Endast digitalt: Porträtt av tro
Luta dig mot mig
När jag berättade om mina frågor och bekymmer för min far sa han något som jag aldrig har glömt.
Foto: Richard M. Romney
Som liten flicka följde jag med pappa runt vår lilla gård, tiggde om att få arbeta med honom och försökte hjälpa honom med hans många projekt. Jag tyckte om att åka i hans pickup och hjälpa honom växla. Jag minns att han läste berättelser för oss barn och tog med oss på slädturer, fisketurer och campingäventyr. Att rida tillsammans med pappa, särskilt i bergen, kommer alltid att vara ett speciellt minne.
När jag hade börjat high school började jag undra över det jag hade fått lära mig om evangeliet. Saker som några av mina vänner sa skapade frågor och tvivel i mitt sinne.
En kväll stod jag i vardagsrummet och tittade på stjärnorna genom vårt stora fönster. Det var sent och jag trodde att alla hade gått och lagt sig. Men pappa kom fram till mig och vi började prata.
Jag berättade för honom om mina frågor och bekymmer. Till svar vittnade min far om att han visste att evangeliet var sant. Vi pratade om att hänga upp oss på ”hemligheterna” och hur dåraktigt det kan vara. Pappa sa att jag måste dra mina egna slutsatser och att det kan ta lite tid. Sedan sa han något som jag aldrig har glömt. Han sa att när jag hade frågor eller funderingar så kunde jag luta mig mot hans tro och vittnesbörd.
Jag älskade pappa och visste att han aldrig avsiktligt skulle vilseleda mig eller säga något som inte var sant. Om han kände sig säker på vad han trodde på så visste jag att jag kunde lita på honom.
Så jag lutade mig mot honom.
När jag under mitt yrkesliv utsattes för många idéer, teorier, livsstilar och trosuppfattningar som utmanade mig, vände jag mig till och lutade mig mot pappa. Under mina år som hustru och mor har jag, när upplevelserna har prövat min tro, vänt mig till och lutat mig mot pappa. Till och med nu, när jag tänker på rådande omständigheter i världen, vänder jag mig till och lutar mig mot pappa.
Jag tänker ofta på den kvällen för länge sedan och mitt samtal med pappa. Jag undrar hur annorlunda mitt liv skulle ha varit utan hans lugna försäkran och orubbliga exempel.
Som barn saknade jag aldrig livets nödtorft. Mina goda föräldrar tog hand om mig. Men av allt som mina föräldrar gav mig är jag mest tacksam för värderingarna de lärde mig, den fasta grundvalen i evangeliet som de gav mig och det enkla, exemplariska liv de levde.
Jag är också tacksam för att pappa var där så att jag kunde luta mig mot honom – inte en gång utan alltid. Han var och är ett stort exempel på det som betyder mest. Min pappa är min hjälte.