Jag kände den Helige Anden
Jag frågade ofta mina föräldrar vad det betyder att ”känna den Helige Anden”. Jag hade hört dem prata om det men jag var inte säker på hur det kändes. Mamma berättade att det var en jättebra känsla, men jag var ändå inte säker på vad det betydde.
En morgon höll min ettårige bror på att springa omkring, och han råkade slå i huvudet i ett element. Han fick ett stort sår på huvudet. Han grät och han blödde. Jag var mycket rädd och orolig. Mamma tog hand om såret och satte på plåster. Sedan tog hon mig till skolan.
I skolan var jag fortfarande rädd och orolig när jag tänkte på min bror. Då kom jag att tänka på att jag kunde be. Jag gick till toaletten och bad uppriktigt min himmelske Fader att han skulle välsigna min bror. När jag hade bett var jag inte rädd längre. Jag hade en bra känsla inom mig och gick tillbaka till klassrummet.
På vägen hem den dagen berättade jag för mamma vad som hade hänt. Hon sade glatt att den varma, fridfulla känslan jag hade var den Helige Anden som tröstade mig. Hon sade att den Helige Anden för det mesta inte talar till oss så som andra människor gör. I stället ger han oss en fridfull känsla.
Efter det lade jag märke till andra gånger när jag kände den Helige Anden. När pappa gav mamma en välsignelse blundade jag och försökte vara mycket vördnadsfull. Då fick jag den där varma känslan igen. Jag vet att för att vi ska känna den Helige Anden lättare behöver vi vara vördnadsfulla.