kunde känna hur mitt vittnesbörd växte och jag kände mig verkligen välsignad av Herren.
Välsignelserna med min kallelse som sångledare i Primär begränsades dock inte till Primär-rummet. I och med kallelsen kom behovet av att öva och spela musiken hemma så att jag skulle vara förberedd varje söndag. Följden blev att mina egna barns kärlek till musiken i Primär ökade. Orden i dessa sånger förde med sig en fridfull, lugn anda som tröstade våra barn när de hade skadat sig och som vaggade dem till sömns varje kväll. De insisterade på att få lyssna på CD-skivorna3 med sångerna i Barnens sångbok i bilen — även om det bara vara en kort biltur — och började följaktligen att lära sig många av sångerna utantill.
Men det var inte förrän efter min stroke som jag blev medveten om de långtgående följderna som denna musik hade i mitt liv. Eftersom jag nyligen hade haft så mycket erfarenhet av Primärs sånger fann jag att de höll mig uppe under mina prövningar. Under mina mörkaste timmar brukade jag be och sjunga ”Barnets bön”4 i mina tankar. Jag ropade liksom barnet i första versen: ”Himmelske Fader, är du alltid där?” Och han besvarade mig barmhärtigt genom att försäkra mig om att jag inte var ensam och att han var där, som det formuleras i sångens andra vers. Vilken styrka och försäkran!
Under rekonvalescensen kom min make och mina barn till mitt sjukhusrum för att hålla hemaftnar och de sjöng ofta ”Kärleken råder här”.5 Det var den sista sången jag hade lärt ut i Primär och det var underbart att höra mina barn sjunga den i vetskap om att jag planterat dessa frön. När de sjöng kunde jag känna mig som mamman i sången som bad på sina knän. (Vad jag önskade att jag också kunde knäböja!) Hennes vädjanden till sin himmelske Fader var också mina. Jag kände också samma tacksamhet för prästadömets myndighet i mitt hem. Även om jag inte kunde uttrycka dessa tankar för min familj gav primärsången uttryck för mina känslor i mitt ställe.
Det har gått nästan fyra år sedan jag drabbades av slaganfall och jag har kunnat återfå långt fler förmågor än läkarna förväntade sig var möjligt. Jag har en viss rörlighet i min högra arm, vilket gör att jag kan skriva på min dator och styra en eldriven rullstol. Jag använder en modifierad form av ASL — vilket jag först lärde mig i min primärkallelse — för att kommunicera. Tack vare detta kan jag fortfarande ”sjunga” Primärs sånger med mina barn och uttrycka mina känslor för familj och vänner.
Före mitt slaganfall hade jag alltid planerat att sjunga på mina barns dop. I augusti 2005 döptes mitt äldsta barn Zach. Jag kunde använda min högra hand för att klinka fram ”Ibland kan jag se regnbågen”6 medan min make gav sitt stöd åt mig på pianobänken. Det kändes bra att uttrycka mina djupaste känslor om dopet genom musik och på ett sätt som Zach skulle förstå.
När jag började verka som sångledare i Primär trodde jag inte att kallelsen skulle vara till nytta för mig, men det har den verkligen varit! Primärs sånger har välsignat mig med en bättre förståelse för evangeliets principer, ett starkare vittnesbörd, förmågan att kommunicera med min familj och styrka att uthärda. Orden och melodierna i Primärs sånger må vara enkla, men budskapet och kraften i var och en av dem är uppenbar.
Vi kanske inte alltid förstår varför Herren har gett oss ett särskilt uppdrag. Även om så är fallet måste vi förlita oss på Herren och sätta vår lit till honom och hans maningar.
Jag är så tacksam för att jag var sångledare i Primär före min stroke!
De sånger jag inte längre kan sjunga kan fortfarande förmedla mina känslor om evangeliet till andra. Varje gång jag hör mina barn sjunga Primärs sånger vet jag att deras vittnesbörd stärks och att de delar min kärlek till Herren och hans evangelium.