1 Och det hände sig sedan han slutat tala till folket att många av dem trodde på hans ord och började omvända sig och utforska skrifterna.

2 Men de flesta av dem ville dräpa Alma och Amulek, för de vredgades på Alma för att han talat så tydligt till Zeezrom. Och de sa även att Amulek hade ljugit för dem och hade smädat deras lag och även deras lagkloka och domare.

3 Och även dessa vredgades på Alma och Amulek, och eftersom de hade vittnat så öppet mot deras ogudaktighet försökte de röja undan dem i hemlighet.

4 Men det hände sig att de inte gjorde detta, utan i stället tog de dem och band dem med starka rep och förde dem inför landets överdomare.

5 Och folket trädde fram och vittnade mot dem – vittnade om att de hade smädat lagen och landets lagkloka och domare, och även hela befolkningen i landet, och att de hade vittnat om att det bara fanns en enda Gud och att han skulle sända sin Son bland folket men att han inte skulle frälsa dem. Och mycket sådant vittnade folket om mot Alma och Amulek. Och detta skedde inför landets överdomare.

6 Och det hände sig att Zeezrom häpnade över de ord som hade talats. Och han kände även till den sinnenas blindhet som han själv orsakat bland befolkningen genom sina lögnaktiga ord. Och hans själ började sönderslitas av medvetandet om hans egen skuld, ja, han började omslutas av helvetets kval.

7 Och det hände sig att han började ropa till de församlade och säga: ”Se, jag är skyldig, och dessa män är obefläckade inför Gud.” Och alltifrån den stunden började han vädja för dem, men de smädade honom och sa: ”Är även du besatt av djävulen?” Och de spottade på honom och drev bort honom och även alla dem som trodde de ord som Alma och Amulek hade talat. Och de drev bort dem och sände män att kasta sten på dem.

8 Och de samlade deras hustrur och deras barn. Och alla som trodde eller hade blivit undervisade om att tro på Guds ord lät de kasta i elden. Och de samlade även deras uppteckningar som innehöll de heliga skrifterna och kastade dem i elden så att de skulle brännas och förstöras av eld.

9 Och det hände sig att de tog Alma och Amulek och förde dem ut till martyrplatsen för att de skulle kunna bevittna deras undergång som förtärdes av elden.

10 Och när Amulek såg hur kvinnorna och barnen som förtärdes av elden plågades, plågades även han, och han sa till Alma: ”Hur kan vi bevittna denna hemska syn? Låt oss därför sträcka ut våra händer och utöva den Guds kraft som är i oss och rädda dem från lågorna.”

11 Men Alma sa till honom: ”Anden hindrar mig att sträcka ut min hand. För se, Herren tar dem upp till sig i härlighet, och han tillåter dem att göra detta, eller att folket gör detta mot dem i enlighet med sina hjärtans hårdhet, för att de domar som han i sin vrede ska avkunna mot dem må bli rättvisa. Och de oskyldigas blod ska stå som ett vittnesbörd emot dem, ja, och ropa mäktigt emot dem på den yttersta dagen.”

12 Då sa Amulek till Alma: ”Se, kanske bränner de även oss.”

13 Och Alma sa: ”Ske Herrens vilja. Men se, vårt arbete är inte fullbordat. Därför bränner de oss inte.”

14 Nu hände det sig att när deras kroppar som hade kastats i elden hade förtärts, liksom de uppteckningar som hade kastats in samtidigt med dem, kom landets överdomare och ställde sig framför Alma och Amulek medan de var bundna, och han slog dem på kinderna med handen och sa till dem: ”Vill ni, efter det ni har sett, åter predika för detta folk och säga att de ska kastas i en sjö av eld och svavel?

15 Se, ni ser att ni inte hade makt att rädda dem som kastades i elden. Inte heller har Gud räddat dem för att de var av er tro.” Och domaren slog dem åter på kinderna och frågade: ”Vad har ni att säga till ert försvar?”

16 Nu var denne domare av samma orden och tro som den Nehor som dräpte Gideon.

17 Och det hände sig att Alma och Amulek inte svarade honom. Och han slog dem återigen och överlämnade dem åt rättstjänarna för att kastas i fängelse.

18 Och när de hade kastats i fängelset och varit där i tre dagar kom det många lagkloka och domare och präster och lärare som tillhörde Nehors tro. Och de kom in i fängelset för att besöka dem, och de ställde frågor om många ords betydelse, men de svarade dem inte.

19 Och det hände sig att domaren ställde sig framför dem och sa: ”Varför svarar ni inte på folkets ord? Vet ni inte att jag har makt att överlämna er åt lågorna?” Och han befallde dem att tala, men de svarade inte.

20 Och det hände sig att de lämnade dem och gick sin väg, men kom tillbaka nästa dag. Och även domaren slog dem återigen på kinderna. Och även många andra kom fram och slog dem och sa: ”Vill ni återigen stå och döma detta folk och fördöma vår lag? Om ni har så stor makt, varför befriar ni då inte er själva?”

21 Och mycket sådant sa de till dem medan de gnisslade tänder mot dem och spottade på dem och frågade: ”Hur ska vi se ut när vi är fördömda?”

22 Och mycket sådant, ja, allt möjligt sådant sa de till dem, och på så sätt hånade de dem under många dagar. Och de undanhöll dem mat för att de skulle hungra, och vatten för att de skulle törsta, och de tog även från dem deras kläder så att de var nakna. Och sålunda bands de med starka rep och spärrades in i fängelset.

23 Och det hände sig att när de på så sätt lidit i många dagar (och det var på den tolfte dagen i den tionde månaden i det tionde året av domarnas regering över Nephis folk) gick överdomaren i Ammonihahs land och många av deras lärare och deras lagkloka in i fängelset där Alma och Amulek var bundna med rep.

24 Och överdomaren stod framför dem och slog dem återigen och sa till dem: ”Om ni har Guds makt, så befria er från dessa band, och då ska vi tro att Herren ska förgöra detta folk enligt era ord.”

25 Och det hände sig att de alla gick fram och slog dem och sa samma ord, ända till siste man. Och när den siste hade talat till dem vilade Guds kraft över Alma och Amulek, och de reste sig och stod på sina fötter.

26 Och Alma ropade och sa: ”Hur länge ska vi uthärda dessa stora lidanden, o Herre? O Herre, ge oss styrka enligt vår tro som är i Kristus, ja, till att befria oss.” Och de slet av repen som de var bundna med, och när folket såg detta tog de till flykten, för fruktan för undergång hade kommit över dem.

27 Och det hände sig att så stor var deras fruktan att de föll till marken och nådde inte fram till fängelsets ytterdörr. Och jorden skälvde våldsamt och fängelsemurarna rämnade så att de föll till marken, och överdomaren och de lagkloka och prästerna och lärarna, som hade slagit Alma och Amulek, dräptes genom deras fall.

28 Och Alma och Amulek kom ut ur fängelset, och de var oskadda, för Herren hade förlänat dem kraft enligt deras tro på Kristus. Och de gick genast ut ur fängelset, och de befriades från sina band. Och fängelset hade störtat till marken, och varje själ inom dess murar hade dräpts utom Alma och Amulek, och de gick genast ut i staden.

29 Eftersom folket hade hört ett stort buller kom de allesammans springande i skaror för att få veta orsaken därtill. Och när de såg Alma och Amulek komma ut ur fängelset och att dess murar hade fallit till marken, slogs de av stor fruktan och flydde för Alma och Amulek, liksom en get med sina killingar flyr för två lejon. Och sålunda flydde de för Alma och Amulek.