När jag blev osynlig
Vi hade precis kommit till vårt motellrum när telefonen ringde. Jag visste att det måste gälla Jodi, min nio månader gamla syster. Hon hade legat i koma sedan hon föddes och krävt övervakning och sondmatning dygnet runt. Vi hade tillfälligt lämnat Jodi på ett sjukhus så att vår familj kunde åka på en välbehövlig semester.
Jag svarade i telefonen. Det var min farfar. Hans röst var bestämd: ”Hämta pappa.”
Samtalet tog snabbt slut. Mina onda aningar bekräftades. Jodi hade dött.
Nästa dag drog jag en suck av lättnad när vi hade kommit hem. Skolbussen kom nedför gatan. Mina vänner skulle komma. Jag skulle åtminstone ha någon i min egen ålder att dela smärtan med.
Men när jag stod på garageuppfarten och väntade på mina vänner hände något märkligt. Det var nästan som om jag hade blivit osynlig. Jag såg efter mina vänner när de gick över till andra sidan gatan och fortsatte prata med varandra. De tittade inte ens på mig.
Nästa morgon kom inte mina vänner förbi och hämtade mig som de brukade. ”Det är förståeligt”, tänkte jag. De visste säkert att jag inte skulle gå till skolan eftersom vi skulle planera för begravningen. Men de kom inte nästa dag heller, eller nästa, eller nästa. De väntade inte på mig på skolan heller.
Under den här tiden fick min familj mycket hjälp från Hjälpföreningen och andra medlemmar i församlingen. Men en kycklinggryta kunde inte trösta mitt 13-åriga ömmande hjärta. När jag började gå på veckoträffarna igen höll min ledare en lektion om livet efter döden. Jag började gråta. Min rådgivare tittade ner och fortsatte läsa. Mina klasskamrater stirrade framåt. Jag snyftade. Jag önskade så att någon kunde ha gråtit tillsammans med mig eller lagt armarna om mig.
När jag ser tillbaka på det som hände förstår jag att mina vänner inte var elaka eller inte brydde sig om mig. De visste bara inte hur de skulle hantera min smärta. De trodde att jag ville vara ifred med min sorg och att jag inte ville göra något roligt eftersom jag var ledsen.
Det här är vad jag önskar att mina vänner och min ledare hade vetat:
Finns till hands för din vän. Ge henne ett brev eller en blomma, men allra viktigast, gå dit själv. Lägg armarna om henne och tala om att du bryr dig om henne. Och gå definitivt på begravningen.
Ta med din vän i de saker du brukar göra. Din vän försöker redan att anpassa sig till att ha förlorat någon hon älskar. Gör inte så att hon förlorar en vän också. Man kan få tröst av att göra vanliga saker.
Känn inte att du behöver hålla ett föredrag om livet efter döden. När en sådan lektion ges, gör då som Alma sade: ”[Sörj] med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:9). Din vän vet troligtvis redan att hon kommer att få möta den hon älskar igen, och om hon inte gör det kommer ämnet att komma upp på ett naturligt sätt när hon uttrycker sina tankar och bekymmer. Det är då du ska bära vittnesbörd om frälsningsplanen.
Ett år efter min systers död avled min väns mamma. Jag kände en otrolig sorg. Jag tänkte: ”Nästa gång jag träffar henne ska jag tala om hur ledsen jag är för hennes skull.” Men så mindes jag min egen upplevelse och förstod att min vän behövde mig med detsamma. När jag gick hem till henne kände jag mig osäker. Tänk om hon inte ville träffa mig? Tänk om hennes familj inte ville ha mig där. Borde jag vänta och tala med henne senare? Men när hon öppnade dörren märktes det att hon var glad att jag hade kommit. Hennes pappa och äldre syskon var upptagna med att planera begravningen. Vi gick på en promenad. Jag behövde inte oroa mig för vad jag skulle säga. Det var hon som pratade mest.
Illustration Carolyn Vibbert