Hur jag fick hjälp efter min väns självmord
Jag trodde att jag kunde komma över min depression på egen hand, men när jag slutligen bad om hjälp förändrade det allt.
Illustration Mitchell McAlevey
När jag var på mitt jobb för några somrar sedan fick jag veta att en god vän till mig hade tagit sitt liv. Jag blev chockad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag minns att jag satt tyst vid mitt skrivbord utan att kunna tänka eller göra något.
Alla slags tankar och känslor kom över mig och gjorde mig förvirrad. Men jag sa till mig själv att jag var okej och att jag skulle komma över det. Men under månaderna som följde sköljde en överväldigande våg av depression och sorg över mig. Det var många tårar och sömnlösa nätter. Vissa morgnar kunde jag inte ens ta mig ur sängen. Jag trodde inte att mina böner blev besvarade eller hörda. Det kändes meningslöst och oinspirerande att läsa i skrifterna. Det kändes hopplöst och jag trodde inte att det skulle bli bättre.
Under en lång tid var jag rädd för att prata med andra om hur jag mådde. Andra kände till min förlust och brukade erbjuda sig att prata eller ge stöd, men jag tackade alltid nej. Jag ville inte besvära dem, tänkte jag. Dessutom har de sina egna problem att tänka på. Varför skulle de bry sig om mina?
En söndag kändes det som om min sorg var alltför stor att bära. Jag kunde inte sitta stilla under sakramentsmötet. När mötet äntligen var över rusade jag ut i korridoren för att komma ut ur byggnaden. Precis innan jag nådde dörren sprang jag på en kvinna i församlingen som hade förlorat sin son genom självmord flera år tidigare. När vi fick ögonkontakt sa Anden till mig att det var dags att säga något om hur jag mådde.
Jag var rädd, men jag stoppade henne och frågade, med darr på rösten: ”Kan jag få prata lite med dig? Jag behöver hjälp.”
Hon lyssnade när jag berättade vad som hade hänt och hur det kändes. Sedan lade hon utan att tveka handen på min arm och tittade på mig med tårar i ögonen. ”Jag vill att du ska veta att det inte är ditt fel och att du verkligen är älskad”, sa hon.
Ingen av oss kunde låta bli att gråta när vi fortsatte samtalet. För mig kändes det som om molnen delade sig. Äntligen lyste lite ljus igenom på mitt liv. Allt hon sa till mig i korridoren den dagen var ett svar på mina böner.
Det jag lärde mig mest av det ögonblicket var att det var genom att berätta hur jag kände som jag äntligen började helas. Av någon anledning hade jag övertygat mig själv om att jag kunde hantera allt själv och att jag inte behövde någon hjälp. Fastän jag inte kunde se det var jag omgiven av människor som älskade mig och ville hjälpa mig.
Jag har lärt mig att när vi säger att vi ska vara ”av ett hjärta och ett sinne” (Mose 7:18) så betyder det att dina sorger är mina sorger och att min smärta också är din smärta. Det betyder att vi inte bara ger hjälp när så behövs utan att vi också är villiga att ta emot hjälp när vi behöver det. Att helt enkelt låta andra hjälpa mig vad det som gjorde skillnaden och slutligen ledde till att jag blev helt återställd psykiskt sett.
Nu, några år efter den här upplevelsen, kan jag ärligt säga att jag är lyckligare än jag någonsin har varit. Efter mycket hårt arbete och slutligen genom Guds nåd har jag blivit starkare än jag var innan allt det här hände. Genom att be, tjäna, visa mig sårbar, bli mer ödmjuk, gå i terapi, få oräkneliga välsignelser och mycket mer har jag kommit till den plats där jag är i dag. Jag står i stor skuld till min himmelske Fader, min familj och mina nära vänner för att de har hjälpt mig igenom allt det här. Jag är så tacksam för att jag bad om hjälp – det var nyckeln för mig att bli helad.