Kapitel 42
Dödligheten är en prövotid för att människan ska kunna omvända sig och tjäna Gud – Fallet medförde timlig och andlig död för hela människosläktet – Återlösning kommer genom omvändelse – Gud själv sonar världens synder – Barmhärtigheten är till för dem som omvänder sig – Alla andra underkastas Guds rättvisa – Barmhärtigheten kommer tack vare försoningen – Endast de sant ångerfulla blir frälsta. Omkring 74 f.Kr.
1 Och nu, min son, märker jag att det finns något mer som oroar ditt sinne, något som du inte förstår, vilket rör Guds rättvisa i bestraffningen av syndaren. För du försöker intala dig att det är orättvist att syndaren ska överlämnas till ett tillstånd av elände.
2 Se, min son, jag ska förklara detta för dig. För se, sedan Herren Gud sänt bort våra första föräldrar från Edens lustgård för att bruka jorden varifrån de blev tagna – ja, han drev ut människan och satte sedan vid östliga änden av Edens lustgård keruber och ett flammande svärd som svängde åt alla håll för att bevaka livets träd –
3 ser vi nu att människan hade blivit som Gud, med kunskap om gott och ont. Och för att hon inte skulle räcka ut sin hand och även ta av livets träd och äta och leva för evigt satte Herren Gud keruber och det flammande svärdet, för att hon inte skulle äta av frukten –
4 Och sålunda ser vi att människan fick en tid till att omvända sig, ja, en prövotid, en tid till att omvända sig och tjäna Gud.
5 För se, om Adam genast hade räckt ut sin hand och ätit av livets träd skulle han ha levt för evigt enligt Guds ord, och inte ha haft någon tid till omvändelse. Ja, och dessutom skulle Guds ord ha varit utan verkan, och den stora frälsningsplanen skulle ha omintetgjorts.
6 Men se, det var bestämt att människorna skulle dö – och liksom de avskars från livets träd skulle de ryckas bort från jordens yta – och människan gick för evigt förlorad, ja, de blev fallna människor.
7 Och nu ser du av detta att våra första föräldrar avskars från Herrens närhet i både timlig och andlig mening. Och sålunda ser vi att de lämnades att följa sin egen vilja.
8 Och se, det var inte lämpligt att människan skulle befrias från denna timliga död, för det skulle ha omintetgjort den stora lycksalighetsplanen.
9 Och eftersom själen aldrig kan dö och fallet hade utsatt hela människosläktet för en andlig död såväl som en timlig, det vill säga att de avskars från Herrens närhet, var det nödvändigt att människosläktet skulle befrias från denna andliga död.
10 Ja, eftersom de hade blivit köttsliga, sinnliga och djävulska till naturen blev detta prövotillstånd ett tillstånd för dem att förbereda sig. Det blev ett förberedelsetillstånd.
11 Och kom nu ihåg, min son, att om det inte varit för återlösningsplanens skull (om vi bortser från den), skulle deras själar genast efter döden vara olyckliga eftersom de skulle vara avskurna från Herrens närhet.
12 Och nu fanns det inga medel till att befria människorna från detta fallna tillstånd, som människan själv dragit på sig genom sin egen olydnad.
13 Därför kunde återlösningsplanen enligt rättvisan inte genomföras utom på villkor att människorna omvände sig i detta prövotillstånd, ja, detta förberedelsetillstånd. För förutom på dessa villkor skulle barmhärtigheten inte kunna träda i kraft utan att omintetgöra rättvisans verk. Nu kan inte rättvisans verk omintetgöras. Om så skedde skulle Gud upphöra att vara Gud.
14 Och sålunda ser vi att hela människosläktet var fallet, och de var i rättvisans våld, ja, Guds rättvisa, som överlämnade dem åt att för evigt vara avskurna från hans närhet.
15 Och nu kunde barmhärtighetens plan inte genomföras om inte en försoning ägde rum. Därför sonar Gud själv världens synder för att genomföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans krav, så att Gud kan vara en fullkomlig och rättvis Gud och även en barmhärtig Gud.
16 Och omvändelse kunde inte komma människorna till del om det inte fanns ett straff bifogat som också var lika evigt som själens liv skulle vara, en bestämd motsats till lycksalighetsplanen, som också var lika evig som själens liv.
17 Och hur skulle en människa kunna omvända sig om hon inte syndade? Hur kunde hon synda om det inte fanns någon lag? Hur kunde det finnas en lag om det inte fanns ett straff?
18 Men ett straff bifogades och en rättvis lag gavs som åstadkom samvetskval för människan.
19 Om nu ingen lag var given – att om en människa mördade skulle hon dö – skulle hon då vara rädd för att bli berövad livet om hon mördade?
20 Och likaså: Om det inte gavs någon lag mot synd skulle människan inte vara rädd för att synda.
21 Och om inte någon lag hade getts och människorna syndade, vad kunde då rättvisan eller barmhärtigheten göra? För de skulle inte ha något krav på människan.
22 Men en lag är given, och ett straff är bestämt och omvändelse förunnad, vilken omvändelse barmhärtigheten kräver. Annars gör rättvisan anspråk på människan och tillämpar lagen, och lagen tilldelar straffet. Om så inte vore skulle rättvisans verk omintetgöras, och Gud skulle upphöra att vara Gud.
23 Men Gud upphör inte att vara Gud, och barmhärtigheten gör anspråk på den ångerfulle. Och barmhärtigheten kommer till följd av försoningen, och försoningen åstadkommer de dödas uppståndelse, och de dödas uppståndelse för människorna tillbaka till Guds närhet. Och sålunda återförs de till hans närhet för att dömas efter sina gärningar i enlighet med lagen och rättvisan.
24 För se, rättvisan verkställer alla sina krav, och barmhärtigheten gör även anspråk på allt det som är hennes eget. Och sålunda blir ingen utom den verkligt ångerfulle frälst.
25 Vad? Tror du att barmhärtigheten kan beröva rättvisan något? Jag säger dig: Nej, inte ett grand! Om så skedde, skulle Gud upphöra att vara Gud.
26 Och på så sätt genomför Gud sina stora och eviga avsikter, som var beredda från världens grundläggning. Och på så sätt åstadkoms människornas frälsning och återlösning, och likaså deras undergång och elände.
27 Därför, o min son, kan var och en som vill, komma och fritt ta del av livets vatten, och var och en som inte vill komma, densamme är inte tvingad att komma. Men på den yttersta dagen ska det återställas till honom enligt hans gärningar.
28 Om han har önskat göra ont och inte har omvänt sig under sin tid ska ont tilldelas honom enligt Guds återställelse.
29 Och nu, min son, önskar jag att du inte låter dessa frågor oroa dig längre. Och låt endast dina synder oroa dig med den oro som leder dig ner till omvändelse.
30 O, min son, jag önskar att du inte längre ska förneka Guds rättvisa. Försök inte urskulda dig på minsta vis för dina synder genom att förneka Guds rättvisa, utan låt Guds rättvisa och hans barmhärtighet och tålmodighet helt behärska ditt hjärta, och låt det leda dig ner i stoftet i ödmjukhet.
31 Och nu, o min son, har du kallats av Gud att predika ordet för detta folk. Och nu, min son, gå din väg och förkunna ordet med sanning och allvar så att du kan föra själar till omvändelse, så att barmhärtighetens stora plan kan göra anspråk på dem. Och må Gud löna dig enligt mina ord. Amen.