2:3

Jag ger mig själv till honom

Russell T. Osguthorpe

Söndagsskolans generalpresident

KUV:s brasafton för unga vuxna • 3 januari 2013 • Brigham Young-universitetet

Det är underbart att vara här med er i kväll, mina kära unga bröder och systrar. Ni ska veta vilken förmån det är min fru och mig att vara med er här i kväll. När vi ser på er, ser vi oräkneliga möjligheter. Ni har så stor potential. Hur stora förhoppningar ni än har, kan jag säga er att de kan vara ännu större. Ni kan åstadkomma mer i livet än ni är medvetna om. Med Herren på er sida kan ni förvänta er underverk. Ni kan göra det ni först trodde var omöjligt. Ni kan övervinna alla problem. Ni kan höja er över allt som kan dra er ner. Ni kan förkasta ondskan och omfamna allt som är gott. Ni har kommit till jorden i en avsikt, och med Herrens hjälp ska ni uppnå den avsikten.

Jag hoppas ni inser hur många som ber för er. Det uppsänds så många böner i den här kyrkan varje dag för kyrkans unga – för de unga vuxna. Någon gång, när ni får en stund för er själva, inbjuder jag er att tänka på alla de böner som uppsänds varje dag just för er – det uppväxande släktet. Böner i templen, böner från kyrkans generalauktoriteter och generalämbetsmän, böner från stavs- och församlingsledare samt böner från föräldrar, andra släktingar och vänner – jag hör många av de här bönerna. De kommer från hjärtat. Jag hoppas att ni ska begrunda vilka krafter som nedkallas från himlen för er skull.

Och jag hoppas ni känner er älskade, inte bara av dem som känner er utan också av alla som hyser omsorg om er och bryr sig om er trots att de aldrig träffat er. Jag vet att om president Monson var här i dag, skulle han uttrycka sin kärlek till er. Vi har en levande profet som älskar den här kyrkans ungdomar.

Min hustru och jag är så tacksamma mot den här kören för att ni sjöng sången ”I Will Give Myself to Him”. Vi skrev sången åt våra missionärer medan vi arbetade i South Dakota-missionen Rapid City, men orden kan tillämpas på oss alla genom hela livet. Första versen lyder:

Han gav sig själv för mig, han dog för att jag ska få leva.

Vad kan jag göra för honom? Vad kan jag verkligen ge?¹

Det här är ord från någon som tänker över försoningens välsignelser, välsignelserna av att känna vår himmelske Faders och hans Sons Jesu Kristi kärlek. Vi har alla sådana stunder – stunder när vi känner att Herren är medveten om oss.

Jag inbjuder er att här och nu tänka på de välsignelser ni känner som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och om det finns någon här som funderar på att bli medlem i kyrkan, så inbjuder jag dig att begrunda den välsignelse du söker. Och jag vill att du ska berätta om den välsignelsen för den som sitter bredvid dig. Om du inte känner den personen – desto bättre – då kan ni bli bekanta medan du berättar. Berätta om så många välsignelser ni hinner med under nästa minut eller två.

Nyligen bjöd jag hem några studenter för att diskutera ämnet för i kväll. Låt oss se på vad de sade när jag bad dem återge sina känslor inför välsignelser i sina liv:

Man 1: Kunskapen jag har – kunskapen om frälsningsplanen, min himmelske Fader, hurdan han är och vad han vill ge mig och vad jag kan göra för att leva mitt liv i harmoni med vad han vill att jag ska ha. Välsignelser som kommer från beseglingsmakten och från tempel på jorden – att veta att jag får vara med min familj för evigt, som familj.

Kvinna 1: Kunskapen om försoningen och sedan förmågan att få del av den kraft som kommer genom försoningen. Mycket av det sker genom prästadömets förrättningar och min känsla att det är en verklig förbindelse med min himmelske Fader genom de här förrättningarna och förbunden som jag ingår med honom. Att ha makt och ha kraft och allt det vi behöver för att komma tillbaka till honom.

Kvinna 2: Tillfället och förmånen att alltid ha den Helige Andens gåva med oss till ledning i våra beslut för att överlämna vår vilja och ge oss tröst och styrka, och kraften att klara av det här livet och sedan vara hos honom för evigt.

Man 2: Det känns som om allt det här är välsignelser genom prästadömet som finns för både män och kvinnor. Jag är verkligen tacksam för prästadömet som återgavs så att vi skulle kunna få alla de här välsignelserna: templet, den Helige Anden, möjligheten att få del av försoningen.

Kvinna 3: Jag är så tacksam över att jag kan gå framåt och att det här livet inte handlar om att vara apatisk eller sitta på ett staket – eller sitta någonstans. Det handlar om att stå upp och komma någonstans. Och för mig är utveckling så viktig att veta att den pågår och fortfarande kan pågå bortom döden.

Man 3: Mormons bok. Som student gick det åt så mycket tid till läsning att jag måste hålla garden uppe – är det här sant? Vilka antaganden gör de? Hur ska jag sila mig igenom allt det som de säger? Men med Mormons bok känns det som om jag kan ta av mig skorna, så att säga, när jag läser den. För den är ju sann – översatt genom Guds gåva och kraft.

Utan Jesu Kristi återställda evangelium skulle vi inte ha några av de välsignelser som mina vänner just nämnde. Att tänka på våra välsignelser ger oss styrka att gå framåt i livet, men vi vet alla att det kan vara jobbigt att gå framåt. Det här är dödligheten, och dödligheten är inte lätt. De andra två verserna av den sång som kören sjöng lyder:

När andra vänder sig bort, när ingen verkar bry sig,
Hur kan jag känna hans kärlek? Hur kan jag veta att han är där?
. … . … . … . … . … . … . … . … . … . … . …
När smärtan och sorgen kommer till dem som frågar varför:
Hur ska jag ge dem frid? Hur kan jag hjälpa dem försöka?2

Den här gången inbjuder jag er att skriva ner – eller bara tänka på – utmaningar ni står inför i livet just nu, bekymmer som ibland håller er vakna om natten.

Jag frågade mina vänner som kom hem till mig vilka utmaningar de hade, och det här är vad de sade:

Kvinna 2: Massor med tankar, bara så där! En sak jag tänkte var att det ofta är lätt att knyta sitt värde och sin identitet till det man åstadkommer: Jag har inte gift mig än, eller jag har ingen examen än eller sådant där som man åstadkommer eller inte.

Man 2: Att behålla den andlighet vi hade medan vi var heltidsmissionärer för Herren. Det är något jag måste välja varje dag, om jag ska kunna fortsätta med samma vanor som jag utvecklade på missionsfältet.

Man 1: En av de största saker som förde Anden in i våra liv under missionstiden var tillfället att tjäna och bära vittnesbörd. Det fortsätter genom hemundervisning och besöksundervisning och kontaktverksamhet – stora möjligheter att göra mycket meningsfullt. Och samma ande kan vara med oss medan vi betjänar andra.

Man 3: Att finna rätt balans mellan att ledas av Anden och inspiration i de beslut man fattar i livet, och bara göra det. En del människor verkar som om de har mycket ledning från Herren. Och en del måste bara kämpa med saker och bara göra något innan de vet vad som är rätt eller inte.

Kvinna 1: Ett övergripande tema, som fördröjda välsignelser och insikten att de kommer någon gång. Men att bara ha tro och tillit och underkasta oss vår himmelske Faders vilja.

Kvinna 3: Varför utsätts goda människor för hemska saker? Eller varför kommer svårigheter, verkligt stora svårigheter, till goda människor? Det har varit något jag tänkt på. Jag fick till exempel just veta att min pappa har cancer. Och jag tänkte: ”Hur kan det hända en man som tjänat andra så mycket?”

Vilka utmaningarna än är, vittnar jag om att ämnet vi ska tala om i kväll kan hjälpa er övervinna dem.

Låt oss till att börja med tänka lite på förra KUV-brasaftonen. I den apostoliska välsignelse som äldste Russell M. Nelson uttalade sade han: ”Jag välsignar er … att [Guds] vilja ska utföras av er och genom er.”³ Tänk på kraften i de orden. Om Guds vilja ska utföras av oss och genom oss så måste vår vilja vara samma som Guds. Vi måste vilja det han vill.

Äldste Neal A. Maxwell sade en gång: ”När man underkastar sig vilja Guds vilja så ger man honom det enda man i själva verket kange honom, som man verkligen har att ge. Vänta inte för länge på att hitta altaret eller börja lägga er viljas gåva på det!”⁴

I kväll inbjuder jag er att med mig begrunda tre frågor: (1) Vad betyder ordet vilja? (2) Hur ger vi vår vilja till Gud? och (3) Hur kan vi veta om vi lyckas?

Först: Vad betyder ordet vilja? Vi talar inte ofta om vår vilja, åtminstone inte på det sättet. Ibland säger vi ”viljestyrka”. Till exempel: ”Jag har inte viljestyrka nog att motstå den där tårtan.” Vilja är alltså ”benägenheten att göra något”,⁵den önskan som får oss att handla.

Om man ber människor i USA nämna de två viktigaste faktorerna för fysisk hälsa, säger nästan 95 procent ”diet och motion” – som väntat. Och om man frågar samma människor ”äter du rätt och motionerar du tillräckligt?” – vad tror ni de säger? Mellan 5 och tio procent säger att de gör det. Det finns ett tydligt gap mellan att veta något och att göra det. De flesta vet vad de borde göra, men få har viljan att göra det.

Ett exempel från vår mission visar att när vi får hjälp kan vi utveckla viljan att göra det vi vet att vi borde.

En av våra assistenter sade en gång till sin kamrat: ”Du, jag har gått upp 15 kilo sedan jag blev missionär. Jag kan inte åka hem så här. Kan du hjälpa mig gå ner i vikt?” (Han spelade i ett basketlag och ville inte komma hem sådan.)

Hans kamrat gick med på det.

En tid senare följde jag med de två missionärerna i en buffékö. Den missionär som ville gå ner i vikt gick för att hämta en brownie. Han kamrat viskade i hans öra: ”Du vill inte ha den där.”

Den hungriga missionären sade lite stött: ”Jo, det vill jag visst.”

”Nej, det vill du inte, verkligen inte”, sade hans kamrat.

Missionären tog inte kakan.

Missionären ville gå ner i vikt, men behövde hjälp för att övervinna begäret efter den där brownien. Minns ni sången där det hette: ”Hur kan jag hjälpa dem försöka?” Kamraten hjälpte sin medmissionär att försöka göra det han själv ville göra men inte kunde göra utan lite hjälp utifrån. Han försökte hjälpa den här missionären inse att hans önskan att vara sund kunde besegra hans begär efter den där brownien. Han försökte hjälpa honom stärka sin vilja.

Motståndaren vill få oss tro att viljan är en illusion – att vi inte har något annat val än att följa våra naturliga impulser – att äta så många brownies vi kan. En del tror felaktigt att vår vilja är förutbestämd av våra gener och att vi inte har någon kontroll alls över den.

För att visa hur avgörande den här frågan är, vill jag ge er ett utdrag ur en nyhetsartikel nyligen. Författaren är en ansedd biologiprofessor. Så här inleder han en uppsats betitlad ”Varför man inte har någon fri vilja.” Titeln fångade mitt intresse eftersom jag som medlem av kyrkan vet att vi har en vilja.

Han förklarar att de beslut vi tror vi fattar, fattar vi i själva verket inte alls. Han säger om de beslut vi fattar om morgonens frukost: ”Du kanske tror att du bestämt själv, men ditt beslut … att äta ägg eller pannkakor [i morse] var avgjort långt innan du var medveten om det – kanske redan innan du vaknade i dag. Och din 'vilja' hade ingen del i det beslutet.”⁶

Alltså säger han att vi inte har någon vilja, ingen kontroll över våra önskningar. Vi är helt enkelt underkastade vadhelst våra gener dikterar. När jag läste den här artikeln, ville jag berätta om vår missionär. Han fattade faktiskt beslut. Han gick ner sina femton kilo. Han vilja övervann hans kroppsliga begär.

Vi lär av uppenbarelser, gamla och nya att vi har handlingsfrihet, att vi har en vilja, att vi har önskningar och att de här önskningarna kan förändras. Äldste Russell M. Nelson sade vid den senaste generalkonferensen: ”Vi kan ändra vårt beteende. Vi kan även ändra själva begäret. Hur? Bestående förändring … kan endast komma genom den helande, renande och möjliggörande kraften i Jesu Kristi försoning.”⁷

När äldste Maxwell sade att vår vilja är det enda vi i själva verket kan ge Gud, lärde han oss att allt annat vi ger är något som Gud redan gett oss. När vi ger tionde och offergåvor ger vi bara tillbaks till Gud vad han först har gett oss. Alla pengar vi kan tjäna i livet kommer till exempel till oss tack vare Guds skapelser. Om vi ger av vår tid ger vi det som Gud redan gett oss – vår tid på jorden. Men när vi ger vår vilja till honom är det en gåva som bara vi kan ge. När vi ger vår vilja ger vi oss själva helt och fullt, utan förbehåll.

Här är vad mina vänner sade när jag bad dem söka i skrifterna och sedan delge sina tankar om innebörden av ordet vilja:

Man 3: Att vara ”villiga att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på [dem], alldeles som ett barn underkastar sig sin far”.⁸ Så vi talar om att ge efter och underkasta sig och vara villig. Sedan började vi prata om det, och det ledde oss till det här andra skriftstället i Helaman 3.

Man 1: Helaman 3:35 – ”ja, så att deras hjärtan renades och heliggjordes med en heliggörelse som kommer på grund av att de överlämnade sina hjärtan åt Gud.”

Kvinna 3: Det händer inte på en gång, tror jag, men det är absolut en process som kommer med tid och arbete.

Man 2: Det känns som om man får upp farten. När man gör rätt val är det lättare att välja rätt nästa gång. Bön och dagliga studier i skrifterna, begrundan och dagboksskrivning.

Kvinna 2: I Mosiah 5:2 talas om hur de beskriver den mäktiga förändringen inom oss och i våra hjärtan ”så att vi inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott”.

Kvinna 1: Det är lustigt att vi läser exakt samma skriftställen, men samtalen blir helt olika. Jag tycker verkligen det var så mäktigt i Helaman 3:35 om att överlämna våra hjärtan åt Gud och hur det helgar oss. Jag tror det krävs stor tillit till honom att säga: ”Jag tänker redan nu lita på att din plan är fullkomlig. Jag tänker ge dig min vilja och låta dig använda den för att forma mig och bli vad du vill att jag ska bli.”

Man 2: Vi talade om striden i himlen – hur vi stred för vår handlingsfrihet och hur vi bestämde oss för att följa Kristus och göra det han vill att vi ska göra. Vi talade om hur det här i livet närmast är en fråga om viljornas kamp: Ska vi besluta att önska det Kristus vill, att bli som han är i stället för att bara säga att vi ska göra sådant han ber oss om – vill vi göra det?

Så, att ge vår vilja till Herren innebär inte att vi ger upp vår handlingsfrihet. Det är faktiskt det motsatta. Ju mer av vår vilja vi ger till Herren, desto mer växer vår förmåga att utöva vår moraliska handlingsfrihet. Att veta det Gud vill att vi ska veta, att säga det han vill att vi ska säga och göra det han vill att vi ska göra, allt detta leder till att vi blir det han vill att vi ska bli. Gud gav oss vår handlingsfrihet så att vi kunde underkasta oss honom, inte för att vi skulle ge efter för frestelser.

När du skådar inåt och gräver djupt, kan du finna de önskningar som leder till våra bästa handlingar. Ni märker att jag inte sade ”som leder till alla handlingar” – för en del av våra handlingar är inte motiverade av våra djupaste, starkaste önskningar. En del handlingar sker utan större eftertanke. En del handlingar går till och med på tvärs mot det vi innerst inne önskar.

En ung man kom en gång till mig för att få hjälp med omvändelseprocessen. När han beskrev sorgen han kände inför det han gjort, sade han: ”När jag ser tillbaks, känns det otroligt att jag gjorde så. Det är som om det var någon annan och inte jag.” Innerst inne ville han inte göra det han gjort, men på något sätt tog den naturliga människan över och han gav efter för motståndarens lockelser i stället för den Helige Andens maningar, som kunde ha hjälpt honom motstå frestelsen.⁹ Han talade om viljan. Han ville vara god, men det var någon del av honom – någon aspekt av hans egen vilja – som han ännu inte överlämnat. Han höll tillbaks den lilla delen, och det var det som ledde honom att göra något som han ångrade. Men han kom till en prästadömsledare för att ställa allt tillrätta – för att bli den han egentligen var, en trofast son till sin Fader i himlen. Han kom för att försöka överlämna all sin vilja till Herren, den här gången utan förbehåll.

Den här unge mannen upplevde en hjärtats förvandling. Han hade ”inte längre har någon [önskan] att göra ont, utan att ständigt göra gott”.¹⁰ Hans önskningar hade förändrats, och eftersom hans önskningar hade ändrats, hade hans beteende ändrats. Han lade bort den naturliga människan och gav efter för den Helige Andens maningar. En hjärtats förändring är en förändring av motivationen, inte bara ett ändrat handlingssätt. Vi behöver göra gott, men än mer behöver vi göra dem av rätt orsak.

Graphic: Schema

Det här diagrammet hjälper mig förstå relationen mellan våra motiv och våra handlingar. När vi är på lärjungeskapets förbundsstig, är våra motiv rena och våra handlingar rättfärdiga. Vi gör det rätta därför att vi älskar Herren och hans barn. Men det är också möjligt att göra en god sak med orättfärdiga motiv. Då handlar vi som hycklarna – vi gör gott eftersom vi vill verka goda eller för att vi vill verka bättre än någon annan.

Om vi handlar orätt av orätt motiv har vi som skriften säger ”medvetet … gjort uppror mot Gud”.¹¹ De som är sådana är stolta över det onda de gör. Men när vi egentligen vill vara goda men snavar och faller, ger vi efter för den naturliga människan inom oss. När vi befinner oss någon annan stans än på lärjungeskapets stig, behöver vi få del av försoningens kraft genom att omvända oss så att vi än en gång är på den rätta vägen.

Den här omvändelseprocessen är helt klart en process där önskningar förändras. Det är en process som gör plats för Anden. Och när vi ger plats för Anden finns ingen plats över för synden.

Alltså är vår vilja den samlade kraften i vår önskan eller våra motiv. Vår vilja är bakgrund till våra handlingar. Hur gör vi då för att stärka vår vilja? Hur kan vi ge vår vilja till Herren? Jag inbjuder kören att återigen sjunga kören till den sång de sjöng i inledningen av vår andaktsstund i kväll. Lyssna noggrant på orden:

Jag ska säga det han vill ha sagt. Jag ska göra det han vill ha gjort.
Jag ska vittna för världen om Guds älskade Son.
Jag ger mig själv till honom – mitt hjärta, min vilja, min själ.
Jag vill alltid sjunga om återlösande kärlek, den sång som gör mig hel.”12

Vi kan alla säga det han vill ha sagt.

När jag var stavspresident, intervjuade jag en syster som nyligen gift sig. Jag frågade: ”Hur går ditt äktenskap?”

Hon svarade: ”Det går väl bra, tror jag. Vi grälar inte mycket.”

Jag frågade: ”Vad menar du med mycket?”

Hon sade: ”Du vet, alla gifta par grälar.”

Jag svarade: ”Inte alla gifta par. Min fru och jag grälar inte. Mina föräldrar grälar inte.”

Vi hade sedan ett bra samtal om hur hon och hennes man kunde prata kärleksfullt med varandra i stället för med frustration eller hårda ord.

Vi kan säga det Herren vill att vi ska säga. Vi kan ta bort hårdheten ur våra ord och vår röst. Vi kan lyfta och bygga upp andra i stället för att trycka ner dem.

Jag åtföljde en gång äldste Jeffrey R. Holland för att omorganisera ett stavspresidentskap. När vi steg på hotellet kände han igen portieren och frågade henne: ”Hur mår din trevliga pojkvän?”

Hon sade: ”Åh, vi gjorde slut för bara några veckor sedan.”

Han sade: ”Nåja, du hittar en ny, och han blir ännu bättre.”

Hon log, och vi gick vidare. Nästa dag såg jag äldste Holland berömma medlemmar och ledare, den ene efter den andre. Han gjorde det med lätthet på ett sådant sätt att alla vi mötte trivdes bättre med sig själva och livet bara för att han byggde upp dem.

Vi kan alla göra det här. Om Frälsaren var här, skulle han lyfta alla i sin väg, alldeles som han gjorde när han var här på jorden. Vi kan alla säga det han vill ha sagt.

När någon frågar mig hur det känns att arbeta med generalauktoriteter, är det första jag tänker på den kärlek jag känner när jag umgås med dem. Man kanske tänker att det vore skrämmande att stå på podiet under en generalkonferens eftersom första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum sitter rakt bakom en medan man talar. Men de ger en på något sätt känslan att man faktiskt kan klara det.

Så snart man slutat tala, räcker de tolv fram handen och tackar en för ens bidrag till mötet, medan man går tillbaks till sin plats. Första gången det hände blev jag förbluffad. Jag hade inte väntat mig att de skulle vara så uttrycksfulla, men det är de. De bygger upp alla i sin väg, liksom Frälsaren gjorde. Sådan är president Monson verkligen.

President Monson är kärleksfull mot alla. Efter en av sessionerna vid oktoberkonferensen, såg president Monson en ung pojke som vinkade till honom. Han böjde sig över räcket och vinkade åt pojken att komma närmare. Och så skakade han hand med honom. Pojken var förstås jätteglad.

Vid ett annat tillfälle, efter ett framträdande i konferenscentret, stannade president Monson kvar efteråt och skakade hand med så många ungdomar som möjligt. Han gick upp på scenen och fram till en grupp ungdomar med svåra funktionshinder. Fastän de här ungdomarna inte med ord kunde svara president Monson, visade deras leenden hur mycket de uppskattade hans handskakning och hjärtliga hälsning.

Om vi räcker ut handen åt andra ökar vår förmåga att sträcka oss än längre. Det är ett av de tydligaste tecknen på att vi ger vår vilja till Gud.

Så vi kan säga det Herren vill att vi ska säga. Vi kan också göra det han vill ha gjort. Ibland betyder handlingar mer än ord.

När vi fostrade våra barn, ådrog sig min fru en allvarlig infektion och fick läggas in på sjukhus. Jag försökte få fram mat på bordet och ta hand om våra fem små barn medan hon återhämtade sig. Men jag behövde inte arbeta särskilt hårt för att få mat på bordet. Maten kom till vår dörr, ett mål efter ett annat – så mycket mat att vi inte orkade äta allt. Så jag började lägga in maten i frysen tills den var full.

Den handlingen kan verka liten i jämförelse med annat tjänande, men jag vill säga er att de här måltiderna betydde mycket. De räddade mig. Min fru var svag, och jag var nedslagen. Men jag kunde gå till frysen och se vad vi hade till middag varje kväll. Med varje måltid de här fina medlemmarna levererade till vår dörr, gav de av sin vilja till Gud. De gjorde det han ville ha gjort.

De här medlemmarna hade rena motiv för att hjälpa en behövande familj, men det är möjligt att göra en god handling av fel motiv. Som skrifterna lär oss räknas handlingen då som ond, eftersom vårt hjärta inte var uppriktigt.¹³ Vi gjorde det goda, men motvilligt. Så önskan betyder allt. Vi behöver vilja det Gud vill. Vi behöver säga det han vill ha sagt eftersom vi vill säga det han vill ha sagt. Vi behöver göra det han vill ha gjort eftersom vi vill göra det han vill ha gjort. Vi behöver vittna om Guds älskade Son eftersom vi vill vara vittnen. Då vet vi att vi ger hela vår själ till honom – ingen del av oss vill göra något som är mot hans vilja.

Att säga och göra det rätta blir lättare när vi ger löften till Herren.

Förbunden spelar en central roll i utvecklandet av viljan. När vi döps, sluter vi förbund att ta på oss Herrens namn – att göra det han vill att vi ska göra. Och varje sabbatsdag förnyar vi sedan det förbundet. Vi betygar på nytt för vår himmelske Fader att vi fortfarande är villiga att ta på oss Herrens namn och minnas honom och hålla hans bud. Varje gång vi tar det stycket nattvardsbröd i handen eller sätter den muggen till läpparna, ger vi vår vilja till honom. Vi säger: ”Jag vill vittna för världen om Guds älskade Son.”¹⁴

När vi beseglas i templet till vår älskade eviga livskamrat sluter vi återigen förbund som stärker vår vilja. Vi kan känna försoningens stärkande kraft varje gång vi går in i Guds heliga hus. Det är där vi sluter förbund att helga oss åt Herren. Det är därför som äldste Maxwell sade: ”Vänta inte för länge med att hitta altaret [och] lägga er viljas gåva på det!”¹⁵ Han kanske talade bildligt, men jag tror att han också talade tydligt om hur vi kan ge vår vilja till Gud genom att ingå och hålla förbund med honom.

Så vi gör allt vi kan för att ge oss till honom – vårt hjärta, vår vilja, vår själ. Ju mer vi följer den vägen, desto mer välsignar Herren oss med sin kärlek. Och ju mer vi känner hans kärlek, desto mer vet vi att vi lyckas ge vår vilja till honom.

Jag hoppas vi lär oss något i kväll som hjälper oss uppfylla äldste Nelsons välsignelse – att Guds vilja kan utföras av oss och genom oss. När jag frågade mina vänner vad de hade lärt sig sade de så här:

Man 2: Jag tror att jag ofta sammankopplat handlingsfriheten och att ge min vilja till Gud, och det har hjälpt mig se dem som två olika saker. Jag tror att jag gör mycket av det som är rätt, men nu gör detta att jag vill gå och rena mina motiv så att jag kan bli det han vill att jag ska bli.

Kvinna 2: Jag älskar att se samband. Jag tänker jaha, vad händer i mitt liv och oj, det är det här jag studerat och, den personen sade så. Så jag tror att jag funnit många samband.

Man 1: Vilka utmaningar vi än har, behöver vi ge mer av oss själva till Gud. Det är som president Eyring sade: ”Hur svårt det än tycks vara i dag, blir det bättre i morgon, om [vi] i dag väljer att tjäna [Gud]”.¹⁶

Man 3: När man ger sitt hjärta och sin vilja till Gud … det första han gör är att han helgar dem. Det är ju inte så att vi alla bara ger våra hjärtan till Gud och han då bara lägger in dem i ett valv och säger: ”Jaha, ännu ett hjärta till mig.” Han tar det och prövar det och ger det tillbaks till oss och säger: ”Gå nu och använd det här och uträtta stora ting.” Jag har bara aldrig tänkt på vad som händer efter det att man gett sitt hjärta till honom. Jag tänkte det var kart då, men det är ju bara början.

Kvinna 3: Jag vet ju inte allt, och det verkar som om ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur mycket jag inte vet. Men jag vet att Gud lever. Och jag tycker att idag fick vi en bekräftelse på det – att han är medveten och att han verkligen ivrigt väntar och vill välsigna sina barn, och det är vi.

Kvinna 1: För omkring tre dagar sedan fick jag en prästadömets välsignelse för något som skulle ske i mitt liv. Och något som sades i välsignelsen var att jag behövde lita på Gud mer och överlämna min vilja. Men av någon anledning kände jag under den välsignelsen mycket starkt att jag behövde börja studera det och vad det betyder egentligen. Hur förändrar det de saker jag gör varje dag och hela dagen och hur ska jag underkasta mig honom mer helt.

Så att ge vår vilja till Herren är något vi gör varje dag. Det är ingen enskild handling. Det är inte slutet, utan början. Vi kan säga det han vill ha sagt. Vi kan göra det han vill ha gjort. Vi kan vittna för världen om Guds älskade Son eftersom – allt detta för att vi vill göra det. När den här förändringen sker i hjärtat, ökar vår tacksamhet för försoningen så mycket att vi stärks genom det, ständigt.

Alma sade: ”Om ni har känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, har ni den känslan nu?”¹⁷

Sången om den återlösande kärleken är en sång av glädje över Jesu Kristi försoning. Det behöver inte vara en sång med toner och text. Det är en känslans sång. Orden vi använder för att uttrycka vår tacksamhet när vi vill sjunga sången om den återlösande kärleken förändras ständigt, beroende på vilka välsignelser vi får. Men känslan av tacksamhet mot Frälsaren är som en sång. Den kan spelas om och om igen i hjärtat varje gång vi tänker på hur Återlösaren har frälst oss från allt som vill dra oss neråt.

Det var därför Alma frågade om vi kände att vi ville sjunga den nu. Nu är den tid som räknas. Om vi känner att vi gläds över Jesu Kristi försoning, så är vårt hjärta rätt. Vi ger vår vilja till honom och han stärker vår vilja. Om vi är fästa vid det som hör världen till är hjärtat inte rätt, och vår vilja blir inte stärkt.

I senare delen av Mormons bok vände sig nephiterna, som en gång varit ett rättfärdigt folk, bort från Herren. De började skryta över sin egen styrka i stället för att glädjas över Herrens styrka. De gjorde medvetet uppror mot Gud. Och vad hände med dem? De lämnades åt sin egen styrka – så att de förlorade allt.¹⁸

Så vill inte vi göra. Vi vet att vi inte klarar oss själva i det här livet. Vi kan bara inte. Vi behöver Herrens hjälp. Vi behöver varandras hjälp. Vi kan helt enkelt aldrig lita enbart till vår egen styrka. Herrens öppna famn inbjuder oss att bli stärkta av honom så att vi aldrig lämnas åt enbart vår egen styrka.¹⁹

Jag vet att vi kan ta emot hans inbjudan att komma och bli stärkta, att komma och bli förlåtna, att komma och känna hans oändliga kärlek. Då vill vi, med ett leende hjärta, sjunga sången om den återlösande kärleken. Inte bara ibland. Vi vill sjunga den sången alltid. När vi känner styrkan att göra något svårt, så sjunger vi sågen i vårt hjärta. När vi låter sanningen finna oss och utvidga vår själ, sjunger vi den sången. När vi känner oss förlåtna, sjunger vi den sången. Och när vi känner hans kärlek, sjunger vi den sången.

Varje gång vi sjunger den ger vi vår vilja till honom, den enda gåva vi har att ge honom. Han tar inte bara emot gåvan, han utvidgar och fördjupar den. Han får oss att känna att vi kan mer. Han ökar vår förmåga att älska och bli älskade. Han leder oss ut ur mörkret in i ljuset. Han helar och hjälper oss på sätt som låter oss förlåta och bli förlåtna.

Jag vittnar om att han är vår Frälsare och Återlösare. Jag vittnar om att hans Fader älskade oss så mycket att han sände honom till jorden för att leva och dö för oss. Jag vet att det här är hans kyrka. Jag vet att hans levande profet, president Thomas S. Monson, förstår kyrkans medlemmars behov och vet hur han ska hjälpa oss hitta vägen hem. I Jesu Kristi namn, amen.