Från räddad till räddare
Mitt liv var en nedåtgående spiral tills jag träffade en man som sade sig ha lösningen på mina bekymmer.
En kväll 1978 var jag på Logan Airport i Boston, Massachusetts i USA och väntade på att några vänner skulle anlända. En man inledde en konversation med mig och vi pratade lite om våra liv. Jag berättade att jag tre månader tidigare hade kommit hem från en resa till Centralamerika.
Jag hade rest dit för att fly bort från mitt livs smärtsamma verklighet, berättade jag. Nio år tidigare hade min bror dött. Året därpå omkom mina föräldrar i en bilolycka. På dagen ett år senare gick min farmor bort. På kort tid hade jag mist flera av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag var förkrossad.
Jag ärvde en stor summa pengar av mina föräldrar och använde dem till att fly från min sorg. Jag spenderade dem på dyra kläder, bilar, droger och resor till fjärran platser.
På en av mina senaste resor klättrade jag upp på en pyramid i Tikal i Guatemala. Jag minns att när jag stod på denna fysiskt höga plats, kände jag att jag hade sjunkit djupare än på länge. Jag kunde inte fortsätta att leva som jag hade gjort. ”Gud”, sade jag, ”om du finns så hjälp mig att förändra mitt liv.” Jag stod där i flera minuter och bad om hjälp från en Gud jag inte var säker på fanns. När jag klättrade nedför pyramiden igen kände jag frid. Ingenting hade förändrats i mitt liv, men på något sätt visste jag att saker och ting skulle ordna sig.
Och så tre månader senare berättade jag allt det här för en man på flygplatsen. Han lyssnade tålmodigt och sedan frågade han om jag visste att Jesus Kristus hade visat sig i Amerika.
Vid den tidpunkten visste jag fortfarande inte vad jag trodde om Gud. Vad är det för en Gud som tar min familj ifrån mig? Jag talade om för mannen hur jag kände, och han svarade att den Gud som han trodde på hade gjort det möjligt för mig att vara tillsammans med min familj igen. Nu hade han fångat min uppmärksamhet.
”Vad menar du?” frågade jag.
”Har du hört talas om mormonerna?” Jag visste inte mycket om dem, men mannen förklarade frälsningsplanen för mig. Och trots min tidigare misstro kände jag att det som han berättade kunde vara sant.
Min nya vän och jag bytte telefonnummer, och under månaderna som följde sällskapade vi lite. Vi talade också om evangeliet. Han gav mig ett exemplar av Mormons bok och vi diskuterade den och andra skrifter i timmar per telefon. Han berättade för mig om hur Joseph Smith hade återupprättat Jesu Kristi kyrka. Det var en fantastisk tid av hopp och tillväxt.
Vår vänskap svalnade lite men ytterligare flera veckor senare sade min vän att han skulle vilja skicka några av sina vänner för att prata med mig. Vännerna var naturligtvis missionärerna. Tillsammans med heltidsmissionärerna kom Bruce Doane, en stavsmissionär som senare skulle bli min man.
Efter flera veckors undervisning frågade missionärerna om jag var villig att döpas. ”Visst”, sade jag. Sedan talade de om för mig att för att kunna döpas måste jag leva i enlighet med Visdomsordet.
Jag hade inte druckit eller missbrukat droger lika mycket som tidigare. Saker och ting höll på att förändras i mitt liv. Jag kände mig mer hoppfull än på mycket länge — men det skulle väl vara omöjligt att helt bryta vanorna. Dessutom hade jag redan offrat så mycket genom att acceptera evangeliet, däribland flera vänner som tyckte att jag var tokig för att jag var intresserad av mormonkyrkan. Jag hade härdat ut eftersom jag kände att evangeliet var sant. Men skulle jag helt kunna överge ett mångårigt missbruk?
Missionärerna erbjöd mig en prästadömsvälsignelse som hjälp. Omedelbart efteråt slängde jag bort alla droger och all alkohol som jag hade. Och den kvällen försvann allt begär efter sådant som stred mot Visdomsordet. Det var verkligen ett mirakel.
Jag döptes i juni 1978. Drygt ett år senare vigdes Bruce och jag i templet i Washington D.C.
Evangeliet räddade mig bokstavligen från förtvivlan. Innan dess kände jag mig vilsen och förvirrad. Mina föräldrar och min bror och farmor var borta, men det hade känts som om jag också var det. Efter deras död visste jag inte längre vem jag var. Nu hade jag funnit min identitet. Jag vet att jag är ett Guds barn och att han känner och älskar mig. När jag beseglades till mina föräldrar, min farmor och min bror förbyttes min sorg till glädje av vetskapen att vi kan vara tillsammans för evigt.
Jesu Kristi evangelium räddade mig också från mitt missbruk. Under de senaste åren har min man och jag tjänat som missionärer i det återhämtningsprogram för missbrukare som Kyrkans familjeservice driver, och arbetat med medlemmar i vår stav som kämpar med olika typer av missbruk. Jag är så tacksam för möjligheten jag har att hjälpa dessa bröder och systrar. Det är en välsignelse för mig att kunna dela med mig av mina erfarenheter för att hjälpa dem att förstå hur vi alla kan bli räddade av evangeliet.
Illustration Roger Motzkus