Endast digitalt: Unga vuxna
På vår frukt – inte våra rötter – ska vi kännas igen
Jag bestämde mig för att inte låta mina mindre fullkomliga familjerelationer stå i vägen för de välsignelser som min himmelske Fader hade i beredskap åt mig.
En sval oktoberkväll sökte sig fäder och söner stadigt in i det gamla tabernaklet i Alpina för generalkonferensens prästadömsmöte, och fyllde till och med de vadderade körsätena. Jag satt längst bak i den stora mötessalen – ensam, som vanligt. Det var svårt att inte avundas de andra pojkarna vars fäder lade armarna över deras axlar. Det fanns ingen som visade mig sådan tillgivenhet. Jag var den 16-årige pojken från det ”trasiga hemmet”. Jag var den pojke vars far hade övergett sin familj och lämnat mig ett genant arv av orättfärdighet och skam.
Jag fortsatte att se på när bröderna Beck tog sig upp på den översta raden på de mjuka körsätena, leende och skrattande, med sin pappa i spetsen. Jag visste att de troligen skulle gå och äta glass tillsammans efter mötet. Och jag visste också att jag skulle gå hem ensam.
Jag lutade mig fram, lade armbågarna på knäna, satt obekvämt på kanten av träbänken och önskade att mötet skulle vara över innan det ens hade börjat. Jag sa till mig själv: ”En dag ska jag vara en av fäderna som lägger armen om sina söner och leder dem till körsätena. En dag ska jag vara allt som min far misslyckades med att vara.” Jag lovade att vara annorlunda på alla de bästa sätten – att bilda min egen familj, fri från skammens och förlägenhetens bördor.
Sedan skedde ett underverk: Talaren, dåvarande äldste Boyd K. Packer (1924–2015) i de tolv apostlarnas kvorum, sa att han ville diskutera ett ämne som fäder borde samtala om med sina söner. Men, sa han, han var medveten om att många unga män inte hade fäder som kunde prata med dem om de här känsliga ämnena, så han ville tala till de unga männen själv. Det var som om äldste Packer hade valt ut mig och talat direkt till mig, vilket tyder på hans villighet att vara den fadersfigur som jag hade längtat efter i åratal.
I det ögonblicket bestämde jag mig för att inte låta min familjebakgrund, mina personliga omständigheter eller mina mindre fullkomliga familjerelationer stå i vägen för att min himmelske Faders välsignelser helt och hållet skulle vila på mig! Den kvällen sökte jag råd från en profet, siare och uppenbarare. Han skulle bli den far som jag inte hade. Fastän jag inte hade möjlighet att tala direkt till honom, och fast jag inte kände hans arm på mina axlar, sökte jag från den tiden aktivt råd från hans tal, böcker och undervisning i ett försök att höja mig över alla svårigheter och besvikelser jag mötte i livet.
Jag sökte också upp andra fadersfigurer och familjeinflytanden. Enos i Mormons bok blev min bror som lärde mig att be mer innerligt. Min bror Nephi lärde mig att lyda utan tvekan och att konfrontera onda inflytanden med andlig styrka. Alma blev min mentor och gav mig kloka råd och hjälpte mig vara frimodig men inte övermodig och undvika lättja. Moroni lärde mig att ensam rida ut några av livets stormar samtidigt som jag alltid strävade efter att förbli trofast och troende.
Mitt sökande efter värdiga fadersfigurer ledde mig också till andra som hjälpte till att leda mina beslut, som omtänksamma drama-, debatt- och fotbollstränare. En underbar granne, broder Beal, hjälpte mig genom att låta sin fru klippa mig regelbundet och vänta framför mitt hus med ett äpple på söndagsmorgnarna innan han följde med mig till prästadömsmötet.
När jag lämnade tabernaklet den kvällen, i stället för att gå hem ensam eller känna mig åsidosatt och marginaliserad på grund av min unika familjesituation, kände jag hopp och uppmuntran: jag kunde göra anspråk på en koppling till en Jesu Kristi apostel. Trettiotvå år senare, nästan på dagen, inbjöds min fru och jag att träffa äldste Packer på hans kontor. Min himmelske Fader visade mig den ömma barmhärtigheten att få möjlighet att berätta för äldste Packer hur mycket han hade betytt för mig under en hel livstid. När vi samtalade om en kallelse att verka som missionspresident gav min fadersfigur mig visdom och råd som fortsätter att tjäna mig även nu.
Apostlar fortsätter att vägleda mig. Äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:
”Precis som glädje upplevs i familjer gör även sorger det. Ingen individ är fullkomlig, inte heller någon familj. När de som borde älska, vårda och skydda oss inte gör det, känner vi oss övergivna, generade och sårade. Familjen kan bli ett ihåligt skal. Dock kan vi med himlens hjälp komma att förstå vår familj och sluta fred med varandra.
Ibland kan en orubblig förpliktelse till varaktiga familjerelationer hjälpa oss att åstadkomma svåra saker. I vissa fall kan en samhällsgrupp bli vår familj.”1
Vi läser i skrifterna att det är genom vår ”frukt” som vi ska bli igenkända och erkända av vår kärleksfulle himmelske Fader (se Matteus 7:16–20). Vi kommer inte att kännas igen, dömas eller begränsas av våra rötter. En del av oss kommer från bakgrunder och livserfarenheter som är mindre än önskvärda, men våra livsförhållanden definierar oss inte och avgör inte vårt öde. Det är vår allsmäktige Fader i himlen som kan och ska lyfta oss till sina himmelska gårdar i höjden om vi helt enkelt kommer till hans Son Jesus Kristus genom att vara lydiga och hålla våra förbund.
Du ska veta att vem du än är och vilka dina unika personliga omständigheter än är, så är varje välsignelse tillgänglig för dig genom din trofasta resa på förbundsstigen.