Vår personlige Frälsare
Tack vare sitt försoningsoffer har Frälsaren makten att rena, bota och stärka oss, en i taget.
Jag är tacksam över att vara här med er denna underbara påskdagsmorgon. När jag tänker på påsken älskar jag att upprepa orden som talades av änglar till dem som var vid hans grav: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått!”1 Jag vittnar om att Jesus av Nasaret uppstod och att han lever.
Vad tänker ni om Messias?
För 34 år sedan träffade och undervisade min missionskamrat och jag en väldigt intellektuell man som var frilansskribent på en lokal tidning i Davao City i Filippinerna. Vi tyckte om att undervisa honom för han hade många frågor och visade stor respekt för vår tro. Den mest minnesvärda frågan han ställde till oss var: ”Vad tänker ni om Messias?”2 Naturligtvis berättade vi med glädje om våra känslor för och vittnade om Jesus Kristus. Han publicerade senare en artikel om detta ämne som innehöll underbara ord och uttryck om Frälsaren. Jag minns att jag blev imponerad men inte särskilt upplyft. Den innehöll bra information men kändes ihålig och saknade andlig kraft.
Att lära känna honom undan för undan
”Vad tänker ni om Messias?” Jag inser att det är hur förtroligt jag känner Frälsaren som påtagligt påverkar min förmåga att höra honom och hur jag reagerar. För några år sedan ställde äldste David A. Bednar följande frågor som en del av sitt tal: ”Känner vi bara till Frälsaren, eller lär vi undan för undan känna honom? Hur lär vi känna Herren?”3
När jag studerade och begrundade fick jag den kraftfulla insikten att jag vet mycket mer om Frälsaren än jag faktiskt känner honom. Jag bestämde mig då för att anstränga mig mer att lära känna honom. Jag är väldigt tacksam för skrifterna och vittnesbörden från trofasta manliga och kvinnliga lärjungar till Jesus Kristus. Mina egna ansträngningar de senaste åren har fört mig till många olika studier och upptäckter. Min bön är att den Helige Anden ska förmedla ett budskap till er i dag som är mycket större än de otillräckliga ord jag har skrivit.
För det första behöver vi förstå att vårt livs viktigaste strävan är att lära känna Frälsaren. Det bör prioriteras över allt annat.
”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.”4
”Jesus sade till honom: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.’”5
”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”6
För det andra: När vi lär känna Frälsaren alltmer får skriftställen och profeternas ord en sådan förtrolig innebörd för oss att de blir våra egna ord. Det handlar inte så mycket om att kopiera andras ord, känslor eller upplevelser som att själva få veta, på vårt eget sätt, genom att pröva ordet7 och få ett vittnesbörd från den Helige Anden. Som profeten Alma förkunnade:
”Tror ni inte att jag själv känner till detta? Se, jag vittnar för er att jag vet att detta som jag har talat om är sant. Och hur tror ni jag vet att det är sant?
Se, jag säger er att det har tillkännagetts för mig genom Guds Helige Ande. Se, jag har fastat och bett i många dagar för att jag själv skulle kunna få vetskap om detta. Och nu vet jag själv att det är sant, för Herren Gud har uppenbarat det för mig genom sin Helige Ande, och detta är uppenbarelsens ande som är i mig.”8
För det tredje: En ökad förståelse av att Jesu Kristi försoning gäller oss alla personligen och enskilt hjälper oss att lära känna honom. Det är ofta lättare för oss att tänka och tala om Kristi försoning i allmänna termer än att förstå dess personliga betydelse i våra liv. Jesu Kristi försoning är oändlig, evig och allomfattande i sin bredd och sitt djup men helt och hållet personlig och individuell i sin innebörd. Tack vare sitt försoningsoffer har Frälsaren makten att rena, bota och stärka oss, en i taget.
Frälsarens enda önskan, hans enda syfte från allra första början, var att göra Faderns vilja. Faderns vilja för honom var att hjälpa till att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan”9 genom att ”[föra] vår talan inför Fadern”10. Följaktligen: ”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom.”11
”Och han ska gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag. …
Och han ska ta på sig döden så att han kan lossa … dödens band. … Och han ska ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter. …
Guds Son [lider] i köttet för att han ska kunna ta på sig sitt folks synder, så att han kan utplåna deras överträdelser genom sin befrielses kraft.”12
Jag skulle vilja berätta om en enkel upplevelse som illustrerar hur vi ibland har svårt att ta till oss den personliga aspekten av Herrens försoning.
För ett antal år sedan läste jag, på uppmaning av min ledare, Mormons bok från pärm till pärm och markerade de verser som hänvisade till Herrens försoning. Min ledare uppmanade mig också att sammanfatta det jag hade lärt mig på en enda sida. Jag sa till mig själv: ”En sida? Visst, det är lätt.” Till min överraskning upptäckte jag dock att det var väldigt svårt, och jag misslyckades.
Jag har sedan dess förstått att jag misslyckades eftersom jag inte förstod syftet och drog felaktiga slutsatser. För det första förväntade jag mig att sammanfattningen skulle vara inspirerande för alla. Sammanfattningen var till för min skull och inte för alla andra. Den skulle fånga mina känslor och tankar om Frälsaren och vad han har gjort för mig så att den, varje gång jag läser den, för upp underbara, starka och personliga andliga upplevelser till ytan.
För det andra förväntade jag mig att sammanfattningen skulle vara storslagen och detaljerad och innehålla komplicerade ord och uttryck. Det handlade aldrig om komplicerade ord. Den skulle vara ett tydligt och enkelt uttryck för övertygelse. ”Ja, min själ gläds åt tydlighet, för på det sättet verkar Herren Gud bland människobarnen. För Herren Gud ger förståndet ljus.”13
För det tredje förväntade jag mig att den skulle vara perfekt, en sammanfattning som överträffade alla andra – en slutgiltig sammanfattning som ingen kan eller bör lägga något till – i stället för ett pågående arbete där jag kan lägga till ett ord här och ett uttryck där allt eftersom min förståelse av Jesu Kristi försoning ökar.
Vittnesbörd och uppmaning
Som ung man lärde jag mig mycket av mina samtal med min biskop. Under dessa unga år lärde jag mig älska dessa ord från en favoritpsalm:
Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig.
Jag kan ej förstå all den nåd han förkunnar mig.
Jag bävar vid tanken att korsfäst för mig han var,
att en gång på korset han oskyldig bördan bar.
O vilken kärlek stor att han till jord kom ned
och för mig döden led!
O vilken kärlek stor, himmelsk kärlek stor!14
Profeten Moronis budskap till oss löd: ”Och nu vill jag uppmana er att söka denne Jesus om vilken profeterna och apostlarna har skrivit.”15
President Russell M. Nelson lovade att ”om [vi] lär oss allt [vi] kan om Jesus Kristus … kommer [vår] förmåga att vända [oss] bort från synden att öka. [Vår] önskan att hålla buden kommer att stiga kraftigt.”16
Må vi denna påskdag, i likhet med hur Frälsaren kom fram ur sin stengrav, vakna från vår andliga slummer och höja oss ovan tvivlets moln, den förlamande rädslan, det berusande högmodet och självgodhetens stiltje. Jesus Kristus och vår himmelske Fader lever. Jag vittnar om deras fullkomliga kärlek till oss. I Jesu Kristi namn, amen.