Hur jag vet
Budskapet smakade gott
Jag sökte egentligen inte efter Gud, men när två unga män frågade om de kunde få dela med sig av sitt budskap bestämde jag mig för att lyssna.
Jag döptes som spädbarn i en kyrka och besökte sporadiskt en annan under min barndom, men religion var aldrig en stor del av mitt liv. När jag blev äldre flyttade min familj mycket och vi slutade gå på gudstjänster. Jag trodde på Gud men jag tänkte inte på honom eller på religion särskilt ofta.
Det förändrades 2006 när jag var 14 år. Min farbror Billy dog när han bara var i 30-årsåldern. Hans tidiga död fick mig att inse hur mycket jag älskade honom och att börja ställa frågor inom mig. Vart tog han vägen när han dog? Fortsatte han leva och ha en framtid? Vad skulle hända med hans barn och andra familjemedlemmar som han lämnat efter sig? Vad hade hans liv för mening? Vad hade mitt liv för mening?
De här tankarna rusade runt i huvudet på mig i flera månader. En kväll i september 2007 var min mamma, mina tre yngre syskon och jag på väg från en restaurang i min hemstad Haverhill i Massachusetts när vi stannade och satte oss på en bänk. Två unga män klädda i svart kostym, vit skjorta och slips kom fram till oss. En av dem sade: ”Jag vet att det kan kännas lite konstigt att prata med två personer som ni inte känner, men skulle vi kunna få dela med oss av ett budskap till er?”
Vi tackade ja. Jag visste att de skulle prata med oss om religion, och jag blev imponerad av att de inte bara slängde till oss ett kort eller en broschyr och gick vidare. De här unga männen verkade genuint intresserade av oss och entusiastiska över sitt budskap. När de hade avslutat sitt budskap frågade de om de kunde få besöka vår familj. Min mamma gick med på det och bestämde en tid, så jag har henne att tacka för det som skulle bli en stor positiv förändring i mitt liv.
Vi började lära oss om evangeliet. Efter en tid blev mamma upptagen med olika saker och fortsatte inte att träffa missionärerna, men det gjorde jag.
Jag trivdes bra ihop med äldste Kelsey och äldste Hancock. Det kan delvis ha berott på att de inte var mycket äldre än jag var. Jag kände stor kärlek från dem och till dem. Snart kände jag samma kärlek från församlingsmedlemmarna och från andra ungdomar i min stav.
Missionärerna undervisade mig om frälsningsplanen, som gav mig svaret på frågan jag hade om min farbror och om meningen med mitt eget liv. Äldsterna presenterade också Mormons bok för mig. Jag minns att jag läste i Alma 32 om trons frö som utvecklas och är gott (se vers 28). Den beskrivningen passade exakt in på hur jag kände för Mormons bok. Det som jag läste och det som missionärerna undervisade mig om lät sant, kändes rätt och smakade gott.
Min mamma retade mig för att ha kommit in i ett ”eremitkräftstadie” för att jag kunde sitta på mitt rum och läsa Mormons bok i flera timmar i sträck. Då visste jag inte att mina känslor var från den Helige Anden men jag kände att det här var den rätta stigen.
När missionärerna frågade om jag ville döpas uppmuntrade de mig att be om mitt beslut. När jag bad om att få veta om det var rätt för mig att bli medlem i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga fick jag ett mycket starkt svar, så starkt att det chockade mig. Uppmaningen var tydlig: Fortsätt och döps.
Jag minns tydligt dagen då jag döptes — den 15 december 2007. När jag stod i det kalla vattnet tillsammans med äldste Kelsey och han höjde armen till rät vinkel uppfylldes jag av Anden. Det kändes som om den tog över hela min kropp. Jag skulle kunna säga att jag också log med hela ansiktet, men det räcker inte alls för att beskriva hur jag kände.
Efter mitt dop fortsatte jag att känna Anden. Jag kände mig helgad. Jag visste att mina synder var förlåtna. Jag kände min himmelske Faders bekräftelse på att det här verkligen var den rätta stigen för mig att gå.
Då och då, när små tvivel dyker upp, går jag tillbaka till den upplevelsen och minns hur jag kände den dagen. När jag tänker på vad jag kände jagas alla tvivel bort.
Vi går inte ner i dopets vatten på nytt för att känna de mäktiga känslorna igen, men vi kan minnas dessa känslor när vi förnyar våra förbund genom omvändelse och sakramentet. Varje gång jag omvänder mig kan jag få den känslan igen — känslan av att vara ren och älskad.
När jag känner den kärleken kan jag identifiera mig med det som Joseph Smith sade: ”En man som är fylld av Guds kärlek är inte nöjd med att bara välsigna sin familj, utan sträcker sig ut till hela världen, mån om att välsigna hela den mänskliga rasen.”1 Vetskapen om varje själs värde hjälper mig att vilja ta varje chans jag får att gå ut och undervisa tillsammans med missionärerna i mitt område. Jag ser också fram emot den dag då jag kan tjäna som heltidsmissionär och berätta om hur lycklig Jesu Kristi evangelium har gjort mig.
Illustration Rob Wilson
Den återfunne sonen, av Liz Lemon Swindle, Foundation Arts, kopiering förbjuden