Hon gav inte upp hoppet om mig
När jag döptes som medlem i kyrkan 1990 blev jag vän med fina familjer, fick ett ämbete och kände att jag hörde hemma där. Men ett år senare, efter att ha flyttat till en ny församling, började jag glida bort från kyrkan. Jag slutade gå på mötena och började sällskapa med en man som inte var medlem i kyrkan.
Jag trodde fortfarande att kyrkan var sann. Jag trodde bara att jag inte var tillräckligt bra för den längre. Men så fick Kathy i uppgift att vara min besökslärare.
Kathy ringde varje månad under de första månaderna och försökte bestämma en tid för ett besök. Eftersom jag alltid undvek hennes besök började hon skicka besökslärarnas budskap med posten istället. Budskapet kom regelbundet varje månad. Detta pågick i fyra år, även efter att jag hade gift mig med min pojkvän och fått två barn.
Vissa månader slängde jag bort budskapet oläst; andra månader läste jag det innan jag slängde det. När mitt äktenskap kraschade och jag blev lämnad att ensam uppfostra två små barn behövde jag plötsligt svar. När månadens besökslärarbudskap kom bestämde jag mig för att gå till kyrkan för första gången på mycket länge.
Det kändes så jobbigt, som om alla mina synder stod skrivna i pannan. En syster som jag hade lärt känna i unga vuxna-programmet hälsade mig välkommen och vi satt tillsammans. Och så kom Kathy. Jag tittade bort eftersom jag skämdes för att jag inte hade svarat på hennes vänliga brev. Hon log mot mig, pratade med min granne en liten stund, och satte sig sedan hos sin man.
När jag kom hem från jobbet följande dag fanns det ett meddelande från Kathy på telefonsvararen. Jag kunde inte ringa tillbaka till henne. Jag var säker på att hon ville tala om för mig att jag inte fick lov att komma tillbaka till kyrkan, att mina synder hade varit för svåra. Jag tyckte synd om Kathy som måste meddela mig det här, men jag förstod att det var sant. Det fanns ingen plats för mig bland de rättfärdiga. Jag kunde inte ringa tillbaka till henne, men följande kväll ringde hon mig igen.
”Jag vill be om ursäkt”, sade hon.
Varför i hela världen skulle Kathy behöva be mig om ursäkt?
”Jag kände inte igen dig när jag såg dig i kyrkan i söndags”, sade hon. ”Efter sakramentsmötet frågade jag systern som du satt bredvid vem du var. Då hade du redan hunnit gå. Det var så roligt att se dig.”
Jag var helt mållös.
”Jag hoppas att vi kan sitta tillsammans nästa gång du kommer till kyrkan”, tillade Kathy.
”Det vill jag gärna”, sade jag och kände mig plötsligt överväldigad av känslor.
Vi satt tillsammans följande söndag — och många fler söndagar därefter. Hon inspirerade mig att vara en bättre mor, en bättre medlem i kyrkan och en bättre besökslärare. Hon lyssnade alltid tålmodigt, utan att döma, precis som Frälsaren skulle ha gjort.
Kathy satt bredvid mig dagen då jag tog emot min begåvning och dagen då jag och min nya make vigdes i templet. Hon fortsatte att vara min besökslärare tills vi flyttade från området. Hennes tjänande välsignade mig på sätt som jag är säker på att hon aldrig kunde föreställa sig — bara genom att inte ge upp hoppet om mig.