1 Och nu hände det sig i början av det tjugo och femte året av domarnas regering över Nephis folk att de hade upprättat fred mellan Lehis folk och Moriantons folk angående deras landområden och hade inlett det tjugo och femte året i fred.

2 Ändå bevarade de inte länge en fullständig fred i landet, för det började uppstå en strid bland folket angående överdomaren Pahoran. För se, det fanns en del bland folket som önskade att vissa punkter i lagen skulle ändras.

3 Men se, Pahoran ville inte förändra eller tillåta någon ändring i lagen. Därför hörsammade han inte dem som insänt sina röster med begäran om ändring i lagen.

4 Därför blev de som önskade att lagen skulle ändras vreda på honom och ville inte längre ha honom som överdomare i landet. Därför uppstod en hetsig ordstrid om den saken, men det kom inte till blodsutgjutelse.

5 Och det hände sig att de som ville att Pahoran skulle avsättas från domarsätet kallades kungsmän, för de önskade att lagen skulle ändras så att den fria regeringen kunde störtas och en kung insättas över landet.

6 Och de som önskade behålla Pahoran som överdomare i landet tog sig namnet frimän. Och på så sätt uppstod söndringen bland dem, för frimännen hade svurit, eller slutit förbund om, att behålla sina rättigheter och sin religions förmåner genom en fri regering.

7 Och det hände sig att denna stridsfråga avgjordes genom folkets röst. Och det hände sig att folkets röst blev till frimännens fördel så att Pahoran behöll domarsätet, vilket orsakade stor glädje bland Pahorans bröder och även bland många av frihetsvännerna, som också tystade kungsmännen så att de inte vågade motsätta sig utan blev tvungna att stödja frihetens sak.

8 Nu var de som ville ha kungar män av förnäm börd, och de eftertraktade att bli kungar, och de understöddes av dem som eftertraktade makt och myndighet över folket.

9 Men se, detta var en olämplig tid för sådana stridigheter bland Nephis folk, för se, Amalickiah hade åter hetsat lamaniternas folks hjärtan mot det nephitiska folket, och han höll på att samla krigare från alla delar av sitt land och beväpnade dem och förberedde dem med all iver för strid, för han hade svurit att dricka Moronis blod.

10 Men se, vi ska märka att det var ett förhastat löfte som han gav. Dock gjorde han sig och sina härar redo att dra ut i strid mot nephiterna.

11 Nu var hans härar inte så stora som de tidigare hade varit eftersom många tusen hade dräpts av nephiternas hand. Men trots deras stora förlust hade Amalickiah samlat en övermåttan stor här så att han inte fruktade att dra ner till Zarahemlas land.

12 Ja, till och med Amalickiah själv drog ner i spetsen för lamaniterna, och det var i det tjugo och femte året av domarnas regering, och det hände samtidigt som de hade börjat avgöra stridigheterna angående överdomaren Pahoran.

13 Och det hände sig att när de män som kallades kungsmän fick höra att lamaniterna var på väg ner för att strida mot dem gladdes de i sina hjärtan och de vägrade gripa till vapen, för de var så vreda på överdomaren och på frihetsvännerna att de inte ville gripa till vapen för att försvara sitt land.

14 Och det hände sig att när Moroni såg detta och dessutom såg att lamaniterna kom in över landets gränser, vredgades han storligen på grund av de människors motsträvighet som han hade arbetat med så stor iver för att beskydda, ja, han vredgades storligen. Hans själ var fylld av vrede mot dem.

15 Och det hände sig att han sände en anhållan, med folkets röst, till landets regent med begäran om att han skulle läsa den och ge honom (Moroni) befogenhet att tvinga dessa avfällingar att försvara sitt land eller också avrätta dem.

16 För det viktigaste för honom var att göra slut på sådana stridigheter och sådana meningsskiljaktigheter bland folket. För se, detta hade hittills varit orsaken till all deras förödelse. Och det hände sig att denna begäran beviljades enligt folkets röst.

17 Och det hände sig att Moroni befallde sin här att anfalla dessa kungsmän, att slå ner deras högmod och deras högfärd och jämna dem med marken, om de inte ville gripa till vapen och stödja frihetens sak.

18 Och det hände sig att härarna tågade ut mot dem, och de slog ner deras högmod och deras högfärd så att de som lyfte sina vapen för att strida mot Moronis män höggs ner och jämnades med marken.

19 Och det hände sig att fyra tusen av dessa avfällingar höggs ner med svärd, och de ledare som inte dräptes i striden greps och kastades i fängelse, för det fanns ingen tid för rättegångar mot dem vid denna tidpunkt.

20 Och återstoden av dessa avfällingar underkastade sig frihetsbaneret hellre än att slås till marken med svärd, och de tvingades hissa frihetsbaneret på sina torn och i sina städer och att gripa till vapen för sitt lands försvar.

21 Och på så sätt gjorde Moroni slut på dessa kungsmän så att det inte fanns några som benämndes kungsmän. Och på så sätt gjorde han slut på de människors motsträvighet och högmod, vilka gjorde anspråk på att vara av ädel börd. Men de tvingades att ödmjuka sig liksom sina bröder och kämpa tappert för sin frihet från träldom.

22 Se, det hände sig att medan Moroni sålunda bekämpade krigen och stridigheterna bland sitt eget folk, och tvingade dem att underkasta sig fred och ordning och utfärdade föreskrifter för förberedelser till krig mot lamaniterna, se, då hade lamaniterna kommit in i Moronis land som låg ute vid havet.

23 Och det hände sig att nephiterna inte var tillräckligt starka i staden Moroni, och därför drev Amalickiah ut dem och dräpte många. Och det hände sig att Amalickiah tog staden i besittning, ja, han tog alla deras befästningar i besittning.

24 Och de som flydde ut ur staden Moroni kom till staden Nephihah. Och även folket i staden Lehi samlades och förberedde sig och var redo att möta lamaniterna i strid.

25 Men det hände sig att Amalickiah inte ville låta lamaniterna gå till strid mot staden Nephihah, utan han höll dem kvar ute vid havet och lämnade män i varje stad för att upprätthålla och försvara den.

26 Och så fortsatte han och tog många städer i besittning: staden Nephihah och staden Lehi och staden Morianton och staden Omner och staden Gid och staden Mulek, vilka alla gränsade till havet i öst.

27 Och sålunda hade lamaniterna genom Amalickiahs list och hans otaliga skaror intagit många städer, som alla var starkt befästa på samma sätt som Moronis befästningar och som alla erbjöd starka fästen för lamaniterna.

28 Och det hände sig att de tågade mot landet Ymnighets gränser och drev nephiterna framför sig och dräpte många.

29 Men det hände sig att de möttes av Teancum, som hade dräpt Morianton och genskjutit hans folk som var på flykt.

30 Och det hände sig att han gensköt även Amalickiah, då denne tågade fram med sin talrika här för att ta landet Ymnighet i besittning, och även landet norrut.

31 Men se, han blev besviken då han drevs tillbaka av Teancum och dennes män, för de var stora krigare, och var och en av Teancums män överträffade lamaniterna i styrka och i skicklighet i strid så att de fick övertag över lamaniterna.

32 Och det hände sig att de gick hårt fram mot dem och dräpte många ända till dess det blev mörkt. Och det hände sig att Teancum och hans män slog upp sina tält vid gränsen till landet Ymnighet, och Amalickiah slog upp sina tält på stranden ute vid havet, och på så sätt drevs de bort.

33 Och det hände sig att när natten hade kommit smög sig Teancum och hans tjänare ut i natten och gick in i Amalickiahs läger. Och se, sömnen hade överväldigat dem på grund av deras stora utmattning som orsakats av dagens mödor och hetta.

34 Och det hände sig att Teancum i hemlighet smög sig in i kungens tält och stötte ett spjut genom hans hjärta. Och han lät kungen ljuta ögonblicklig död, så att hans tjänare inte vaknade.

35 Och han återvände i hemlighet till sitt eget läger, och se, hans män sov. Och han väckte dem och berättade för dem allt vad han hade gjort.

36 Och han lät sina härar stå redo ifall lamaniterna skulle vakna och komma mot dem.

37 Och så slutar det tjugo och femte året av domarnas regering över Nephis folk, och så slutar Amalickiahs dagar.