Det kändes avigt att använda kyrkans fullständiga namn, men det var värt obehaget
Att följa profetens anvisning verkade enkelt, men visade sig vara jobbigare än jag väntat mig.
När president Nelson talade om att använda kyrkans rätta namn under generalkonferensen i oktober 2018, var hans budskap mycket tydligt för mig: ”Det är Herrens befallning. …
Att ta bort Herrens namn från Herrens kyrka är en stor seger för Satan” (”Kyrkans rätta namn”, Liahona nov. 2018, s. 87, 88).
Jag insåg att jag behövde ändra sättet jag pratade med människor omkring mig, däribland en del jobbkontakter som vant sig vid att kalla mig ”mormon” och medlem i ”mormonkyrkan”.
När jag bestämt mig för att använda kyrkans hela namn, väntade jag på nästa tillfälle att nämna att jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jovisst, tillfället kom, återigen i en jobbkontakt. ”Ni mormoner är verkligen vänliga människor”, sa en blivande kund. ”Tack så mycket”, svarade jag. ”Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tror vi att vi alla är bröder och systrar.” Så fortsatte sedan alla samtal med honom och alla andra som nämnde ”mormonernas” vänlighet.
Fastän jag gjort min del när det gällde att nämna kyrkans fullständiga namn, kände jag fortfarande att något fattades. Mina vänner och bekanta såg mig fortfarande som medlem i ”mormonkyrkan” och inte nödvändigtvis som en Kristi lärjunge, eller en medlem i Kristus återställda kyrka.
Var det värt besväret?
Under de närmast följande samtalen om min tro kände jag mig hämmad av det obekväma i att säga kyrkans fullständiga, långa namn gång på gång under samma samtal. Alla jag pratade med verkade ge mig en underlig blick. Och samtalet handlade fortfarande om ”mormoner”.
Jag försökte få samtalen att kännas lite mer naturliga. Men det visade sig vara mycket svårare än jag väntat mig, särskilt med personer som jag var rädd att förolämpa. Jag ville inte verka dum eller mjäkig i fråga om min tro, men jag ville inte heller verka hård, särskilt som många av de här människorna tidigare kallat mig ”mormon” utan att jag reagerat. Jag hörde också många medlemmar kalla sig själva och andra medlemmar i kyrkan ”mormoner” i olika möten och andra sammanhang.
Jag frågade mig själv om användandet av kyrkans hela namn verkligen var så viktigt i det stora hela. Benämningen ”mormoner” är ju faktiskt positiv enligt många människor. Det hade ofta varit en tillgång för mig att vara ”mormon”. Men när jag läste president Nelsons tal på nytt fick jag intrycket att det här verkligen är viktigt, även om det kändes lite avigt ibland. Så jag beslutade mig för att göra ett nytt försök.
Ett tillfälle att vittna om Kristus
Nästa tillfälle att använda kyrkans fullständiga namn kom när jag pratade med en person under ett besök i en annan kyrka. Någon kom fram till mig och frågade med ett glatt leende om jag var mormon. ”Jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, ja”, sa jag. Han började ställa en del frågor till mig, och började varje fråga med ”tror mormonkyrkan …?” Och varje gång började jag mitt svar med orden: ”I Jesu Kristi återställda kyrka tror vi …”
Det här pratet gick fram och tillbaka några gånger. När han märkte att jag inte accepterade benämningen ”mormon”, frågade han rakt på sak: ”Är du inte mormon?”
Så jag frågade honom om han visste vem Mormon var – det gjorde han inte. Jag berättade att Mormon var en profet, historiker, general och politisk person i det forna Amerika. Jag är hedrad att förknippas med en man som så hängivet tjänade Gud och andra.
”Men”, fortsatte jag, ”Mormon dog inte för mina synder. Mormon utgöt inte sitt blod för mig eller led i Getsemane eller dog på korset. Mormon är inte min Gud. Jesus Kristus är min Gud och min Frälsare. Han är min Återlösare. Och det är med hans namn som jag vill vara känd på den yttersta dagen och det är med hans namn jag hoppas vara känd i dag.”
Jag kände Andens bekräftelse stödja mig i mitt korta vittnesbörd till min nya bekantskap. Efter några sekunders tystnad sa han: ”Så du är kristen?”
”Ja, jag är kristen”, svarade jag, ”och medlem i Kristus återställda kyrka.”
Att försöka följa profetens anvisning verkade enkelt, men visade sig vara jobbigare än jag väntat mig. Jag gör fortfarande inte allt jag ombes göra på ett fullkomligt sätt. Men jag ser alltid till att använda kyrkans fullständiga namn.
Jag är tacksam för Anden som jag känner när jag vittnar för andra om min Frälsare och mitt medlemskap i hans kyrka. Och nu har jag ett jättebra sätt att naturligt vittna om honom och hans återställda kyrka varje gång någon frågar mig om jag är ”mormon”.