Följ lyckans väg
Äldste Quentin L. Cook
i de tolv apostlarnas kvorum
Vi kan uppfostra rättfärdiga, hoppfulla barn var som helst i världen om de har en fast grund i Frälsaren.
Foto: Jim Lillywhite
För många år sedan fick några av mina yngre kusiner i uppdrag att göra ett serviceprojekt på morfar Crozier Kimballs gård. Som belöning fick de mormor Claras1 fantastiska hembakade tårta.
När de hade slutfört sina uppgifter gick de till köket för att få sin belöning. Men morfar blockerade köksdörren. Min kusin Kathy Galloway, som var omkring 14 år gammal vid den tiden, minns att han satte sig på en pianobänk och bad kusinerna att sätta sig på golvet. Han tackade dem för deras hårda arbete och sa sedan att han hade något viktigt att berätta innan de åt sin tårta.
”Det kommer att komma en tid i era liv då ni behöver känna till och handla utifrån det som jag ska berätta för er”, sa han.
Han förklarade att hans farfar Heber C. Kimball (1801–1868) och andra pionjärförfäder hade ställts inför svåra fysiska utmaningar. Morfar sa att pionjärerna snabbt lärde sig att de måste arbeta tillsammans, älska och tjäna varandra för att överleva.
”Det är en del av deras stora arv till er!” sa han medan tårarna började rinna nerför hans kinder.
”I min egenskap av patriark och farfar och morfar, när jag ser framåt längs tidens korridor … värker mitt hjärta för er”, sa han. ”Ni kommer att ställas inför känslomässiga och andliga utmaningar som de flesta av era pionjärförfäder aldrig hade kunnat föreställa sig.”
Om den yngre generationen inte hedrar pionjärernas stora arv av kärlek och tjänande, tillade han, ”kommer många av er att misslyckas eftersom ni inte kommer att kunna överleva på egen hand”.
Sedan, från ande till ande, avslutade morfar Kimball: ”Vi behöver varandra. Förutom att dela våra vittnesbörd om evangeliet med varandra är det vår plikt att älska och tjäna och stärka och ge näring och stödja och hjälpa varandra … särskilt i vår familj. Kom ihåg att under de sista dagarna kan själva er överlevnad bero på er vilja att arbeta tillsammans och att älska och tjäna varandra. Men nu ska vi gå och äta tårta!”
Vi behöver varandra
Foto: Wendy Gibbs Keeler
Som framgår av det världsliga tumultet som omger oss, och precis som morfar Crozier Kimball förutsåg, behöver vi varandra. Vi behöver kärleksfulla familjer, tjänande kvorum och hjälpföreningar samt stöttande grenar, församlingar och stavar.
”Gud vill att vi ska arbeta tillsammans och hjälpa varandra”, har president Nelson sagt. ”Det är därför han sänder oss till jorden i familjer och organiserar oss i församlingar och stavar. Det är därför han ber oss att tjäna och hjälpa varandra. Det är därför han ber oss att leva i världen men inte vara av världen. Vi kan åstadkomma så mycket mer tillsammans än vi kan ensamma.”2
Livet i vårt andra tillstånd är svårt. På grund av Adam och Evas fall möter vi törnen och tistlar, prövningar och frestelser. Sådana erfarenheter är en del av planen för vår lycka, men vi hjälper varandra att klara livets stormar.
Liksom Adam och Eva, som ”skickades bort från Edens lustgård” (se 1 Mos. 3:23), har vi skickats bort från vårt förberedande förjordiska hem till denna fallna jord. Precis som Adam och Eva gläds vi åt vår kunskap om Guds plan för sina barn:
”Och på den dagen välsignade Adam Gud och blev fylld av den Helige Anden och började profetera om jordens alla släkten och sa: ’Välsignat vare Guds namn, för på grund av min överträdelse har mina ögon öppnats, och här i livet ska jag ha glädje och i köttet ska jag åter få se Gud.’
Och hans hustru Eva hörde allt detta och gladde sig och sa: ’Om det inte vore för vår överträdelses skull, skulle vi aldrig ha fått avkomlingar, och skulle aldrig ha haft kunskap om gott och ont och känt glädjen över vår återlösning och det eviga livet som Gud ger till alla de lydiga’” (Mose 5:10–11; se även 2 Ne. 2:25).
”En del av hans gudomliga avsikt”
Att åstadkomma ”odödlighet och evigt liv” för oss är vår Faders ”verk och … härlighet” (Mose 1:39). ”Vi är”, som president Nelson har lärt, ”en del av hans gudomliga avsikt.”3
Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum har förklarat att vi, som andesöner och -döttrar i vår förjordiska tillvaro ”kände och dyrkade … Gud som [vår] evige Fader och antog hans plan, enligt vilken hans barn kunde få en fysisk kropp och få jordiska erfarenheter för att utvecklas mot fullkomlighet och slutligen nå sin gudomliga bestämmelse som arvtagare till evigt liv”.4 Och president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, lärde nyligen: ”Under vår himmelske Faders plan ’skapade [Jesus Kristus] himlarna och jorden’(L&F 14:9) så att var och en av oss kunde få den jordiska upplevelse som är nödvändig i vår strävan efter vår gudomliga bestämmelse.”5
Skrifterna och nutida profeter klargör den viktiga roll som våra kroppar spelar i Guds plan. Vår bestämmelse är att återvända till hans närvaro med uppståndna, förhärligade kroppar och att leva som familjer för evigt.
”Alltså förstärks våra relationer till andra människor, vår förmåga att känna igen och handla efter sanningen samt vår förmåga att efterleva principerna och förordningarna i Jesu Kristi evangelium av våra fysiska kroppar”, har äldste David A Bednar i de tolv apostlarnas kvorum sagt. ”I jordelivets skola upplever vi ömhet, kärlek, vänlighet, glädje, sorg, besvikelse, smärta och till och med de utmaningar som fysiska begränsningar medför, på sätt som förbereder oss för evigheten.”6
Undervisa om Kristus
I dessa dagar av tvivel och osäkerhet är kunskapen om planen för vår lycka avgörande för vår andliga överlevnad. Men vi kan inte förvänta oss att världen ska nära våra barn med principer för evig lycka. Som föräldrar måste vi lära våra barn om deras gudomliga ursprung och gudomliga bestämmelse.
Vi börjar med att hjälpa dem att utveckla ett vittnesbörd om Jesus Kristus och hans försoning, som är centrala i frälsningsplanen. Jag tror att vi kan uppfostra rättfärdiga, hoppfulla barn var som helst i världen om de har en fast grund i Frälsaren.
Under hemafton, i familjebön och skriftstudier, genom familjens aktiviteter och traditioner, ja, till och med när vi tillrättavisar ”talar [vi] om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus, vi profeterar om Kristus … så att våra barn ska kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder” (2 Ne. 25:26).
Vi hjälper våra barn att förstå att i frälsningsplanen är omvändelse en ”livslång läroplan”7 som ger hopp och helande när den avlastar själen och lyser upp framtiden.
När våra barn utvecklar sin tro på Kristi försoning kommer de att få veta att allt aldrig är förlorat och att Herren väntar på dem med öppna armar. Vi hjälper dem förstå att ”vad det än är som [vi] måste lämna bakom [oss] för att följa stigen till [vårt] himmelska hem, kommer det en dag inte alls att framstå som en uppoffring”.8
Samla Guds barn
Vi når inte vår gudomliga bestämmelse på egen hand. Som sista dagars heliga har vi en särskild skyldighet att bjuda in andra på vår resa till vårt himmelska hem. Världen behöver sista dagars heliga som är villiga att låta ljuset från återställelsen lysa genom sina vittnesbörd, sina exempel och sin vilja att dela med sig av evangeliet. När vi lyser samlar vi in.
”När vi talar om insamlingen, säger vi helt enkelt den här enkla fundamentala sanningen: alla vår himmelske Faders barn, på båda sidorna av slöjan, förtjänar att få höra budskapet om Jesu Kristi återställda evangelium. De avgör själva om de vill veta mer.”9
Och därför, som morfar Crozier rådde oss, delar vi med oss av våra vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium. Vi älskar och tjänar, stärker och ger näring, stöder och upprätthåller våra nära och kära och vår nästa.
När vi hjälper andra på vägen mot deras gudomliga bestämmelse hjälper vi oss själva på samma väg, för att ”bli mottagna i Faderns rike för att aldrig mer lämna det, utan för evigt bo hos Gud i himlarna” (3 Ne. 28:40).