Evangeliet är till för alla
Jag hade ofta undrat var sann lycka kom ifrån. Jag hittade den i ”den stora lådan”.
När jag var 16 år och bodde i Porto Alegre i Brasilien, hade min äldre bror en vän som ofta var hemma hos oss. En dag berättade den här vännen att han hade hittat en kyrka och att han tyckte om dess medlemmars sätt att leva.
Han berättade lite om hur han hade blivit medlem i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga, men han var inte säker på att min bror och jag var riktigt lämpade som medlemmar i kyrkan. Han trodde att kyrkans normer skulle vara för svåra för min bror och mig att ta till oss.
Men vår syster var en god och vänlig flicka. Tack vare dessa egenskaper trodde vår vän att hon kanske skulle vara intresserad av det som de sista dagars heliga stod för, så hon frågade mamma om hon kunde få följa med vår vän på en aktivitet i kyrkan.
Mamma gick med på det, men bara om jag eller min bror också följde med. Min bror var snabbare än jag och sa: ”Inte jag!” Så det bestämdes att jag skulle gå på aktiviteten med min syster.
Jag hade inget emot det. Jag hade varit nyfiken på kyrkan sedan första gången jag hade sett det stora fyrkantiga kapellet från min skola. Jag hade ofta sett människor komma och gå från kyrkan, och jag hade lagt märke till att männen hade vit skjorta och slips. Jag undrade vad som försiggick inuti ”den stora lådan”, som jag då kallade byggnaden.
Min första aktivitet
Min syster och jag kom till kyrkan tillsammans med vår vän. Där inne, i mitten av en stor kulturhall, stod en liten grupp människor: två kvinnliga missionärer och kanske sex andra. De lekte en enkel lek och åt popcorn och drack juice. Alla skrattade och hade roligt.
”Vad är det här för människor”, undrade jag, ”och varför är de så glada?” Jag visste att det i alla fall inte kunde bero på leken de lekte eller den fysiska miljön eller godsakerna de åt. De var alla så enkla. Glädjen verkade komma inifrån.
Jag hade ofta undrat varifrån sann lycka kom och vad jag kunde göra för att finna den. Jag trodde att den kanske kom från spännande aktiviteter eller exotiska resor eller nöjen som världen hade att erbjuda. Sedan gick jag till det där kapellet, där människorna var så glada, utan några av de sakerna. Det gjorde stort intryck på mig.
Efter aktiviteten stod missionärerna vid utgången och skakade hand med alla. När min syster och jag kom till dörren frågade de henne om hon skulle vara intresserad av att få veta mer om kyrkan Hon sade: ”Nej tack.” Men jag var fortfarande nyfiken. Jag kände en önskan att tro (se Alma 32:27), så när de erbjöd mig att få lära mig mer om evangeliet sade jag ja.
Mina föräldrar var inte intresserade av missionärslektionerna och ville inte att de skulle hållas i vårt hem, så jag ordnade så att jag kunde få undervisningarna i kapellet. Under månaden som följde lärde jag mig om Jesu Kristi återupprättade evangelium — om vad det var som gjorde de där människorna i kulturhallen så glada. Jag lärde mig att lycka kommer av att göra det som Herren vill att vi ska göra, att den kommer inifrån, och att jag kunde vara lycklig oavsett vad som hände runtomkring mig. Den läran var ”välbehaglig för mig” (Alma 32:28). Jag ville ha den i mitt liv.
En månad efter den där första aktiviteten beslöt jag mig för att bli medlem i kyrkan. Under åren som följde blev båda mina föräldrar också medlemmar.
Prövningar efter dopet
Jag upplevde många svårigheter efter mitt dop. Förändringarna som jag behövde göra var stora. Dessutom kände jag ibland att jag inte hade några vänner i kyrkan, och det var lockande att gå tillbaka till mina gamla vänner. Men min önskan att känna glädje — och min insikt om att vi kan vara lyckliga oavsett yttre omständigheter — hjälpte mig att alltid komma tillbaka till kyrkan. Jag visste att jag inte kunde ”lägga [min] tro åt sidan” (Alma 32:36). Med tiden fick jag vänner i kyrkan som hjälpte mig under övergångstiden. Och när jag fortsatte att leva efter evangeliet växte mitt vittnesbörd och min glädje (se Alma 32:37).
Min erfarenhet av omvändelse — min egen och andras — har lärt mig att Anden kan beröra vem som helst, var som helst, och att det inte finns någon mall för en potentiell medlem i kyrkan. Vi behöver alla Jesu Kristi evangelium. Vi försöker alla att bli mer lika honom.
Den insikten hjälpte mig som missionär i São Paulo i Brasilien, som missionspresident i Belem i Brasilien och som medlem i kyrkan. Det har hjälpt mig då min fru och jag har förberett våra barn för att tjäna som missionärer. Två av våra barn har redan tjänat som heltidsmissionärer, och innan de åkte påminde jag dem om att inte döma människor efter deras utseende eller sätt att leva. ”Ge inte upp hoppet om någon bara för att han eller hon verkar vara annorlunda”, sade jag till dem. ”Försök att se insidan. Det kanske finns en till Carlos där ute.”
Jag är tacksam för att jag vet att vi alla är Guds barn och att alla — inte bara några få —kan få uppleva den lycka som kommer genom att man lever efter Jesu Kristi evangelium.
Min brors vän var inte säker på att min bror och jag (ovan) var riktigt lämpade som medlemmar i kyrkan. Men jag var nyfiken.
Äldste Godoy som missionär i Brasilien 1982.
Illustrationer Bryan Beach; foto med tillstånd av Äldste Carlos A. Godoy