Beslutsfattande: Handlingsfrihet eller uppenbarelse?
Författaren bor i Utah, USA.
När vi ska fatta stora beslut, hur mycket behöver vi då lita till att Gud talar om för oss vad vi ska göra?
Illustrationer David Green
Varje dag har vi alla många beslut att fatta. Vissa är mer triviala, som: ”Vad ska jag ha på mig?” ”Vad ska jag äta till lunch?” ”Är det dags att köpa ny bil eller kan jag behålla min gamla lite längre?” Men emellanåt ställs vi inför ett stort beslut: ”Ska jag börja studera igen?” ”Ska jag tacka ja till det här jobbet?” ”Ska jag flytta till en annan stad?” ”Ska jag köpa ett hus?” ”Ska jag dejta den här personen?” ”Ska jag gifta mig med den här personen?” och så vidare.
När vi ställs inför stora beslut har vi en tendens att – lämpligen – ta lite mer tid på oss att fatta dem. Vi följer rådet som gavs till Oliver Cowdery i Läran och förbunden 9:8–9, där Herren säger:
”Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt.
Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel.”
Även om det är ett bra råd när det gäller stora beslut, litar vi ibland lite för mycket på delen där Gud talar om för oss vad som är rätt och inte tillräckligt på delen där han säger att vi ska utforska det i sinnet. Vi fokuserar så mycket på att vänta på att Gud ska bekräfta våra beslut att vi låter fantastiska möjligheter gå oss förbi. Vi kanske inser vilken roll handlingsfriheten har, men vi är livrädda för att fatta ett beslut som kan ta oss ur kurs från vår förutbestämda ”plan” och antar att allt annat än en brinnande känsla i bröstet eller en röst från himlen innebär att vårt beslut är felaktigt. För många av oss ger den outtalade spänningen mellan handlingsfrihet och personlig uppenbarelse upphov till en viktig fråga: Vilken roll har Gud när det gäller att hjälpa oss fatta beslut?
Guds roll i vårt beslutsfattande
Kanske kan den här frågan besvaras bäst genom berättelsen om Jareds bror. Det finns ett intressant tillväxtmönster i den här berättelsen som undervisar om hur Gud förväntar sig att vi fattar beslut. När språken förbistrades vid Babels torn bad Jared sin bror att fråga Herren om de ska lämna landet, och i så fall vart de ska ta vägen (se Eth. 1:36–43). Jareds bror frågade, och Herren ledde dem till kusten. Under resan talade Herren till dem i ett moln och vägledde varje steg de tog på resan. Så småningom nådde de havsstranden där de stannade i fyra år.
I slutet av de fyra åren uppmanade Gud Jareds bror att bygga båtar och göra sig redo att ta sig över havet. När Jareds bror insåg att det inte skulle finnas någon luft i båtarna, följde han samma bekanta mönster och vände sig till Gud och frågade vad han skulle göra. Som väntat svarade Herren genom att ge honom detaljerade instruktioner för att göra hål högst upp och i skrovet på båtarna. Lägg märke till uppenbarelsemönstret fram till nu: Gud ger dem en plan. De ställer frågor om hur de ska fullfölja planen och Gud ger detaljerade och uttryckliga svar.
Men när Jareds bror hade gjort hål i båtarna insåg han att båtarna inte skulle ha något ljus. Ännu en gång frågade han Gud vad han ska göra. Men i stället för att svara frågade Gud: ”Vad vill du att jag skall göra så att ni kan ha ljus i era farkoster?” (Eth. 2:23). I stället för att ge detaljerade instruktioner som tidigare, väntade Herren den här gången på att Jareds bror skulle bestämma sig för vad han skulle göra.
Ett sådant svar från Herren är kanske det svåraste att förstå när man försöker fatta ett beslut. Vi har fått lära oss att be och vänta på ett svar, så naturligtvis blir vi oroliga när vi inte får något svar. Ofta undrar vi om avsaknaden av ett tydligt svar kan vara den där ”trögheten över vårt tänkande” som pekar på att vårt val är felaktigt. Andra gånger undrar vi om det betyder att vi inte är tillräckligt rättfärdiga för att höra svaret eller om vi inte har frågat med ”ärligt uppsåt” (se Moro. 10:4). Men det finns ett tredje alternativ som vi ibland bortser från. Kanske, som fallet var med Jareds bror, väntar Gud på att vi ska fatta ett eget beslut.
Fatta ett beslut
Nyligen hamnade jag i en situation som fick mig att ändra hur jag tänkte på handlingsfrihet och personlig uppenbarelse. När jag närmade mig slutet på mina universitetsstudier fick jag några olika jobberbjudanden i olika städer och kunde inte bestämma mig för vilket jag skulle ta. Liksom Jareds bror hade jag tidigare i många situationer bett om ett stort beslut och fått ganska definitiva svar av Gud. Med de tidigare upplevelserna i åtanke började jag be Gud hjälpa mig besluta vilket jobb jag skulle ta. Jag gjorde också min del genom att lära mig om varje jobbtillfälle och prata med många personer om dem. Men hur mycket jag än bad eller fastade teg himlarna, och jag fick inget svar.
Tidsgränsen för beslutet närmade sig och jag började få panik. Ett sådant beslut måste ju vara betydelsefullt för Gud, så varför svarade han inte? Kanske brydde han sig inte om vilket jobb jag valde, men han måste bry sig om vilken stad jag flyttade till eftersom det utan tvivel skulle ha stor inverkan på mitt liv. Herren hade alltid brytt sig om mina beslut tidigare, så varför kunde han inte bry sig om det här också?
Men hur mycket jag än försökte så kom inget svar. Jag började undra om jag hade kommit så långt från Gud att jag inte kunde höra hans svar. Jag undrade också om jag inte hörde något därför att jag omedvetet inte ville höra svaret. Slutligen, dagen före tidsgränsen, var jag tvungen att göra ett val, så jag använde mitt omdöme och fattade ett beslut. Den kvällen bad jag helt enkelt om att få veta ifall jag hade gjort fel val. Fortfarande kom inget svar, så jag tackade ja till jobbet.
Flera månader senare undrade jag fortfarande om mitt beslut, så jag bad om en prästadömsvälsignelse för att få lite försäkran. I välsignelsen fick jag veta att jag inte fick något svar på min bön eftersom Herren var nöjd oavsett vilket val jag gjorde. Den välsignelsen förstärkte ett råd som jag tidigare hade fått av min missionspresident som sa att ibland har det ingen betydelse vilket beslut vi fattar. Gud vill att vi ska lära oss stå på egna ben och bestämma oss för hur vi ska leva våra liv. Min missionspresident påminde mig också om att Gud som vår himmelske Fader inte straffar oss och tar bort utlovade möjligheter om vi uppriktigt försöker ta reda på vad vi ska göra.
Jareds bror kunde förmodligen ha kommit med vilken lösning på ljusproblemet som helst och Herren skulle ha tyckt att det var bra. Poängen med upplevelsen var inte bara att Jareds bror skulle stärka sin tro utan också lära sig hur man fattar ett beslut.
Utöva din fria vilja
Ur ett evigt perspektiv är utövandet av vår fria vilja en nödvändig del av vår personliga tillväxt. Utan det kan vi inte fatta de slags beslut som hjälper oss att uppnå vår fulla potential. Tillväxt, liksom allting annat i evangeliet, kommer ”rad på rad, bud på bud” (2 Ne. 28:30). Gud vill att vi ska vara ett förberett folk, inte ett paralyserat folk, och han förväntar sig att vi använder vår fria vilja för att leva livet så bra vi kan.
När vi har lärt oss att hitta balansen mellan fri vilja och uppenbarelse kan vi uppleva sann andlig tillväxt. Det var vad som hände med Jareds bror. Efter att ha funderat på det smälte han ut 16 stenar ur en klippa och bad Gud röra vid dem och få dem att lysa (se Eth. 3:1–5). Den här gången förändrades allt när Gud svarade. I stället för att höra Guds röst från ett moln, såg faktiskt Jareds bror Herren, som inte bara visade sig personligen utan också visade Jareds bror otroliga syner av världen och allt som skulle hända (se Eth. 3:6–26). Det är möjligt att Jareds bror inte skulle ha varit andligt redo att ta emot den synen om han inte först hade upplevt den personliga tillväxt som kom av att han fattade ett eget beslut.
När vi ska fatta beslut borde vi verkligen följa Almas råd att ”[rådgöra] med Herren i allt vad [vi] gör” (Alma 37:37). När Herren vill att vi ska fatta ett visst beslut låter han oss veta det och hindrar oss från att gå vilse. Men vi måste också vara redo att stå upp och gå framåt i tro, oavsett om det kommer ett svar eller inte. Så länge vi håller våra förbund och är sanna mot Jesu Kristi evangelium kan vi känna tillit till våra rättfärdiga beslut och frid över att Herren är nöjd med våra ansträngningar.