Endast digitalt
Servicemissionärer bygger upp kyrkan
Hur servicemissionärer i alla tider i kyrkan har hjälpt till att sprida evangeliet.
När äldste Nathaniel Johnson slutförde sin heltidsmission tänkte han på de två föregående åren – det arbete han utfört, människorna han hjälpt och hur han hade vuxit. Han hade fått uppdraget att verka i ett av de 124 biskopens förrådshus som drivs av kyrkan världen över. Han lossade lastbilar, fyllde på hyllor och höll förrådshuset rent.
För honom var de mest meningsfulla upplevelserna att hjälpa besökare med beställningar av välbehövlig mat och förnödenheter. Han säger: ”Jag förde i princip in Kristi ljus i andras liv så att de kunde veta att de är en del av vår himmelske Faders plan.”
Under hektiska dagar under covid-19-pandemin radade besökarna upp sig runt kvarteret och förrådshuset var öppet tio timmar om dagen. ”Jag lärde mig att när Herren är med oss kan vi göra vad som helst och klara av alla utmaningar”,1 konstaterar han.
Äldste Johnson fortsätter en lång tradition av missionärer som kallats att bygga upp kyrkan på andra sätt utöver proselytering. Sedan kyrkans tidigaste dagar har missionärer kallats att arbeta i gruvor, måla väggmålningar i tempel, samla in släktforskningsuppteckningar, bygga skolor och kyrkobyggnader, och tillhandahålla välfärds- och humanitär hjälpverksamhet. Deras arbete främjar kyrkans arbete med att lyfta och välsigna Guds barn intellektuellt, socialt och timligt, såväl som andligt. Samtidigt stärks även missionärernas vittnesbörd och de lär sig färdigheter och får erfarenhet för resten av livet.
Tidiga ansträngningar
Joseph Smith och andra ledare i kyrkan verkade emellanåt som missionärer i andra syften än proselytering. Den 24 februari 1834 fick Joseph Smith till exempel en uppenbarelse som instruerade honom och sju andra att ”samla” samman ”styrkan i [Herrens] hus” för att återlösa Sion (Läran och förbunden 103:22). De blev befallda att resa genom ”församlingarna i länderna österut” och förkunna behovet av människor och pengar till att åstadkomma Sions återlösning (Läran och förbunden 103:29–40). Orson Hyde fick också i uppdrag att be om donationer som kyrkan kunde använda för att köpa mark i Missouri och betala av en skuld som kyrkan satt sig i för templet i Kirtland.2
När Brigham Young blev kyrkans president kallade han personer på missioner med större inriktning på timliga uppdrag och framhöll att även timliga uppgifter har andliga syften. År 1856 utsåg han missionärer att resa till Las Vegas-området för att försöka sig på blybrytning. Andra kallades till att bryta och utvinna järn.3 Den här sortens timliga missioner var ganska vanliga på 1800-talet.
Konstmissionärer
I slutet av artonhundratalet skickade kyrkan utvalda konstnärer att studera i Paris i Frankrike så att de skulle kunna måla väggmålningar i Salt Lake-templet. John Hafen, John B. Fairbanks och Lorus Pratt kallades och avskildes 1890 specifikt som ”konstmissionärer”. De studerade vid den prestigefyllda Académie Julian i Paris. Liksom alla missionärer förlitade de sig på Herrens vägledning och kände hans ande i sitt arbete. John Hafen skrev: ”Jag har ett vittnesbörd om att Herren gör det möjligt för mig att utföra allt som är nödvändigt under året som jag tilldelats att vara här.”4 Enligt forskarna Martha Elizabeth Bradley och Lowell M. Durham jr var dessa konstmissionärer ”unika. Aldrig sedan dess har det gjorts försök att upprepa upplevelsen, även om de omedelbara resultaten av satsningen var påtagligt framgångsrika.”5
Utbildningsmissionärer
Förutom att finansiera konstutbildning för enskilda individer kallade kyrkan personer att studera juridik, ingenjörsvetenskap och medicin. Brigham Young skickade Heber John Richards till New York City 1867 för att utbilda sig vid Bellevue Hospital Medical College. Han blev instruerad att aktivt delta i de heligas församling i New York City och att predika evangeliet när han inte var på lektioner. Romania Pratt svarade när Brigham Young efterlyste fler kvinnliga läkare. Innan hon åkte iväg för att studera medicin vid Woman’s Medical College i Philadelphia i Pennsylvania i USA fick Romania en välsignelse av president Young, som ordnade ekonomiskt stöd till Romania från Hjälpföreningen.6
I dag fortsätter servicemissionärer att stödja kyrkans utbildningsverksamhet i roller som utbildningsspecialister och lärare.
Släktforskningsmissionärer
Arbetet med att utföra ställföreträdande förrättningar för avlidna förfäder i templen skapade ett stort behov av genealogisk information. Många erbjöd sig att resa till arkiv och förfäders hemländer för att samla in den. Även om de här volontärerna tjänade utan formella kallelser, gjorde de det med kyrkans ledares välsignelse. Volontärer fortsatte att tjäna i genealogiska uppdrag under 1900-talet. Gradvis blev deras tjänande mer formellt. År 1979 kallade kyrkan missionärer att verka på huvudkontoret inom olika uppdrag.7 Så det var naturligt år 1981 att kalla heltidsmissionärer att verka i släktforskningsbiblioteket. I dag verkar missionärer inom nästan alla delar av släktforskningsarbetet på platser runt om i världen.8
Byggnadsmissionärer
År 1950 byggde kyrkan Liahona high school i Tonga, men kunde inte hitta tillräckligt många skickliga arbetare för att färdigställa den. Missionspresidenten i Tonga ”bestämde sig för att kalla en grupp unga tonganska män på särskilda arbetsmissioner”. De här unga männen hjälpte till att bygga high school-byggnaden, i likhet med kyrkans medlemmar i Kirtland i Ohio och Nauvoo i Illinois som hade stått för arbetskraft när tempel byggdes. Idén spred sig snart till andra delar av Stillahavsområdet och så småningom till platser runt om i världen. Programmet ”välsignade många grenar med nya och vackra möteshus samtidigt som det tillhandahöll yrkesutbildning för hundratals unga män”.9
Många uttryckte tacksamhet för möjligheten att tjäna. Boyd Richardson, som deltog i ett byggprojekt i Ohio, sa: ”Jag har utfört en proselyterande mission här i USA, och tack vare den upplevelsen vittnar jag om att samma ljuvliga anda finns bland kyrkans byggarbetare som bland proselyterande äldster.” Richardson fortsatte: ”En proselyterande mission [påverkar] en äldstes hela liv och karaktär, och det gör en byggnadsmission också.”
Andra märkte att själva byggnadsprogrammet bidrog till att föra in människor i kyrkan och stärka redan döpta medlemmars vittnesbörd. Don H. Worthen sa: ”Det är mycket intressant att se människorna gå förbi varje dag och höra deras kommentarer. De blir intresserade, stannar upp och ställer frågor, och sedan får vi möjlighet att berätta för dem om evangeliet och bära våra vittnesbörd för dem. James och Ruth Morse, som verkade i England, hade liknande tankar. ”Vi lade märke till den stora förändringen i mindre aktiva medlemmars inställning till kyrkan när byggandet av de nya möteshusen satte igång”, förklarar paret Morse. ”De verkar vara stolta över att ta med sig folk för att se vad [kyrkans medlemmar] gör, och inom kort är de med och arbetar på projektet själva och för de mesta kan de sedan återaktiveras till kyrkliga ansvar.”10
I dag fortsätter missionärer att utgöra ett stöd i underhållet av byggnader runt om i världen på olika sätt beroende på lokala behov.
Välfärdsmissionärer
Ett flertal personer och par har verkat som välfärdsmissionärer både internationellt och lokalt. Variationen på och omfattningen av tjänandet växte till att både vara världsomspännande och möta mångfalden av mänskliga behov. Genom att verka i projekt som innefattar undervisning i och praktisk hjälp med matsäkerhet, medicinsk hjälp, sömnad, projekt för rent vatten, och läs- och skrivkunnighet till hjälp för funktionshindrade, har välfärdsmissionärerna följt Frälsarens exempel för att ta hand om behövande. Deras rapporter visar den andliga aspekten av detta timliga tjänande. Syster Connie Polve och hennes kamrat, som båda är sjuksköterskor och verkar som välfärdsmissionärer i Paraguay, behandlade ett spädbarn som led av en allvarlig hudinfektion. Hon berättar: ”Jag kände tydligt den Helige Anden sänka sig över mig och jag visste att jag inte längre agerade på egen hand, utan jag var verkligen ett bokstavligt redskap i Herrens hand till att utföra ett verk för honom på jorden.” Spädbarnet återhämtade sig och familjen – en gång ”vilsna och blyga människor” – utstrålade ”styrka och Kristi ljus från sina ansikten”.11 I dag tar över 11 000 missionärer hand om behövande i 188 länder.12
Herrens fortgående verk
I dag fortsätter servicemissionärer att utföra Herrens verk på flera olika sätt. Dessa möjligheter kan innefatta stöd till välfärdsbehov, hjälp till enskilda individer och familjer i samhället, hjälp till kyrkans lokala program och verksamhet, fastighetsskötsel, hjälp med kommunikation, tillverkning av sådant som andra behöver, indexering och släktforskning, samarbete med välgörenhetsorganisationer och mycket mer. Ofta kan dessa missionärer till och med verka i flera olika uppdrag under sin mission när de deltar i Herrens verk.
Bidragen från generationer av servicemissionärer står sida vid sida med det arbete proselyterande missionärer gör för att bygga upp kyrkan och Guds rike. Deras arbete överlappar och sammanflätas, lyfter och välsignar Guds barn i alla aspekter av livet. Missionärerna får välsignelser i lika hög grad för sin iver i det som i sanning är ett enda verk: att hjälpa Herren Jesus Kristus i frälsningens och upphöjelsens verk när han ”åstadkommer odödlighet och evigt liv för människan” (se Mose 1:39).