Hopp i Kristus
Vi längtar efter att hjälpa alla som känner sig ensamma eller som inte känner tillhörighet. Jag vill särskilt nämna dem som just nu är ensamstående.
Bröder och systrar, under påsken fokuserar vi på vår Herre och Frälsare Jesu Kristi härliga uppståndelse. Vi minns hans kärleksfulla inbjudan: ”Kom till mig alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar,
för mitt ok är milt och min börda är lätt.”1
Frälsarens inbjudan att komma till honom är en inbjudan till alla att inte bara komma till honom utan också att tillhöra hans kyrka.
I versen före denna kärleksfulla inbjudan lär Jesus att detta görs genom att vi försöker följa honom. Han förkunnade: ”Ingen känner Sonen utom Fadern, inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”2
Jesus vill att vi ska veta att Gud är en kärleksfull himmelsk Fader.
Vetskapen om att vi är älskade av vår himmelske Fader hjälper oss veta vilka vi är och att vi tillhör hans stora, eviga familj.
Mayokliniken framhöll nyligen: ”Att ha en känsla av tillhörighet är så viktigt. … Nästan alla aspekter av våra liv är organiserade kring att vi tillhör något.” Den här rapporten tillägger: ”Vi kan inte separera vikten av att känna tillhörighet från vår fysiska och mentala hälsa”3 – och jag skulle också tillägga, vår andliga hälsa.
På kvällen före Frälsarens lidande i Getsemane och död på korset träffade han sina lärjungar för att inta den sista måltiden. Han sa till dem: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”4 Före solnedgången följande dag led Jesus Kristus och ”dog [på korset] för våra synder.”5
Jag undrar hur ensamma de trofasta kvinnor och män som följde honom måste ha känt sig i Jerusalem när solen gick ner och mörkret och rädslan omslöt dem.6
Likt dessa forna lärjungar för nästan 2 000 år sedan känner många av er sig ensamma då och då. Jag har upplevt den ensamheten efter min kära hustru Barbaras död för mer än två och ett halvt år sedan. Jag vet hur det är att vara omgiven av familjemedlemmar, vänner och bekanta men ändå känna sig ensam – för mitt livs kärlek finns inte längre här vid min sida.
Covid-19-pandemin har framhävt den här känslan av isolering och ensamhet för många. Likväl kan vi, trots de utmaningar vi ställs inför i livet, som på den där första påskmorgonen, vakna till ett nytt liv i Kristus med nya och underbara möjligheter och nya realiteter genom att vända oss till Herren för att kunna känna hopp och tillhörighet.
Jag känner personligen smärtan som de som saknar en känsla av tillhörighet känner. När jag tittar på nyheter från hela världen ser jag många som verkar uppleva den här ensamheten. Jag tror att det för många beror på att de kanske inte vet att de är älskade av sin himmelske Fader och att vi alla tillhör hans eviga familj. Att tro på att Gud älskar oss och att vi är hans barn är trösterikt och betryggande.
Eftersom vi alla är andebarn till Gud har vi alla ett ursprung, en natur och en potential som är gudomlig. Var och en av oss är ”en älskad son eller dotter till himmelska föräldrar”.7 Det är vår identitet! Det är vilka vi faktiskt är!
Vår andliga identitet förstärks när vi förstår våra många jordiska identiteter, såsom vårt etniska, vårt kulturella eller vårt nationella ursprung.
Den här känslan av andlig och kulturell identitet, kärlek och tillhörighet kan inspirera till hopp i och kärlek till Jesus Kristus.
Jag talar inte om hopp i Kristus som ett önsketänkande. Jag talar i stället om hopp som en förväntan som kommer att infrias. Ett sådant hopp är nödvändigt för att vi ska kunna övervinna motstånd, utveckla andlig motståndskraft och styrka och komma till insikt om att vi är älskade av vår evige Fader och att vi är hans barn som tillhör hans familj.
När vi har hopp i Kristus inser vi att i och med att vi behöver ingå och hålla heliga förbund kan våra innerligaste önskningar och drömmar uppfyllas genom honom.
De tolv apostlarnas kvorum har rådgjort tillsammans i en anda av bön och med en önskan att förstå hur vi kan hjälpa alla som känner sig ensamma eller känner att de saknar tillhörighet. Vi längtar efter att hjälpa alla som känner så. Jag vill särskilt nämna dem som just nu är ensamstående.
Bröder och systrar, mer än hälften av alla vuxna i kyrkan i dag är änklingar eller änkor, frånskilda eller ännu ogifta. Det finns de som undrar över sina möjligheter och sin plats i Guds plan och i kyrkan. Vi bör förstå att evigt liv inte bara handlar om nuvarande civilstånd utan om lärjungeskap och att vi är ”tappra i vittnesbördet om Jesus”8. Hoppet för alla som är ensamstående är detsamma som för alla medlemmar i Herrens återställda kyrka – tillgång till Kristi nåd genom ”lydnad mot evangeliets lagar och förrättningar”.9
Låt mig påstå att det finns några viktiga principer som vi behöver förstå.
För det första bekräftar skrifterna och nutida profeter att alla som trofast håller evangeliets förbund kommer att kunna nå upphöjelse. President Russell M. Nelson har sagt att ”Herren enligt sin egen tid och sitt eget tillvägagångssätt inte undanhåller några välsignelser från sina trofasta heliga. Herren dömer och belönar var och en enligt hjärtats önskningar såväl som gärningar.”10
För det andra har den exakta tidpunkten för när och sättet varpå upphöjelsens välsignelser förlänas inte helt uppenbarats, men de är inte desto mindre säkerställda.11 President Dallin H. Oaks förklarade att några av omständigheterna ”i jordelivet kommer att gottgöras i tusenårsriket, då allt som är ofullständigt i den stora lycksalighetsplanen ska uppfyllas för alla vår Faders värdiga barn”12.
Det betyder inte att varje välsignelse kommer att dröja till tusenårsriket. Vissa har redan mottagits och andra kommer att fortsätta mottas fram till den dagen.13
För det tredje innebär detta att vänta på Herren fortsatt lydnad och andlig utveckling i riktning mot honom. Att vänta på Herren innebär med andra ord inte att man bidar sin tid. Det ska aldrig kännas som att man är i ett väntrum.
Att vänta på Herren innebär att man handlar. Jag har lärt mig under årens lopp att vårt hopp i Kristus ökar när vi tjänar andra. När vi tjänar som Jesus tjänade får vi naturligt större hopp i honom.
Den personliga tillväxt vi kan uppnå nu medan vi väntar på Herren och hans löften är en ovärderlig, helig del av hans plan för var och en av oss. Det vi kan bidra med nu för att hjälpa till att bygga upp kyrkan på jorden och att samla in Israel är välbehövligt. Civilstånd har inget att göra med en persons förmåga att tjäna. Herren ärar dem som tjänar och väntar på honom med tålamod och tro.14
För det fjärde erbjuder Gud evigt liv till alla sina barn. Alla de som tar emot Frälsarens nåderika gåva av omvändelse och lever efter hans bud kommer att få evigt liv, även om de inte uppnår alla dess egenskaper och fulländningar under jordelivet. De som omvänder sig får uppleva hur snar Herren är att förlåta. Han försäkrar: ”Ja, och närhelst mitt folk omvänder sig ska jag förlåta dem deras överträdelser mot mig.”15
När allt kommer omkring är en persons förmåga, önskningar och möjligheter gällande handlingsfrihet och val, inklusive kvalificering för eviga välsignelser, sådant som bara Herren kan bedöma.
För det femte är vår tillit till dessa bestämda löften förankrad i vår tro på Jesus Kristus, vars nåd lägger allt som rör jordelivet till rätta.16 Alla utlovade välsignelser möjliggörs genom honom som genom sin försoning ”steg ner under allt”17 och som har ”övervunnit världen”18. Han ”har … satt sig på Guds högra sida för att av Fadern utkräva sin rätt att vara barmhärtig mot människobarnen … Därför för han alla människobarnens talan.”19 I slutändan ”ska … de heliga … fyllas med hans härlighet”20 som ”Kristi medarvingar”21.
Vår önskan är att dessa principer ska hjälpa alla att få ett större hopp i Kristus och känna tillhörighet.
Glöm aldrig att ni är ett Guds, vår evige Faders, barn, nu och för alltid. Han älskar er och kyrkan vill ha och behöver er. Ja, vi behöver er! Vi behöver era röster, talanger, förmågor, er godhet och rättfärdighet.
Vi har i många år talat om ”unga ensamstående vuxna”, ”ensamstående vuxna” och ”vuxna”. Dessa beteckningar kan vara till administrativ hjälp ibland men kan oavsiktligt förändra vårt sätt att se på andra.
Finns det ett sätt att undvika den här mänskliga tendensen som kan skilja oss åt från varandra?
President Nelson bad oss att kalla oss själva medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det tycks gälla oss alla, eller hur?
Jesu Kristi evangelium har kraften att förena oss. Vi är i slutändan mer lika än olika. Som medlemmar i Guds familj är vi verkligen bröder och systrar. Paulus sa: ”Av en enda människa har [Gud] skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden.”22
Jag ber er stavspresidenter, biskopar samt kvorum- och systerledare att tänka på varje medlem i er stav, församling, kvorum eller organisation som en medlem som kan bidra och tjäna i ämbeten och delta på många sätt.
Varje medlem i era kvorum, organisationer, församlingar och stavar har gudagivna gåvor och talanger som kan hjälpa till att bygga upp hans rike nu.
Låt oss uppmana våra medlemmar som är ensamstående att tjäna, upplyfta och undervisa. Bortse från gamla uppfattningar och tankar som ibland oavsiktligt har bidragit till att de har känt sig ensamma och att de inte tillhör gemenskapen eller inte kan tjäna.
Jag bär mitt vittnesbörd denna påskhelg om vår Frälsare Jesus Kristus och det eviga hopp han ger mig och alla som tror på hans namn. Och jag bär detta vittnesbörd i hans heliga namn, ja, Jesu Kristi namn, amen.