”Motgångens luttrande eld”, Liahona, mars 2022.
Motgångens luttrande eld
Jag ber att var och en av oss ska komma närmare vår himmelske Fader och Frälsaren genom våra personliga motgångar.
Fotografier från Getty Images
Motgångar i livet bör inte vara något överraskande för oss. Vare sig de kommer av våra egna synder och misstag eller något annat, är motgångar ett faktum under jordelivet. En del tror att de ska slippa alla motgångar om de håller Guds bud, men det är ”i lidandets ugn” (Jesaja 48:10; 1 Nephi 20:10) som vi blir utvalda. Inte ens Frälsaren var undantagen:
”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.
När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom” (Hebreerbrevet 5:8–9).
För de av oss som är ansvariga är svårigheter ofta en viktig del av vår slutliga fulländning. Det är det som gör livet till mer än ett enkelt flervalstest. Gud är inte bara intresserad av vad vi gör eller inte gör, utan också av vad vi blir.1 Om vi är villiga, lär han oss att göra som han gör i stället för att bara låta oss påverkas av andra krafter (se 2 Nephi 2:14–16). Vi måste lära oss att vara rättfärdiga under alla omständigheter eller, som president Brigham Young (1801–1877) sa, även i mörkret.2
Jag tror att utmaningen att övervinna motgångar och växa genom dem tilltalade oss när Gud presenterade sin återlösningsplan i den förjordiska världen. Vi bör anta den utmaningen nu med vetskap om att vår himmelske Fader stöder oss. Men det är av yttersta vikt att vi vänder oss till honom. Utan Gud kan de mörka upplevelserna av lidande och motgångar leda till en känsla av hopplöshet, förtvivlan och till och med bitterhet.
Med gudomlig hjälp ersätts smärtan i slutändan av tröst, tumult ersätts av frid och sorg ersätts av hopp. Gud förvandlar prövningar till välsignelser och ger, med Jesajas ord, ”huvudprydnad i stället för aska” (Jesaja 61:3). Hans löfte är inte att skona oss från konflikter utan att bevara och trösta oss i våra lidanden och att helga dem till vårt bästa (se 2 Nephi 2:2; 4:19–26; Jakob 3:1).
Vår himmelske Fader tvingar inte på oss sin hjälp och sina välsignelser, men han agerar genom sin älskade Sons barmhärtighet och nåd och den Helige Andens kraft för att stödja oss när vi söker honom. Vi ser många exempel på det stödet runt omkring oss och i skrifterna.
Exempel i Gamla testamentet
I Gamla testamentet ser vi hur den lydige Abraham i många år tålmodigt väntade på att Guds löften till honom – arveländer och rättfärdig avkomma – skulle uppfyllas. Genom hungersnöd, dödshot, sorg och prövningar förlitade Abraham sig ständigt på Gud och tjänade honom, och fick i sin tur stöd av honom. Vi hedrar nu Abraham som ”de trofastas fader”.3
Abrahams sonson Jakob flydde hemifrån, ensam och uppenbarligen inte med mycket mer än sina kläder, för att undkomma dödshotet från sin bror Esau. Under de följande 20 åren tjänade Jakob sin morbror Laban. Även om Laban gav Jakob en fristad och så småningom två av sina döttrar i äktenskap, så spelade han ett dubbelspel med Jakob och ändrade hans lön och deras avtal flera gånger när Jakob verkade få framgång (se 1 Moseboken 31:41).
När de slutligen skildes åt sa Jakob till sin svärfar: ”Hade inte min fars Gud varit med mig … så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer” (1 Moseboken 31:42). I stället var Gud med Jakob och han återvände hem, förvandlad från en utblottad flykting till en make och far med en stor familj. Han hade ett stort antal tjänare och var rikligt välsignad med den tidens rikedomar – flockar, hjordar och kameler (se 1 Moseboken 32).
Jakobs son Josef är det klassiska exemplet på en person som konsekvent segrar i motgångar genom att lita på Gud, när andra kanske skulle ha känt sig övergivna av honom. Först såldes han som slav av sina bröder. När Josef sedan hade stigit i ställning och anseende hos sin egyptiske herre Potifar blev han falskt anklagad av Potifars hustru och fängslad trots att han bokstavligen hade flytt från synden. Trots detta fortsatte Josef att lita på Gud. Till och med i fängelset fick han framgång, men glömdes sedan bort av dem han hade hjälpt, trots deras löften. (Se 1 Moseboken 37; 39–41.) I slutändan belönades Josef, som vi vet, med en hög position och med möjligheten att rädda sin fars familj (och hela Egypten) under en tid av hungersnöd.
Uthärda tålmodigt
De här och andra exempel visar att motgångar vanligtvis övervinns med tiden. Det finns ett behov av uthållighet och ihärdighet. Men vår himmelske Fader vakar över och hjälper oss medan vi håller ut – han väntar inte till slutet.
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum observerade en gång: ”Av sig själv åstadkommer tidens gång naturligtvis inte något automatiskt framåtskridande. Men som för den förlorade sonen behöver vi ofta tidens gång för att återfå vår andliga besinning. (Se Lukas 15:17.) Jakobs och Esaus rörande återförening i öknen så många år efter deras syskontvist är ett klassiskt exempel. Generositet kan ersätta fientlighet. Eftertanke kan medföra förståelse. Men eftertanke och självrannsakan kräver tid. Så många andliga resultat fordrar att frälsande sanningar blandas med tid så att de bildar erfarenhetens elixir, detta överlägsna botemedel för så mycket.”4
President M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt:
”Att vänta på Herren innebär … inte att man bidar sin tid. Det ska aldrig kännas som att man är i ett väntrum.
Att vänta på Herren innebär att man handlar. Jag har lärt mig under årens lopp att vårt hopp i Kristus ökar när vi tjänar andra. …
Den personliga tillväxt vi kan uppnå nu medan vi väntar på Herren och hans löften är en ovärderlig, helig del av hans plan för var och en av oss.”5
Genom att uthärda tålmodigt vänder vi oss till och litar på Gud. I de verser som föregår Jakobs råd om att vi ska be till Gud om vi saknar vishet, säger han följande om tålamod:
”Räkna det som ren glädje … när ni råkar ut för olika slags prövningar.
Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.
Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt” (Jakobs brev 1:2–4).
Förädlad av lidanden
Foto: Rachael Pancic
När vi har vår himmelske Faders hjälp förädlas vi av våra motgångar och lidanden i stället för att besegras av dem (se Läran och förbunden 121:7–8). Vi kommer ur dem som lyckligare och heligare människor. I en uppenbarelse till Thomas B. Marsh, dåvarande president för de tolv apostlarnas korum, sa Herren följande om sina apostlar: ”Och efter deras frestelser och många prövningar, se då ska jag, Herren, söka efter dem, och om de inte förhärdar sina hjärtan och gör sig styvnackade mot mig, ska de bli omvända och jag ska hela dem” (Läran och förbunden 112:13).
Vi kan säga att vi i motgångarna lär känna ”den ende sanne Guden, och den som han har sänt, Jesus Kristus” (Johannes 17:3). I motgångar vandrar vi med dem dag för dag. När vi ödmjukas lär vi oss att se till dem ”i varje tanke” (Läran och förbunden 6:36). De hjälper oss i en process av andlig pånyttfödelse. Jag tror inte att det finns något annat sätt.
Jag ber att var och en av oss ska komma närmare vår himmelske Fader och Frälsaren genom våra personliga motgångar. Samtidigt kan vi lära oss att hjälpa andra i deras motgångar enligt Guds mönster. Det var genom att ”lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag” som Frälsaren kom att ”veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:11–12). När det gäller oss, ”i den stund då vi själva inte är utsträckta på något bestämt kors borde vi vara vid foten av någon annans, fulla av medkänsla och erbjudande andlig tröst.”6