Att lära sig flyga: Uppnå känslomässigt oberoende på Herrens sätt
Författaren bor i Kalifornien, USA
Valerie Durrant är från Kalifornien och har varit gift med sin man Ryan i fyra år. Hon fick precis en liten pojke. Hon älskar yoga, målning, att läsa och vandring.
Vi behöver lita på vår himmelske Fader och Jesus Kristus och göra vad vi kan i vår strävan efter att vara känslomässigt oberoende.
Illustration från Getty Images
När vi tänker på hur en fågelunge lär sig att flyga, föreställer vi oss ofta de sista heroiska försöken: hur den flygfärdiga fågelungen flaxar ut ur boet, breder ut sina vingar och skjuter i höjden. Men innan den slutliga framgången var det säkerligen många gånger när fågeln misslyckades, när den inte sköt i höjden utan i stället föll till marken.
Precis som en fågel som lär sig att flyga kan också vi falla om och om igen medan vi strävar efter att uppnå känslomässigt oberoende. Men om vi vänder oss till Herren för att få hjälp och gör vår del, kan vi lära oss hur man återhämtar sig när livet inte riktigt blir som planerat och att förtrösta på honom när prövningarna blir alltför stora för oss att bära på egen hand.
Att lära sig flyga
Om det är smärtsamt att lära sig flyga, varför lämnar en fågel över huvud taget boet? På grund av sin mamma. I början av fågelungarnas liv matar fågelmamman dem i boet. Men med tiden börjar hon lämna mat utanför boet så att den flygfärdiga fågelungen måste våga sig ut ur sin trygghetszon för att få näring.
Vi går igenom samma process för att lära oss att bli känslomässigt oberoende – men vi förväntas inte kunna flyga helt på egen hand ännu.
Precis som fågelmamman låter hennes ungar falla ur boet, låter vår himmelske Fader oss gå igenom prövningar och upplevelser som kan vara smärtsamma, frustrerande och nedslående. Hans frälsningsplan är avsedd att hjälpa oss bli som han, så varje svårighet vi möter kan vara en möjlighet till att lära och växa. Liksom fågelmamman ger vår himmelske Fader oss fortfarande trygghet och vägledning, för det är bara med hans hjälp som vi kan uppnå och bevara vår känslomässiga och mentala hälsa.
Vi flaxar med vingarna
Vår himmelske Fader hjälper oss, men vi ska inte förvänta oss att han gör allt för oss. Han vill att vi ska använda vår handlingsfrihet och resurserna han har gett oss på vår väg till känslomässigt oberoende.
När vi till exempel känner smärta, ilska eller förlust vill han att vi ska rådgöra med honom, men vi borde inte stanna där – vi behöver göra vårt bästa för att följa de maningar han ger oss: att hålla buden; att besöka templet för att få frid, tröst och svar; att följa profetiska råd och att lita på hans plan för oss.
Vår himmelske Fader har gett oss många verktyg för att uppnå känslomässigt oberoende, men om vi har gett allt och fortfarande känner att vi sitter fast eller att vi kämpar med vår mentala hälsa, kan vi behöva nyttja fler resurser. Säkert finns det tillfällen när du kan behöva vända dig till en yrkesman inom den psykiatriska vården eller ta emot råd från din biskop för att få ytterligare vägledning så att du kan gå framåt.
Men glöm inte att om vi ber om andras råd varje gång vi kör fast kan vi förlora ovärderliga tillfällen att lära och växa på egen hand. Återigen, vi behöver investera tillräckligt med egna ansträngningar så att vi kan gå framåt.
Följa Herrens mönster.
I Läran och förbunden kapitel 9 tillrättavisas Oliver Cowdery för att han försökt översätta Mormons boks plåtar ”när det enda han tänkte på var att be till Gud” (se v. 7). Sedan uppmanas han att ”utforska det i sitt eget sinne”, komma fram till en slutsats och sedan ”fråga Gud om det är rätt” (se v. 8).
När vi följer detta mönster är det inte så att vår himmelske Fader överger oss så att vi helt måste förlita oss på våra egna förmågor och tankar när vi försöker ta hand om vår mentala hälsa. Han ger oss möjlighet att lära oss hur vi kan använda vår handlingsfrihet. Det är genom att söka efter svar på våra frågor och hitta lösningar på våra problem med hans hjälp som vi lär oss att bli som han. Med detta i åtanke kan vi be honom visa oss hur vi kan få större känslomässig balans i stället för att bara be honom att göra oss bättre.
Om vi använder vår handlingsfrihet om och om igen på detta sätt när vårt känslomässiga välbefinnande prövas, bli vi långsamt bättre och växer i vår förmåga. Även om vi inte bemästrar flygningen riktigt än kan vi vara förvissade om att han är med oss hela vägen och glädjas i vetskapen om att han hjälper oss att bli bättre bit för bit. Varje dag får vi ännu en möjlighet att nå nya höjder – och det förbereder oss för den dag när vi kan flyga på egen hand.