Hur jag ändrade ”varför” till ”hur”
Under en av mina svåraste prövningar stärktes min tro när jag förändrade mitt perspektiv.
Efter några jobbiga veckor i början av min mission i Australien började jag tro att missionärslivet inte var något för mig och att jag behövde åka hem. Jag uttryckte min oro för min missionspresident, och efter stor begrundan och bön förflyttade han mig till ett nytt område med en ny kamrat. Den här kamraten och jag fick genast bra kontakt och min tidigare oro och depression började försvinna. Men med bara fyra månader av missionstjänst kände jag fortfarande att det skulle bli svårt framöver.
En dag i slutet av ett distriktsmöte kom missionspresidenten överraskande på besök. Han gav mig sin telefon och sa att det var min mamma. Hjärtat sjönk omedelbart och jag visste att något var fel. Tårarna rann redan innan hon talade om för mig att min lillebror Elliot hade fått en cancerdiagnos. Mitt hjärta krossades, och i det ögonblicket ville jag inget hellre än att vara med min familj. Men när mamma tröstade mig sa hon att min tro och mina böner skulle göra mer gott i Australien än därhemma.
Jag fick möjlighet att ringa Elliot och tala om hur mycket jag älskade honom. Elliot hade funnits där för mig så mycket under mitt liv och jag önskade så innerligt att jag kunde vara där vid hans sida. Jag avslutade vårt samtal med att be för honom på samoanska och lovade att jag skulle lära honom vår släkts modersmål när jag kom tillbaka.
Senare den kvällen när jag bad, grät jag inför min himmelske Fader. Jag ställde en fråga: ”Varför? Varför just Elliot? Varför just vår familj – igen?” Vi hade redan sett och känt smärtan av cancer och kemoterapins hemska biverkningar, och huvudet fylldes av tillbakablickar på pappas långa kamp mot cancer och smärtan han genomled. ”Varför händer det här igen?” ville jag veta. Jag ställdes inför frågor liknande de som andra alltid ställde till mig som missionär, men inte ens de grundläggande evangeliesvaren som jag alltid gav dem räckte för mig.
När jag knäböjde i bön med hjärtat fyllt av smärta och förvirring kände jag hur en känsla av frid kom över mig. Jag bestämde mig för att be igen. Den här gången frågade jag min himmelske Fader ”hur?” i stället för ”varför?” ”Hur kan jag låta den här prövningen stärka mig och min tro? Hur kommer den här prövningen att påverka Elliot och resten av min familj? Hur kan den här prövningen hjälpa mig bli en bättre och mer effektiv missionär? Hur kan jag använda den här svåra tiden till att ge frid till dem som inte känner till evangeliet eller Jesu Kristi försoning?”
Genom att fokusera på ”hur?” i stället för ”varför?” kunde jag se saker och ting genom trons lins. Den här förändringen i fråga om fokus förnyade min uppskattning för evangeliets grundläggande svar, som verkligen är eviga sanningar. Vår himmelske Fader älskar oss verkligen. Prövningar, smärta och cancer är inte straff. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Sätt värde på dina andliga [och fysiska] bördor ty genom dessa talar Gud med dig och använder sig av dig för att få sitt verk utfört om du bär dem väl” (se ”Den obekväme Messias”, Nordstjärnan, mars 1989, s. 23).
Jag fick så mycket frid och tröst i Jesus Kristus under den här svåra tiden. Jag visste att han redan hade känt den förtvivlan jag kände, och allt som Elliot skulle känna och genomlida under de kommande månaderna. Jag fann också stor tröst i skrifterna, i konferenstal och från min kära missionspresident och mina kamrater. Jag är inte säker på hur jag hade tagit nyheten utan att se till helheten och vår himmelske Faders eviga plan för vår familj.
Ibland kan det verka lättare att fråga ”varför?” och skylla på vår himmelske Fader för de prövningar vi ställs inför. Men genom den här upplevelsen och andra som har kommit vet jag att vi alltid blir välsignade och stöttade i våra prövningar om vi litar på hans orubbliga kärlek och oändliga visdom (se Alma 36:3).
Efter månader av kemoterapi för Elliot och en lång tid efter att jag återvänt hem från missionen tänker jag fortfarande på den upplevelsen när det kommer en prövning. Jag får förmodligen aldrig veta varför min bror var tvungen att uthärda den prövningen, men jag vet att vi en dag får svaren på alla våra frågor. I det ögonblick jag ändrade min fråga till min himmelske Fader från ”varför?” till ”hur?” kunde jag förlita mig på Jesus Kristus och låta den här prövningen hjälpa mig att bli mer som han.