1 Och nu hände det sig i det tjugo och sjätte året av domarnas regering över Nephis folk att när lamaniterna vaknade den första morgonen i den första månaden, se, då fann de Amalickiah död i hans eget tält. Och de såg även att Teancum var redo till strid mot dem den dagen.

2 Och när nu lamaniterna såg detta blev de förskräckta, och de övergav sin plan att tåga in i landet norrut och drog sig tillbaka med hela sin här till staden Mulek och sökte skydd i sina befästningar.

3 Och det hände sig att Amalickiahs bror utsågs till kung över folket, och hans namn var Ammoron. Alltså utsågs kung Ammoron, kung Amalickiahs bror, att regera i dennes ställe.

4 Och det hände sig att han befallde att hans folk skulle upprätthålla de städer som de intagit med blodsutgjutelse, för de hade inte intagit någon stad utan stor blodsspillan.

5 Och nu såg Teancum att lamaniterna var fast beslutna att upprätthålla de städer som de hade intagit och de landområden som de hade tagit i besittning. Och när Teancum även såg deras ofantliga antal, ansåg han det inte rådligt att försöka anfalla dem i deras befästningsverk.

6 I stället förlade han sina män runt omkring som om han gjorde krigsförberedelser, ja, och han beredde sig verkligen på att försvara sig mot dem genom att kasta upp vallar runt omkring och bereda tillflyktsorter.

7 Och det hände sig att han på så sätt fortsatte förberedelserna för krig till dess Moroni hade sänt honom ett stort antal män att förstärka hans här.

8 Och Moroni sände även bud till honom att han skulle hålla kvar alla fångar som föll i hans händer, för liksom lamaniterna hade tagit många tillfånga, skulle han hålla kvar alla fångna lamaniter som lösen för dem som lamaniterna hade tagit.

9 Och han sände även bud till honom att han skulle befästa landet Ymnighet och försäkra sig om det smala pass som ledde till landet norrut, så att lamaniterna inte skulle kunna inta denna punkt och kunna gå hårt fram mot dem från alla sidor.

10 Moroni sände även bud till honom och begärde att han trofast skulle försvara den delen av landet, och att han skulle tillvarata varje möjlighet att plåga lamaniterna i den trakten så mycket som stod i hans makt för att han med list eller på annat sätt kanske skulle kunna återta de städer som tagits ur deras händer, och att han skulle befästa och förstärka de städer runt omkring som inte hade fallit i lamaniternas händer.

11 Och han sa också till honom: ”Jag skulle vilja komma till er, men se, lamaniterna angriper oss vid landets gränser vid det västra havet, och se, jag drar ut mot dem, och därför kan jag inte komma till er.”

12 Nu hade kungen (Ammoron) lämnat Zarahemlas land och hade underrättat drottningen om sin brors död och hade samlat ett stort antal män och tågat ut mot nephiterna vid gränserna till det västra havet.

13 Och på så sätt försökte han gå hårt fram mot nephiterna och dra bort en del av deras styrkor till den landsdelen, medan han hade befallt dem som han lämnat kvar att hålla de städer som han hade intagit, för att även de skulle gå hårt fram mot nephiterna vid gränserna till det östra havet och ta så mycket av deras länder i besittning som stod i deras makt, i förhållande till deras härars styrka.

14 Och sålunda befann sig nephiterna i detta svåra läge vid slutet av det tjugo och sjätte året av domarnas regering över Nephis folk.

15 Men se, det hände sig i det tjugo och sjunde året av domarnas regering att Teancum på befallning av Moroni – vilken hade uppbådat härar för att skydda landets södra och västra gränser och hade börjat tåga mot landet Ymnighet, så att han kunde hjälpa Teancum och hans män med att återta de städer som de hade förlorat –

16 ja, det hände sig att Teancum hade fått befallning att anfalla staden Mulek och om möjligt återta den.

17 Och det hände sig att Teancum förberedde sig att anfalla staden Mulek och tåga ut med sin här mot lamaniterna. Men han såg att han omöjligt kunde övervinna dem medan de var i sina befästningar. Därför övergav han sina planer och återvände till staden Ymnighet för att invänta Moronis ankomst, så att han kunde få förstärkning till sin här.

18 Och det hände sig att Moroni anlände med sin här till landet Ymnighet i slutet av det tjugo och sjunde året av domarnas regering över Nephis folk.

19 Och i början av det tjugo och åttonde året höll Moroni och Teancum och många av huvudbefälhavarna ett krigsråd om vad de skulle göra för att få lamaniterna att komma ut mot dem till strid, eller hur de på något sätt skulle kunna få dem att komma ut ur sina fästen, så att de skulle kunna få övertaget över dem och återta staden Mulek.

20 Och det hände sig att de sände budbärare till lamaniternas här som försvarade staden Mulek, till deras ledare vars namn var Jakob, och begärde att han skulle komma ut med sina härar och möta dem på slätterna mellan de två städerna. Men se, Jakob, som var zoramit, ville inte komma ut med sin här till kamp på slätterna.

21 Och det hände sig att Moroni inte hyste något hopp om att få möta lamaniterna på lika villkor. Därför gjorde han upp en plan för att locka dem ut ur deras fästen.

22 Han lät därför Teancum ta ett litet antal män och tåga ner i närheten av havet, och Moroni och hans här tågade om natten ut i vildmarken väster om staden Mulek. Och när därför lamaniternas vakter nästa dag upptäckte Teancum sprang de och berättade det för Jakob, sin ledare.

23 Och det hände sig att lamaniternas härar tågade ut mot Teancum i tron att de med sitt större antal skulle kunna övervinna Teancum, eftersom dennes antal var så litet. Och när Teancum såg lamaniternas härar komma ut mot sig började han dra sig tillbaka norrut ner mot havet.

24 Och det hände sig att när lamaniterna såg att han började fly fattade de mod och förföljde dem ivrigt. Och medan Teancum på så sätt ledde bort lamaniterna som förgäves förföljde dem, se, då befallde Moroni att en del av den här som var med honom skulle tåga in i staden och ta den i besittning.

25 Och detta gjorde de, och de dräpte alla dem som hade lämnats kvar att försvara staden, ja, alla dem som vägrade att överlämna sina krigsvapen.

26 Och på så sätt hade Moroni med en del av sin här tagit staden Mulek i besittning, medan han med återstoden tågade för att möta de lamaniter som återvände efter att ha förföljt Teancum.

27 Och det hände sig att lamaniterna förföljde Teancum till dess de kom nära staden Ymnighet, och då möttes de av Lehi och en liten här som hade lämnats för att försvara staden Ymnighet.

28 Och se, när nu lamaniternas huvudbefälhavare hade sett Lehi och hans här komma emot sig, tog de till flykten i stor förvirring av fruktan för att inte hinna till staden Mulek innan Lehi hann upp dem, för de var trötta på grund av sin marsch, och Lehis män var utvilade.

29 Nu visste inte lamaniterna att Moroni befann sig bakom dem med sin här, och det enda de fruktade var Lehi och hans män.

30 Nu hade Lehi ingen önskan att hinna upp dem förrän de stötte samman med Moroni och hans här.

31 Och det hände sig att innan lamaniterna hade hunnit retirera långt blev de omringade av nephiterna, av Moronis män på ena sidan och Lehis män på den andra sidan, vilka alla var utvilade och starka, medan lamaniterna var trötta på grund av sin långa marsch.

32 Och Moroni befallde sina män att angripa dem till dess de hade överlämnat sina krigsvapen.

33 Och det hände sig att Jakob, eftersom han var deras ledare, och även var zoramit och hade en okuvlig ande, anförde lamaniterna till att i vilt raseri strida mot Moroni.

34 Moroni spärrade vägen för dem, och därför beslöt Jakob att dräpa dem och hugga sig igenom till staden Mulek. Men se, Moroni och hans män var starkare och gav därför inte vika för lamaniterna.

35 Och det hände sig att man kämpade i vilt raseri på båda sidor, och många stupade på båda sidorna. Ja, och Moroni sårades och Jakob blev dödad.

36 Och Lehi ansatte deras eftertrupp med sina starka män i sådant raseri att lamaniterna i eftertruppen överlämnade sina krigsvapen, medan återstoden av dem var så förvirrade att de inte visste om de skulle fly eller strida.

37 När nu Moroni såg deras förvirring sa han till dem: ”Om ni kommer fram med era krigsvapen och överlämnar dem, se, då ska vi avstå från att utgjuta ert blod.”

38 Och det hände sig att när lamaniterna hörde dessa ord kom deras huvudbefälhavare, alla de som inte hade blivit dräpta, fram och kastade sina vapen för Moronis fötter och befallde även sina män att göra detsamma.

39 Men se, det var många som inte ville. Och de som vägrade överlämna sina svärd blev tillfångatagna och bundna, och deras krigsvapen togs från dem, och de tvingades att med sina bröder tåga till landet Ymnighet.

40 Och nu var antalet fångar som togs större än antalet av dem som blivit dräpta, ja, större än antalet dräpta på båda sidorna.