Förlamad men inte pessimistisk
Författaren bor i Córdoba, Argentina.
Efter att jag blev skjuten och förlamad gjorde min tro på Jesus Kristus det omöjliga möjligt.
Ända sedan jag var liten har jag älskat sport, särskilt fotboll. Jag spelade så ofta jag fick en chans och drömde om att en dag tävla för Argentina i OS eller World Games.
Min dröm krossades en dag när jag var 15 år. Jag hade just besökt min sjuka seminarielärare och cyklade hemåt när två gäng i mitt område började skjuta på varandra. En missriktad kula träffade mig i ryggen.
När jag vaknade på sjukhuset nästa dag fick jag veta att jag vara förlamad från midjan och neråt.
Frågan vi ska ställa när det händer något svårt
Under tillfrisknandet brukade mina vänner fråga hur jag mådde. Jag kunde se att de var ledsna för min skull så jag tröstade dem genom att säga att jag var okej. Det hjälpte mig att trösta andra, men jag visste att jag inte skulle kunna gå igen och att jag var tvungen att lära mig leva som förlamad.
När det här hände hade jag börjat gå i seminariet och bli aktiv i kyrkan igen. Seminariet var den pelare som stöttade mig på min väg tillbaka och hjälpte mig att inte bli arg på min himmelske Fader för det som hade hänt mig.
I seminariet hade läraren sagt att när något svårt händer så ska vi inte fråga: ”Varför hände det här just mig?” Hon sa att frågan vi skulle ställa var: ”Vad kan jag lära mig av det här?”
Det var svårt att fortsätta och att alltid vara positiv, men min seminarielärares fråga stärkte mig verkligen. När jag förlorade hoppet och när jag fylldes av tvivel återvände jag alltid till den frågan: ”Vad kan jag lära mig?” Det hjälpte mig att gå upp varje dag, och det stöttade mig när jag ville ge upp.
Vad gäller mannen som sköt mig så välsignade min himmelske Fader mig så att jag inte kände någon bitterhet mot honom. Han ställdes så småningom inför rätta och blev dömd till fängelse. När han var där skrev han ett brev till mig och bad om förlåtelse. Han sa att han hade ändrat sitt beteende. Jag skrev att jag inte kände någon bitterhet mot honom och att jag var glad att han hade förändrats.
Ett nytt intresse
Under några år efter att jag blivit skjuten kände jag inte för att göra så mycket. Jag saknade idrotten och visste inte då att många idrotter har anpassats för människor med funktionshinder. När jag fick veta det återvände min entusiasm för idrott. Om en idrott var ny för mig så försökte jag lära mig den. Och jag lade ner hela min själ i det, på samma sätt som jag gjorde med fotbollen innan jag blev förlamad.
Snart upptäckte jag en idrott som jag älskade lika mycket som fotboll – rullstolsbasket. Så småningom, efter att ha spelat och tränat mycket, valdes jag ut till att representera Argentina internationellt. Jag älskar den höga nivån på matcherna mellan de rivaliserande internationella lagen.
Jag spelade i vårt nationella damlag i rullstolsbasket i turneringen Para-South American Games i Chile 2014, där vi vann guldmedalj. Sedan tävlade vi i turneringen Sydamerikanska mästerskapet i basket i Colombia och vann silvermedalj 2015. Jag tävlade också i Parapan American Games i Kanada 2015, där vi kvalificerade oss för paralympiska spelen 2016 i Rio de Janeiro i Brasilien. Senare, efter att ha kvalificerat oss till världsmästerskapet i basket, spelade vi i Hamburg i Tyskland 2018. Och i augusti 2019 spelade vi i Parapan American Games i Lima i Peru.
Välsignelserna som hjälper mig att härda ut
Ibland blir jag fortfarande missmodig, och varje dag har sina utmaningar som jag måste övervinna. Men jag tackar min himmelske Fader för de underbara familjemedlemmar och vänner som han har gett mig. Han har satt många viktiga personer i min väg som har hjälpt mig att hantera den här svåra prövningen. Stöd från familjen är av största vikt när man ska övervinna svårigheter – inte bara fysiska problem utan också psykiska, känslomässiga och andliga.
Tack vare att jag har evangeliet uppskattar jag alla de välsignelser som min Fader har gett mig och fortsätter att ge mig. Jag vet att han älskar mig. Utan min tro på honom och på Jesus Kristus skulle jag inte ha kunnat uthärda den här prövningen.
Ja, jag måste leva livet i en rullstol, men fastän jag sitter i rullstol har jag trots allt ändå uppnått många av mina barndomsdrömmar. Jag säger till andra: ”Ha tro på vår Fader. Han är med oss. Med hans hjälp kan vi övervinna våra svårigheter. Förlora inte din tro. Håll dig stark i evangeliet. Sätt upp mål, så kan du uppnå dem. Din himmelske Fader hjälper dig.”
Förutom att min tro stöttar mig i mina utmaningar och mål så hjälper den mig också att leva efter principerna i Jesu Kristi evangelium. Att delta i turneringar kan innebära frestelser, men genom att ha evangeliets principer och mina normer i åtanke kan jag göra bra val.
Jag försöker hjälpa andra genom mitt exempel. Jag dricker inte. Jag röker inte. Jag gör inte annat som vissa idrottare gör. Det kan vara svårt att prata med andra om evangeliet eller skrifterna, men jag försöker undervisa andra genom det jag gör och det jag inte gör.
Vår himmelske Fader har alla svar
Ibland blir vi arga på vår himmelske Fader på grund av det svåra som händer oss eller dem vi älskar, och vi har inte alla svaren på varför, men det har han.
Vår himmelske Fader ger oss inte prövningar som vi inte kan klara av. Som min seminarielärare sa händer sådant som är svårt av en anledning. Och ibland kan det svåra slutligen bli till välsignelse för oss och andra. Om vi håller fast vid vår tro under prövningarna kan våra föredömen i fråga om tro stärka andra som behöver hjälp med att hantera sina prövningar och fortsätta framåt.