Vad skulle jag sjunga?
David M. Flitton, Utah, USA
Illustrationer Bradley Clark
Under min tid som heltidsmissionär för nästan 40 år sedan i staden Levin på Nya Zeeland, spelade jag piano varje tisdag för primärbarnen. Jag kommer tydligt ihåg de underbara känslor jag hade för de här barnen när vi sjöng de evangeliefyllda primärsångerna tillsammans.
I februari 2013 återvände jag till Nya Zeeland på semester. Eftersom jag tyckte om att vandra bokade jag en fyradagarsvandring på den berömda leden Milford Track i Fiordlands nationalpark på Sydön.
Jag fick sällskap av tre amerikaner och trettiosju andra vandrare från hela världen, bland annat Australien, Brasilien, England, Finland, Tyskland, Israel och Uruguay. Under vårt äventyr utbytte vi tankar upplevelser och åsikter så gott vi kunde med tanke på språkbarriärerna. Det tog inte lång tid för våra kulturella olikheter och förutfattade meningar att försvinna allteftersom banden mellan oss stärktes.
I slutet av tredje dagen ville en i sällskapet bygga vidare på vår spirande vänskap och kom på fötter och tillkännagav att vi borde ha en talangshow. Han sade att han skulle börja. Han valde att visa sin talang för att berätta historier, vilket han hade övat på hemma på företagskontoret i Caesarea i Israel. Historien föll väl ut så han sade att han skulle berätta en till. Men när han fällde några råa kommentarer insåg jag att kvällen lätt kunde bli något som inte var särskilt upplyftande.
Medan han berättade fick jag en stark känsla av att jag skulle sjunga för gruppen. Men vad kunde jag sjunga för mina nyfunna vänner från hela världen? Jag fick ett mäktigt svar: ”Jag är Guds lilla barn” (Psalmer, nr. 194).
Jag var nervös men fick mod av minnena av och kärleken till primärbarnen i Nya Zeeland. Jag ställde mig upp och sade att jag skulle sjunga en speciell sång som jag hade sjungit nästan fyrtio år tidigare tillsammans med barn i Nya Zeeland. Jag förklarade att jag hade varit missionär, att jag hade undervisat barnen och hade lärt mig älska dem. Sedan bad jag en tyst bön om hjälp att kunna sjunga på ett sätt som skulle välsigna gruppen.
Sången gick bra och efteråt kunde jag känna Anden. Mina nya vänner log, och sången verkade öppna deras hjärtan. Det dröjde inte länge förrän andra reste på sig och började visa sina musikaliska talanger. En grupp på fyra kvinnor som tidigare inte velat delta, sjöng några sånger från sin kyrkokör. En annan lärde oss en judisk folksång.
I slutet av talangshowen sjöng en vacker ung kvinna från Australien tre sånger på maori, hennes modersmål. Vår himmelske Faders ande hade verkligen utgjutits över oss och hjälpt oss inse att vi alla var Guds barn, inte bara ”gäster och främlingar” (Ef. 2:19) från olika länder.
Jag är tacksam för primärbarnen i det lilla samhället Levin som hjälpte mig inse sanningen att vi alla är barn till vår himmelske Fader. Jag är också glad att minnena gav mig modet att bära det vittnesbördet genom en sång.