2:3

Vår profet: Thomas S. Monson

William R. Walker

i de sjuttios kvorum

KUV:s brasafton för unga vuxna • 5 maj 2013 • Brigham Young-universitetet–Idaho

”Tack, Gud, att profeter du sänder” (Psalmer, nr. 10). Den här psalmen är en av kyrkans klassiker. Vi tackar Gud för en profet som leder oss i dessa sista dagar.

Att Gud har gett oss en profet är av central betydelse för sista dagars heligas övertygelse och tro överallt. Vi vet att Gud lever och att han älskar oss. Vi vet att han sände sin Son Jesus Kristus att vara vår Frälsare och Återlösare, och vi vet att han har gett oss en profet.

De som levde tidigt i kyrkans historia var djupt tacksamma över att ha levt på profeten Joseph Smiths tid. De tidiga heliga fick ofta uppleva budskapen och vittnesbörden om återställelsen i första hand.

Stora saker ägde rum under de år som Brigham Young presiderade över Herrens kyrka. De heliga vandrade västerut och slog sig ner i hjärtat av Klippiga bergen, där kyrkan blomstrade. De som levde på den tiden såg det som en stor välsignelse att ha levt på profeten Brigham Youngs tid.

Det här mönstret fortsatte allteftersom Herren utsåg stora och ädla män att leda sin kyrkas verksamhet. Mina föräldrar och far- och morföräldrar talade vördnadsfullt och ömt om profeten på deras tid: president Heber J. Grant.

Och syster Walker och jag och många av era föräldrar och far- och morföräldrar älskade profeten David O. McKays underbara exempel och undervisning. Han efterträddes av Joseph Fielding Smith, Harold B. Lee, Spencer W. Kimball, Ezra Taft Benson och Howard W. Hunter. Var och en av dem hade förberetts att leda kyrkan under en viss tidsperiod som Herren själv bestämde. Och var och en av dem älskades och stöddes av kyrkans medlemmar.

De flesta av er här i kväll minns gärna president Gordon B. Hinckleys stora ledarskap. Vilken välsignelse det är att ha levt under hans tid som kyrkans president.

För fem år sedan kallade Herren hem president Hinckley, och Thomas S. Monson blev kyrkans president — Herrens profet på jorden i dag. Vilken välsignelse det är för er och mig att leva i denna underbara tid när vi leds av en sådan stor profet.

Det här är Herrens kyrka. Han planerar dessa stora apostlars liv, och han sätter dem på en plats där de kan leda hans kyrka. Det är ett faktum att ett av kännetecknen på Herrens kyrka är att han har apostlar och profeter på jorden i dag.

Aposteln Paulus beskrev kyrkan och sade att den var uppbyggd på ”apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef. 2:20). Så var det och så är det. Herrens kyrka utmärks av att den har apostlar och profeter och att Jesus Kristus själv är hörnstenen. Alla kyrkans presidenter har vittnat om att Jesus Kristus är denna kyrkas överhuvud.

Det finns inga tillfälligheter, inga misstag, inga kampanjer. Vad successionen i presidentskapet i Herrens kyrka beträffar, har Herren ansvaret, och det är förvisso hans vilja som sker.

Jag vittnar för er att det är Herrens vilja att vi i dag leds av president Thomas S. Monson, som är Herrens profet på jorden i dag.

Vi vet att det som Jeremia lärde oss om profeter är tillämpligt på president Monson. Skrifterna säger: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken” (Jer. 1:5).

Jag vill i dag tala till er om president Thomas S. Monsons liv och verksamhet, den sextonde presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Under president Hinckleys sista år i livet utsåg han mig till verkställande chef för Tempelavdelningen, och president Monson har visat mig den äran att låta mig få fortsätta i den uppgiften. De gångna sex åren har jag haft den stora och oförglömliga välsignelsen att i tempelfrågor få assistera president Thomas S. Monson och hans rådgivare. Jag har suttit vid hans sida och fått många råd och anvisningar när det gäller tempel och tempelfrågor runtom i världen. Han har bett mig att följa med honom till tempelinvigningar, första spadtag och till framtida tempeltomter. Jag har haft välsignelsen att få resa runt med honom i världen till avlägsna platser som Kiev i Ukraina och Cebu i Filippinerna och till andra spännande platser, som till exempel Rom.

På hans resor kors och tvärs i världen har jag haft välsignelsen att få bevittna hans stora kärlek till människor — inte bara till kyrkans medlemmar utan till alla människor. Jag har bevittnat hans beständiga värme och vänlighet, hans Kristuslika ömhet och lyhördhet, särskilt när det gäller barnen och de gamla och orkeslösa. Ofta när jag har iakttagit president Monson har jag fått tanken: ”Så skulle Frälsaren göra. Så skulle Frälsaren behandla människor.”

Jag har bevittnat hans aldrig sinande entusiasm, hans energi och beslutsamhet, hans livsglädje och innerliga önskan att tjäna Herren och göra det som Frälsaren vill att han ska göra. Han tröttnar aldrig på att utföra Herrens verk.

I Läran och förbunden, kapitel 52, vers 14, säger Herren: ”Jag [skall] ge er ett mönster för allt så att ni inte blir bedragna.”

Jag älskar det skriftstället, för det lär mig att Herren ska ge mig ett mönster och visa mig hur jag ska göra saker och ting, hur jag ska agera, hur jag ska leva. Men det handlar inte om mig. Det handlar om var och en av oss. Herren visar oss vägen. Han ger oss var och en ett mönster för vårt liv för att visa oss hur vi ska leva.

Jag tror att ett av de viktiga mönstren i vårt liv är profetens liv, han som leder Herrens kyrka i våra dagar. Som jag nämnde tidigare var president David O. McKay mönstret för mig när jag var ung. Jag älskade och understödde honom, bad för honom, studerade hans ord noggrant och ville vara så lik honom som jag kunde föreställa mig att jag kunde bli.

Jag misstänker att när era föräldrar var unga var president Spencer W. Kimball mönstret för många av dem. Naturligtvis är vår högsta önskan att ta Frälsaren till mönster för vårt liv — att följa honom, att leva efter hans bud och vara så lika honom som vi kan.

I 3 Nephi 27:27, lärde Jesus: ”Vad slags män bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är.”

Det är det som är vårt främsta mål — att bli lika honom

På väggen på varje kontor som president Monson har haft sedan han kallades som biskop har hängt en välbekant reproduktion föreställande Frälsaren som målats av Heinrich Hofmann. Det är en storartad framställning av Frälsaren.

På tal om denna målning sade president Monson: ”Jag älskar den bilden och har haft den ända sedan jag var tjugotvå år och biskop … Jag har tagit med mig den överallt där jag har fått i uppdrag att verka. Jag har försökt att ta Mästaren till mönster i mitt liv. Varje gång jag måste fatta ett svårt beslut så tittar jag på bilden och frågar mig själv: ’Vad skulle han göra?’ Sedan försöker jag göra det” (Heidi S. Swinton, To the Rescue: The Biography of Thomas S. Monson [2010], s. 135.)

Jag vet att president Monson tänker på att följa Jesu exempel. Vid ett tillfälle var jag tillsammans med president Monson i samband med ett möte före en tempelinvigning. Han hade anlänt med flyg samma dag, och när kvällsmötet närmade sig slutet tänkte jag att president Monson kanske var trött. Jag ville se till att han fick vila upp sig lite inför evenemangen nästa dag. När vi sjöng avslutningspsalmen lutade jag mig till president Monson och sade: ”President Monson, efter avslutningsbönen, om vi då slinker ut genom sidoingången så kan vi se till att du kommer snabbt till hotellet och får vila upp dig lite.”

Han såg förbryllad på mig och sade: ”Äldste Walker, om Jesus var här, tror du att han skulle slinka ut genom sidoingången efter mötet?”

Jag har inte kommit med det förslaget igen. Precis som Frälsaren, ville han vara tillsammans med folket. Han tänkte inte alls på sig själv. Han tänkte på det goda han kunde göra.

Jag har alltid känt att jag blir en bättre människa när jag tar rättfärdiga personer till mönster för mitt liv, personer som Herren har satt på min väg: mina far- och morföräldrar, mina föräldrar, mina biskopar, min missionspresident och naturligtvis Guds profet som jag ser och hör och som jag ber för varje dag. Jag är säker på att de flesta av er gör detsamma.

Det har varit till stor välsignelse för mig att försöka bli mer lik Herren och att försöka bli mer lik hans profet: president Thomas S. Monson.

Jag skulle vilja berätta lite för er om president Thomas S. Monsons liv och vad han lär. När jag gör det är det min förhoppning att ni ska urskilja egenskaper som ni kan tillägna er. Det blir till välsignelse för oss alla om vi tar Herrens profet till mönster för vårt liv och lär av honom.

Liksom Nephi och de flesta av er är Thomas S. Monson född av goda föräldrar. Han föddes i Salt Lake City den 21 augusti 1927. Han växte upp i enkla förhållanden. Han försökte aldrig dölja var han kom från. Med sin självutplånande humor — och det faktum att han var nöjd och belåten med den han var — brukade president Monson ibland säga att han inte behövde bry sig om vilken sida av järnvägsspåren han kom från, för han växte upp mellan järnvägsspåren.

Det har alltid gjort stort intryck på mig hur han alltid har pratat så ömt om sin barndom. Jag tror att han i mångt och mycket var som Nephi. Laman och Lemuel var bra på att se problemen och se allt från den negativa sidan. Nephi däremot var positiv, optimistisk och tacksam. Han såg det goda hos allt i sin omgivning. Det var så Tommy Monson växte upp — och så har han varit i hela sitt liv!

Han var en bra elev och, vad som kanske är viktigare, en bra pojke. Han visade sin önskan att göra bra ifrån sig i Herrens tjänst när han kallades till sekreterare i diakonernas kvorum i sin församling. Nästan sjuttio år senare, nu som kyrkans president, såg han tillbaka med viss stolthet på sin önskan att protokollen i hans diakonkvorum skulle vara så bra som möjligt. Han hade inte någon tanke på varför han var sekreteraren i kvorumet och inte presidenten. Han ville bara göra ett gott arbete. Han hade blivit kallad till ett ämbete i Herrens kyrka och ville göra sitt bästa. Han ville att protokollen skulle se ordentliga ut, så han skrev protokollen för sitt diakonkvorum på skrivmaskin. Redan som tolvåring var han ett föredöme för oss.

Det förvånar mig inte om ni tycker att det här är anmärkningsvärt. Hans stavspresident tyckte också att det var anmärkningsvärt. När han hörde talas om Tommys utmärkta arbete gav han honom i uppgift att tala på stavskonferensen — som sekretare i diakonernas kvorum. Har ni någonsin hört talas om att en sekreterare i ett diakonernas kvorum talat vid en stavskonferens? Vilket exempel för oss alla!

Han gick ut high school och tog värvning i Förenta staternas flotta. Han tjänade sitt land och höll sig alltid ren och dygdig. När han kom hem från sin militärtjänst arbetade han hårt för att skaffa sig en bra utbildning. Han var en bra student, också här ett föredöme för oss alla! (Hans föredöme som student kan vara viktigare för somliga av er än för andra.)

Han uppvaktade och förälskade sig i en vacker sista dagars heliga-flicka som hette Frances Johnson och friade kort därefter till henne. De vigdes i Salt Lake-templet den 7 oktober 1948, vid tjugoett års ålder. Vilket exempel för oss alla! (Hans föredöme som student kan vara viktigare för somliga av er än för andra.)

Trots att han bara hade varit gift i ett och ett halvt år och var i full färd med att slå sig fram i ett nytt jobb, tog han emot kallet från Herren att tjäna som biskop i en stor innerstadsförsamling — i församlingen som han hade vuxit upp i. (Tänk på det!) Han sade inte: ”Det passar inte för tillfället” eller ”jag är för ung” utan tog helt enkelt emot kallelsen, förtröstade på Herren och kastade sig in i uppgiften med all den energi och förmåga som Herren hade gett honom. Han ville vara så bra han kunde vara i Herrens tjänst.

Den unge biskop Monson kom att älska ett skriftställe som kan bli till välsignelse i allas vårt liv precis som det var i hans:

”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd”

Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna” (Ords. 3:5–6).

Än i dag citerar president Monson det skriftstället ofta, och han lever efter det. Vilket föredöme han är för oss alla! Vi skulle alla göra klokt i att komma ihåg det skriftstället och låta det bli en viktig del av vår livsfilosofi, precis som president Monson har gjort.

Biskop Monsons församling hade över 1 000 medlemmar, däribland 84 änkor. Vi har haft välsignelsen vid generalkonferenser och i andra sammanhang att då och då få höra honom berätta om några av de underbara upplever han hade då han vårdade sig om dessa systrar.

Varje gång jag hör honom berätta om en av sina upplevelser som biskop inser jag och imponeras av att hans kärlek till medlemmarna i hans församling och omsorg om dem inte upphörde när han avlöstes som biskop. Han kallades till stavspresidentskapet vid 27 års ålder, men även många år senare (efter sin kallelse som missionspresident och apostel), fortsatte han att älska, vårda och ta hand om de äldre medlemmarna i sin församling. Han älskade dem och vårdade sig om dem inte bara därför att det ingick i hans uppgift. Hans kärlek till dem och hans omsorg om dem sjönk in djupt i hans hjärta och försvann inte när han fick nya uppgifter.

I detta har president Monson visat oss vägen. Det är en bättre väg — det är Herrens väg. Han älskar andra och har omtanke om dem, precis som Herren lärde. Vilket föredöme han är för oss alla!

Vid 31 års ålder kallades president Monson till president för Kanadamissionen, med säte i Toronto. Precis som han hade gjort som biskop, kastade han sig in i uppgiften, gjorde sitt allra bästa och förtröstade på Herren av hela sitt hjärta. Alla runtomkring honom kunde se att han älskade Herren, älskade sin hustru och sina barn, älskade missionärerna och medlemmarna och älskade Kanada, det land dit han hade blivit kallad att verka. Hans inflytande som missionspresident var djupgående och kan än i dag inte mätas. Missionärerna där älskade honom och försökte leva på ett sådant sätt att deras missionspresident kunde vara stolt över dem. Vi kan alla lära något av det.

Precis som han hade gjort när han avlöstes som biskop, fortsatte han att hysa kärlek i sitt hjärta, i det här fallet till sina missionärer och de heliga som han hade haft ansvaret för. Jag har bevittnat president Monsons osvikliga tillgivenhet och intresse för missionärerna som verkade under honom i Kanadamissionen. Vilket föredöme!

Jag vet att missionärerna som hade välsignelsen att få ha Thomas S. Monson som missionspresident har försökt att följa president och syster Monsons exempel i fråga om rättfärdigt tjänande i Herrens rike. För att belysa det här kan jag berätta för er att av de 141 tempelpresidenter som för närvarande tjänar runtom i världen var fem av dem unga missionärer under president Monson i Kanadamissionen.

Tusentals av er som är tillsammans med oss i kväll är återvända missionärer. Min bön är att vi var och en ska följa de här fem tempelpresidenternas exempel och sträva efter att vara trofasta och tjäna rättfärdigt i våra missionspresidenters efterföljd.

Jag blev rörd nyligen när jag såg ett fotografi i Church News av hur president Monson besöker en man på ett sjukhus i Toronto i Kanada (se ”Teachings of the Prophet,” Church News, Feb. 3, 2013, 7). Den här mannen hade femtio år tidigare tjänat sida vid sida med president Monson. President Monson hade inte glömt honom. Många år och många mil hade inte berövat president Monson den ljuva kärlek och uppskattning som de får som tjänar Herren tillsammans. Jag hoppas att vi alla ska följa hans exempel och inte glömma dem som var till välsignelse för oss under tidigare år.

År 1963 vid 36 års ålder inbjöds Thomas S. Monson ombedd att komma till president David O. McKays kontor, kyrkans dåvarande president. Det var vid det mötet som president McKay kallade honom till en Herren Jesu Kristi apostel.

President Monson är den ende aposteln som har blivit kallad till de tolvs kvorum i så unga år under de senaste hundra åren. Det var förvisso Herrens hand som styrde kallelsen av den här unge aposteln, för Herren visste att Thomas S. Monson skulle leda kyrkan i vår tid.

Vid den kommande generalkonferensen i oktober infaller femtioårsdagen av Thomas S. Monsons kall till apostel. Är det inte underbart, så säg? (Inte sedan Joseph Fielding Smith har vi haft en apostel som har kunnat fira femtio år i de tolvs kvorum.)

Under tjugotvå års tid har president Monson verkat som rådgivare till tre av kyrkans presidenter: Ezra Taft Benson, Howard W. Hunter och Gordon B. Hinckley. Den 3 februari 2008 ordinerades och avskildes Thomas S. Monson som kyrkans president Han har två ädla och stora rådgivare vid sin sida: president Henry B. Eyring och president Dieter F. Uchtdorf. De är de tre presiderande högpräster som leder Herrens kyrka på jorden i dag (se L&F 107:22).

President Monsons enastående verksamhet har ofta beskrivits med orden ”till undsättning”. Heidi Swinton har skrivit en underbar biografi över hans liv med den passande titeln To The Rescue [Till undsättning]. Biografin publicerades 2010. Om ni inte har läst den så rekommenderar jag den varmt. Den blir till välsignelse för er.

Budskapet är naturligtvis samma budskap som Jesus framförde i Lukasevangeliet: lämna de nittionio och rädda den enskilde (Luk. 15:4). Detta är kärnan i Jesu Kristi evangelium, att älska våra medmänniskor och göra allt vi kan för att bli till välsignelse för dem. President Monson har alltid undervisat om dessa principer, men vad som är viktigare, han lever efter dem. Hans liv är fyllt med otaliga exempel på detta att besöka, trösta eller hjälpa dem som mest behöver det: änkorna, barnen, de sjuka, de nödlidande och de som är ensamma eller nedbrutna.

Aposteln Jakob skrev: ”Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern” (Jak. 1:27).

Det är så president Monson har levt sitt liv. Det vi lär oss av det är att man inte behöver vara apostel för att leva på det här sättet. Vi kan leva i enlighet med vår religion, vi kan besöka de föräldralösa och änkorna och vi kan hålla oss obesmittade av världen. Vi kan se på vår profet för att förstå hur vi kan göra det här! Vi kan säga till oss själva: ”Det är en sådan person jag vill vara.”

För flera år sedan, strax före generalkonferensen, visade president Monson ännu ett underbart exempel. Den här gången var det de församlade generalauktoriteterna som hade kommit till Salt Lake City som fick se det. Många av dem hade kommit från olika platser runtom i världen där de verkade i områdespresidentskap. Det var ett mycket viktigt möte. Vi hade samlats för att få anvisningar av första presidentskapet och de tolv.

När klockslaget för mötet närmade sig tycktes alla vara närvarande, med undantag för president Monson, som ännu inte hade kommit. Flera minuter innan mötet skulle börja slutade vi prata med varandra och satt tysta och lyssnade på preludiet. Vi trodde att profeten skulle komma vilket ögonblick som helst.

Vi väntade tålmodigt medan klockan blev nio och sedan däröver. Några gick ut genom sidodörren — uppenbarligen för att se efter om någon hjälp skulle behövas. När de återvände till rummet fick vi veta att ”president Monson skulle komma inom kort”.

Omkring 15 minuter efter att mötet skulle ha börjat kom han in i rummet. Vi reste oss alla upp för att visa vår högaktning. Vi gladde oss över att se honom och att han såg frisk ut. Det tycktes inte finnas någon uppenbar orsak till att han kom sent.

President Monson gick raka vägen till talarstolen och sade: ”Bröder, jag är ledsen att jag är sen men min hustru behövde min hjälp på morgonen.”

Jag var djupt imponerad och kände mig ödmjuk. Jag kunde inte sluta att tänka på president Monsons ord. Det här var ett mycket viktigt möte. Alla kyrkans högre ledare hade församlats, men president Monson var föredömet för oss alla. Hans hustru behövde hans hjälp och han tog sig den tid som behövdes för att hjälpa henne. Det var en storslagen predikan. Jag kommer inte ihåg någonting annat som sades den dagen, men jag kommer ihåg den predikan: ”Min hustru behövde min hjälp.”

Den predikan förstärktes vid ett annat tillfälle när president Monson sade: ”När jag hör män säga att de älskar sin hustru, då vill jag säga: ’Visa då det i ditt sätt att behandla henne och tjäna henne.’”

Sådan är president Monson: Han är alltid uppmärksam på andra. Han är alltid vänlig mot andra och bryr sig om dem.

Man behöver inte vara i närheten av president Monson länge för att märka hans kärlek och hängivenhet till sin älskling: syster Frances Monson. Han lyser alltid upp och får ett stort leende på läpparna när han pratar om henne. Man vet att det här är en man vars kärlek till hustrun är förebildlig för oss alla. President och syster Monson har visat oss exemplet på en man och en kvinna som går som maka par i ok både vad beträffar kärleken till Herren och önskan att tjäna honom i rättfärdighet.

Jag vill bli mer lik Herren men också mer lik hans profet.

Om ni undrar vad president Monson önskar för er del, kan kanske följande upplevelse vara till hjälp för er:

I november förra året stod det vackra templet i Boise i Idaho redo för återinvigning efter att ha varit stängt i ett och ett halvt år för renovering och modernisering. Efter att ha använts flitigt under trettio års tid av trofasta heliga i den delen av Idaho och omgivande områden var templet i stort behov av renovering. Eftersom det är brukligt att fira en tempelinvigning ombads ungdomarna i tempeldistriktet att anordna ett stort kulturevenemang. Det var en kväll med sång och dans och uttryck för deras tro och för deras tacksamhet för templet.

Jag satt bredvid president Monson och tittade på de underbara framförandena av de olika stavarna. Ett av dansnumren framfördes av en förtjusande grupp unga kvinnor. När president Monson satt där och njöt av framförandet, lutade han sig till mig och gav uttryck åt känslorna i sitt hjärta. Han sade: ”Jag hoppas att de alla ska gifta sig i templet. Jag vill så gärna att var och en av dem ska få den välsignelsen — att gifta sig i templet.”

Jag tänkte: ”Är inte det här underbart? Guds profet är här och tittar på den här ungdomsfesten med sång och dans, och för honom är det klart och tydligt knutet till templet som han skulle inviga dagen därpå. Han hoppades att var och en av dem skulle ha ett tempeläktenskap.” Om det är det som profeten önskar sig för vår del — och det är det — så bör var och en av oss önska sig det för egen del, och det bör vara ett mycket viktigt mål i vårt liv.

Jag vill berätta för er om en annan upplevelse:

President Monson, president Eyring och äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum reste till Laie i Hawaii för återinvigningen av det praktfulla templet i november 2010. Kvällen före tempelinvigningen hade vi församlats i Cannon Center på BYU–Hawaiis universitetsområde för att bevista ett kulturevenemang. Det var ett underbart program. I sång, dans och berättelser skildrade ungdomarna i tempeldistriktet kyrkans historia i Hawaii. De berättade om de första missionärerna och de första omvända. De berättade den anmärkningsvärda berättelsen om den framtida profeten Joseph F. Smith, som 1854 kallades att gå ut som missionär till Hawaii när han bara var femton år. Joseph F. Smith återvände från en treårig mission kort innan han fyllde nitton. (Och ni som tyckte att förändringen nyligen till arton år var något utöver det vanliga!)

Kulturevenemanget fortsatte med att ungdomarna framställde kyrkans tillväxt bland polynesierna och hur president Joseph F. Smith återvände till Hawaii femtio år senare och som kyrkans president invigde tempeltomten och tog första spadtaget till uppförandet av templet i Laie.

Kulturevenemanget var underbart och president Monson älskade varje inslag. Han tyckte mycket om ett inslag med det populära dansnumret från andra världskrigets dagar: ”Boogie Woogie Bugle Boy”, för det påminde honom om hans tid i flottan. Andra inslag visade öfolkets olika danser.

Man framförde den vackra hula-hulan. En av de unga kvinnor som dansade satt i rullstol. Hon var förtjusande, och trots att hon hade förlorat rörelseförmågan i benen, dansade hon så vackert. President Monson talade om för mig hur vacker hon var och hur vackert hon dansade.

Efter evenemanget var alla glada över de fantastiska framförandena. När vi lämnade tribunen hade dansarna kommit tillbaka in på golvet, även hula-hula-dansarna. President Monson gick inte till den planerade utgången utan gick raka vägen till dansgolvet för att ge uttryck åt sin uppskattning för ungdomarna. Han gick framför allt raka vägen till den vackra flickan i rullstolen för att ge henne beröm och ge uttryck åt sin kärlek för henne.

Mitt uppe i firandet, i en stor folkmängd, visade president Monson på nytt Frälsarens rena kärlek. Han gick till den enskilde. Han böjde sig ner och kysste henne på pannan. Jag tänkte: ”Är inte det här underbart? Än en gång visar Guds profet oss hur vi räcker ut handen till vår omgivning, hur vi är vänliga och kärleksfulla och hur vi uppmuntrar och uppbygger andra.” Jag tänkte: ”Så skulle Frälsaren göra. Så vill Frälsaren att vi ska behandla andra.”

Jag älskar primärsången ”Jag vill gärna likna Jesus” (Jag vill gärna likna Jesus Barnens sånger nr. 40). Och jag vill tillägga: ”Och jag vill gärna likna hans profet.”

Jag skulle vilja föreslå fem sätt som vi kan följa president Monsons exempel på:

För det första kan vi vara positiva, och vi kan vara glada.

Det står i Den kostbara pärlan att profeten Joseph Smith hade ett muntert sinnelag (se Joseph Smith — Historien 1:28). Den beskrivningen passar också in på president Monson. Han har verkligen ett muntert sinnelag.

Vid ett tillfälle sade president Monson: ”Vi kan välja att ha en positiv inställning. Vi kan inte styra vinden, men vi kan anpassa seglen. Med andra ord: Vi kan välja att vara glada och positiva oavsett vad som kommer i vår väg” (”Messages of Inspiration from President Monson,” Church News, 2 sept. 2012, s. 2).

En dag satt jag och väntade utanför första presidentskapets sammanträdesrum. Jag hade blivit ombedd att delta i ett möte där man skulle ta upp tempelfrågor. Jag satt tyst för mig själv utanför rummet. Jag trodde att första presidentskapet redan sammanträdde och att de skulle be mig att komma in om några minuter. Som jag satt där hörde jag någon gå och vissla i korridoren. Jag tänkte: ”Någon här förstår inte etikettsreglerna. Man går väl inte och visslar utanför kyrkans presidents ämbetsrum.” Ett ögonblick senare kom visslaren runt hörnet — det var president Monson. Han var glad, och han var positiv. Han hälsade hjärtligt på mig och sade: ”Vi ska väl börja mötet om några minuter.” Trots tyngden av hela kyrkan på sina axlar är han ett exempel på lycka och glädje och har alltid en positiv inställning. Så bör vi också vara.

För det andra kan vi vara vänliga och kärleksfulla mot barn, precis som president Monson.

Jesus talade ofta om barn. Hans profet president Monson talar också ofta om barn. Särskilt vid tempelinvigningar har jag sett hur han älskar barn och genom sitt föredöme lär han oss hur vi ska bemöta dem. Vid varje tempelinvigning inriktar han sig på barnen. Han älskar att ta med dem i hörnstensceremonin och inbjuder alltid några av dem att lägga murbruk i hörnstenen och därmed låta dem delta i det symboliska färdigställandet av templet. Han gör det till något roligt för dem. Han gör det till något minnesvärt. Han har alltid ett stort leende åt dem. Han uppmuntrar och berömmer dem. Det är underbart att se det.

Och ibland består hans hjärtliga hälsningar i att slå ihop händerna med barnen, vifta med öronen och uppmuntra dem att gå ut som missionärer och gifta sig i templet. Han njuter av livet — borde vi inte alla göra det?

För några år sedan skulle president Monson inviga Oquirrh Mountain-templet på sin födelsedag. När han kom till tempelområdet och gick mot templets ytterdörr stod en grupp barn och ungdomar där. De visste tydligen att president Monson hade födelsedag, för de började sjunga ”Happy Birthday” för honom. Det tyckte han om. Han stannade och såg på dem med ett stort leende på läpparna. Han började till och med vifta med armarna som om han dirigerade sången. I slutet lade de till refrängen ”And many more” för att önska honom ett långt liv. Det tyckte han också om, för han sade till mig: ”Det är min favoritdel.”

Barnen och ungdomarna i kyrkan älskar honom. Jag tror att det är därför att de inte har några tvivel om att han älskar dem! Jesus älskade barnen, och hans profet älskar barnen. Det är ett stort exempel för var och en av oss!

För det tredje kan vi följa Andens maningar, precis som president Monson.

President Monsons hängivenhet för Herren och hans beslutsamhet att följa Andens maningar har profeten gett uttryck åt själv på följande vackra sätt: ”Det underbaraste jag vet i livet är att känna en maning och handla efter den, och senare få veta att det var uppfyllelsen av någons böner eller någons behov. Jag vill alltid att Herren ska veta att om han har ett ärende som behöver uträttas så uträttar Tom Monson det ärendet åt honom.” (On the Lord’s Errand [DVD, 2008]). Det är ett mönster som var och en av oss bör följa.

För det fjärde kan vi älska templet som president Monson älskar templet.

President Monson kommer att gå till eftervärlden som en av de stora tempelbyggarna i kyrkans historia. Sedan han blev kyrkans president i februari 2008 har han fortsatt det stora verket att bygga tempel. Några av de tempel som han har tillkännagett har varit bland de mest historiska: ”Denna morgon har jag glädjen att tillkännage fem nya tempel för vilka tomter har förvärvats och som under kommande månader och år ska byggas på följande platser: Calgary, Alberta i Kanada; Córdoba i Argentina; Kansas City-området; Philadelphia i Pennsylvania; Rom i Italien” (se ”Välkomna till konferensen”, Ensign eller Liahona, nov. 2008, s. 6).

Under de fem år som han har lett kyrkan har president Monson tillkännagett planer att bygga 33 nya tempel. Vid aprilkonferensen för en månad sedan tillkännagav han planerna att bygga två nya tempel: i Cedar City i Utah och i Rio de Janeiro i Brasilien

Efter invigningen av templet i Tegucigalpa i Honduras i mars i år har vi nu 141 tempel i kyrkan, ytterligare 29 tempel är under uppförande eller på planeringsstadiet. Det här är en ansenlig tid av tempelbyggande och tempeltjänst i Herrens kyrka. Jag har hört president Monson tala om för dem som är för unga för att få komma in i templet att gå och beröra templets vägg och sedan ”låta templet beröra er”.

President Monson har sagt: ”Må var och en av oss leva värdigt, med rena händer och rent hjärta, så att templet må beröra vårt liv och vår familj” (”Templets välsignelser”, Liahona, okt. 2010, s. 19).

Han gav också det här underbara löftet: ”Då vi älskar templet, vidrör templet och besöker templet, återspeglas vår tro i vårt liv. Då vi kommer till dessa heliga Guds hus, då vi minns de förbund vi sluter där inne, får vi styrka att bära varje prövning och övervinna varje frestelse” (Be Your Best Self [1979], s. 56; kursivering tillagd).

Låt oss följa mönstret som profeten har gett oss i att älska templet.

För det femte kan vi vara vänliga, omtänksamma och älska andra som president Monson gör.

President Monson är ett underbart exempel på detta att älska andra. Under hela sin verksamhet har han gjort hembesök, gett prästadömsvälsignelser, ringt samtal som ingen väntade sig för att trösta och uppmuntra, skrivit brev för att berömma och uttrycka uppskattning, besökt sjukhus och vårdhem och tagit sig tid att gå på begravningar trots en fulltecknad almanacka.

Jag nämnde tidigare de 84 änkorna i president Monsons församling då han var biskop. Under decennierna som följde på hans tid som biskop lyckades president Monson närvara vid begravningen av var och en av änkorna — ett otroligt bevis på hans hängivenhet i förening med många av deras böner. Kan ni tänka er det!

Precis som Frälsaren gjorde har Thomas Monson gått omkring och gjort gott, välsignat och älskat andra som om det var drivkraften i hans liv. Vi kan alla lära av det i vår strävan att gå i hans fotspår.

Ett anmärkningsvärt exempel på president Monsons vänlighet ägde rum i fjol. När uppförandet av det vackra templet i Brigham City i Utah närmade sig slutskedet hade jag ett sammanträffande med första presidentskapet för att diskutera planerna för tempelinvigningen. Brigham City ligger bara en timme norr om Salt Lake City, så det hade varit lätt för president Monson att åka till invigningen. Men president Monson sade: ”Brigham City är president Boyd K. Packers hemstad, denne store apostel som under så många år satt bredvid mig i de tolvs kvorum. Jag vill att han ska få äran och välsignelsen att inviga templet i sin hemstad. Jag håller mig borta och ger president Packer i uppdrag att inviga templet i Brigham City. Jag vill att det ska vara hans dag.”

Det var en underbar dag för president Packer och syster Packer, som också växte upp i Brigham City. Jag var djupt rörd över president Monsons vänlighet och storsinthet mot sin medapostel. Vi kan alla vara så. Vi kan alla dela med oss och inte tänka så mycket på oss själva, utan tänka mer på vår omgivning.

Jag älskar barnsången ”Lyss till profeten”. Den har nio underbara verser, men jag har bara tid att läsa den sista versen:

Världen är förvirrad, full av nöd och svält.
Om du inte tror det, se på Aktuellt.
Men vi kan bli ledda rätt på denna jord
genom vår profet som ger oss Herrens ord.
… … … … … … … … … .
Lyss till profeten, följ Herrens bud.
… … … … … … … … … .
Lyss till profeten, han känner Gud.
(Barnens sångbok , s. 58)

President Monson känner till vägen. Den rätta vägen är Herrens väg. ”Den rätta vägen är att tro på Kristus” (2 Nephi 25:29).

President Monson har undervisat oss om hur vi ska leva vårt liv i sina underbara och inspirerande budskap på generalkonferensen. Han har lärt oss hur vi är Jesu Kristi efterföljare genom sitt underbara föredöme. Herren har förvisso gett oss ett mönster för allt, och ett av de mönster vi ska sträva efter att följa är vår älskade profets.

Jag vittnar om att det finns en Gud i himlen som känner oss och älskar oss. Han har gett oss en profet — för att vägleda oss, för att undervisa oss och för att leda oss i dessa sista dagar. Jag vittnar om att Jesus Kristus är Guds Son och världens Frälsare. Jag tror att Herren förväntar sig att vi ska älska profeten, stödja honom och följa hans exempel.

Vi tackar dig, Gud, för att du sänder profeter. Vi tackar dig, Gud, för den här profeten. Jag ser det som en stor välsignelse att ha levt under den tid när Thomas S. Monson var Herrens profet. När vi följer profeten och försöker bli mer lika honom så kommer vi ofrånkomligen lyckas med att bli trofastare som Herren Jesu Kristi lärjungar.

Det har varit en förmån att få tala till er i kväll, och jag ber att Herren ska välsigna er var och en rikligen och vittnar om att det här är Herrens verk, i Jesu Kristi namn, amen.