2:3

Så att vi ”inte [skall] … rygga” (L&F 19:18)

David A. Bednar

i de tolv apostlarnas kvorum

KUV:s brasafton för unga vuxna • 3 mars 2013 • University of Texas Arlington

Jag är tacksam att få delta i den här brasaftonen med kyrkans ungdomar från hela världen. Jag älskar er och uppskattar det här tillfället att dyrka Gud tillsammans.

Susan har talat och vittnat om viktiga sanningar, vi blir alla välsignade och stärkta om vi konsekvent tillämpar hennes undervisning i vårt dagliga liv. Susan är en rättfärdig kvinna, en utvald drottning och mitt livs kärlek.

Jag har funderat och uppriktigt bett vår himmelske Fader om att få veta hur jag bäst ska kunna tjäna er i kväll. Jag ber att den helige Andens kraft ska vara med oss alla — att vi ska tänka det vi behöver tänka, känna det vi behöver känna och lära det vi behöver lära så att vi kan göra det vi borde göra och bli det Herren längtar att vi ska bli.

En hängiven lärjunge och ett föredöme i att inte rygga

Äldste Neal A. Maxwell var en älskad lärjunge till Herren Jesus Kristus. Han verkade som medlem i de tolv apostlarnas kvorum i 23 år, mellan 1981 och 2004. Den andliga kraften i hans undervisning och hans föredöme i trofast lärjungeskap välsignade och fortsätter att på ett underbart sätt välsigna medlemmarna i Frälsarens återställda kyrka och världens människor.

I oktober 1997 var syster Bednar och jag värdpar åt äldste och syster Maxwell på Brigham Young University–Idaho. Äldste Maxwell skulle tala till elever, personal och lärare under en andaktsstund. Alla i skolan såg ivrigt fram emot hans besök på universitetet och förberedde sig med allvar för att ta emot hans budskap.

Tidigare samma år hade äldste Maxwell genomgått 46 dygn av nedbrytande kemoterapi för sin leukemi. Kort efter att ha genomgått sin behandling och skrivits ut från sjukhuset höll han ett kort tal vid generalkonferensen i april. Äldste Maxwells rehabilitering och fortsatta behandling gick framåt under våren och sommaren, men hans fysiska styrka och uthållighet var ändå försvagade när han reste till Rexburg. Efter att ha välkomnat äldste och syster Maxwell på flygplatsen körde Susan och jag dem hem för att vila och äta en lätt lunch före andaktsmötet.

Under våra samtal den dagen frågade jag äldste Maxwell vad han lärt sig genom sin sjukdom. Jag ska alltid minnas hans koncisa och genomträngande svar. ”Dave”, sade han. ”Jag har lärt mig att det är viktigare att inte rygga än att överleva.”

Hans svar på min fråga var en princip som han fått stark personlig erfarenhet av under sin cellgiftsbehandling. När äldste Maxwell och hans hustru körde till sjukhuset i januari 1997 när han skulle påbörja första omgången av sin behandling, körde de in på parkeringsplatsen och stannade till där för att få en stund tillsammans. Äldste Maxwell ”suckade djupt och såg på [sin hustru]. Han tog hennes hand och sade: ’Jag vill bara inte rygga’” (Bruce C. Hafen, A Disciple’s Life: The Biography of Neal A. Maxwell [2002], s. 16).

I sitt tal under oktoberkonferensen med titeln ”Tillämpa Kristi försonande blod” undervisade äldste Maxwell med stor äkthet: ”Då vi ställs inför våra … prövningar och svårigheter, [kan vi] liksom Jesus vädja till Fadern att vi ”inte [behöver] … rygga” — det vill säga avstå eller dra oss undan (L&F 19:18). Att inte rygga är mycket viktigare än att överleva! Vidare: Att dricka av den bittra kalken utan att bli bitter är likaså en del av att efterlikna Jesus” (se Nordstjärnan, jan. 1998, s. 23).

Äldste Maxwells svar på min fråga fick mig att tänka på några ord från äldste Orson F. Whitney, som också verkade som medlem i de tolv apostlarnas kvorum: ”Ingen smärta vi genomlider, ingen prövning vi utstår är bortkastad. Den bidrar till vår fostran, till att utveckla sådana egenskaper som tålamod, tro, själsstyrka och ödmjukhet. Allt vi lider och allt vi utstår, särskilt när vi utstår det med tålamod, bygger upp vår karaktär, renar vårt hjärta, vidgar vår själ, gör oss mer ömsinta och kärleksfulla, mer värdiga att kallas Guds barn … och det är genom sorg och lidande, arbete och prövningar, som vi får den utbildning som vi [kommit hit för att erhålla” (citerat i Spencer W. Kimball, Faith Precedes the Miracle [1972], s. 98.)

Och skriftställena om Frälsarens lidande när han utförde det obegränsade och eviga försoningsoffret blev ännu mer meningsfullt för mig:

”Därför befaller jag dig att omvända dig — omvänd dig så att jag inte slår dig med min muns stav och med min vrede och med min harm, och dina lidanden blir svåra — hur svåra vet du inte och hur intensiva vet du inte, ja, hur svåra att uthärda vet du inte.

Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.

Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.

Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ — och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga —

dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen” (L&F 19:15–19).

Frälsaren ryggade inte, vare sig i Getsemane eller på Golgata.

Inte heller äldste Maxwell ryggade. Denne mäktige apostel kämpade sig stadigt framåt och välsignades med ytterligare tid i dödligheten för att älska, tjäna, undervisa och vittna. De här sista åren av hans liv var som ett utropstecken efter hans exempel på hängivet lärjungeskap — i både ord och handling.

De flesta av oss väntar sig nog att en man med äldste Maxwells andliga förmåga, erfarenhet och mognad möter allvarlig sjukdom och död med insikt om Guds frälsningsplan, med tillförsikt och värdighet. Och det gjorde han! Men mitt mål här i dag är att vittna om att sådana välsignelser inte är förbehållna generalauktoriteter eller ett utvalt fåtal av kyrkans medlemmar.

Sedan jag kallades att fylla den vakans i de tolvs kvorum som uppstod vid äldste Maxwells död, har mina uppdrag och resor gjort att jag fått bli bekant med trofasta, modiga och ståndaktiga sista dagars heliga över hela världen. Jag vill berätta om en ung man och en ung kvinna som välsignat mitt liv och hjälpt mig förstå andligt viktiga lärdomar om att inte rygga och om att låta vår vilja ”införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:).

Berättelsen är sann, personerna är verkliga. Men jag ska inte använda de inblandades verkliga namn. Jag ska kalla den unge mannen John och den unga kvinnan Heather. Jag använder också med deras tillstånd ord från deras personliga dagböcker.

Ske inte min vilja utan din

John är en värdig prästadömsbärare och tjänade trofast som heltidsmissionär. Efter att ha återvänt från sin mission dejtade han och gifte sig med en rättfärdig, underbar ung kvinna; Heather. John var 23 och Heather 20 dagen när de beseglades för tid och all evighet i Herrens hus. Håll i minnet Johns och Heathers åldrar under berättelsens gång.

Ungefär tre veckor efter tempelvigseln fick John diagnosen bencancer. Eftersom metastaser också upptäcktes i hans lungor var prognosen inte god.

John skrev i sin dagbok: ”Det var den mest skrämmande dagen i mitt liv. Inte bara för att jag fick veta att jag hade cancer, utan för att jag var nygift och kände att jag på något sätt hade misslyckats som make. Jag var vår nya familjs försörjare och beskyddare och nu, efter tre veckor i den rollen, kändes det som om jag hade misslyckats. Jag vet att tanken är absurd, men det är en av de dumma saker jag sade till mig själv i krisögonblicket.”

Heather sade: ”Det var en hemsk nyhet, och jag minns hur mycket det förändrade vårt perspektiv. Jag satt i sjukhusets väntrum och skrev tackkort efter bröllopet medan vi väntade på [Johns] provsvar. Men när vi fick veta om [Johns] cancer verkade grytor och köksredskap inte lika viktiga längre. Det var den värsta dagen i mitt liv, men jag minns att jag den kvällen gick till sängs med tacksamhet för vår tempelbesegling. Fastän läkaren bara hade gett John 30 procents chans att överleva, visste jag att jag, om vi förblev trofasta, hade 100 procents chans att vara med honom för evigt.”

Ungefär en månad senare började John med kemoterapin. Han beskrev sin upplevelse: ”Behandlingarna gjorde mig sjukare än jag varit någon gång i livet. Jag tappade håret, gick ner 20 kilo, och det kändes som om kroppen höll på att bryta ihop. Kemoterapin påverkade mig också känslomässigt, mentalt och andligt. Livet var en berg- och dalbana under behandlingen med toppar, dalar och allt däremellan. Men hela tiden bibehöll [Heather] och jag tron på att Gud skulle bota mig. Vi bara visste det.”

Heather skrev ner sina tankar och känslor: ”Jag stod inte ut med att låta John vara ensam på sjukhuset om nätterna, så jag sov över varje natt på den lilla soffan i hans rum. Många vänner och släktingar besökte oss på dagarna, men nätterna var svårast. Jag stirrade i taket och undrade vad vår himmelske Fader hade planerat för oss. Ibland vandrade mina tankar till mörka platser och min rädsla att förlora John blev nästan övermäktig. Men jag visste att de här tankarna inte kom från min himmelske Fader. Mina böner om tröst kom allt oftare och Herren gav mig styrka att fortsätta.”

Tre månader senare opererades John och man tog bort en tumör i ena benet. John sade: ”Operationen var en stor sak för oss, för patologiprov skulle göras på tumören för att se hur mycket av den som var livskraftig och hur mycket av cancern som var död. Analysen skulle ge oss den första indikationen på hur effektiv kemoterapin varit och hur aggressiva de fortsatta behandlingarna behövde vara.”

Två dagar efter operationen besökte jag John och Heather på sjukhuset. Vi pratade om den första gången John och jag träffades på missionsfältet, deras vigsel, cancern och de evigt betydelsefulla lärdomar vi får genom dödlighetens prövningar. När vi skildes åt frågade John om jag ville ge honom en prästadömsvälsignelse. Jag svarade att jag gärna ville ge honom en välsignelse, men att jag först ville ställa några frågor.

Sedan ställde jag frågor som jag inte planerat och aldrig tidigare tänkt på: ”[John], har du tro nog till att bli botad? Om det är vår himmelske Faders vilja att du ska genomgå döden i din ungdom och gå till andevärlden för att fortsätta tjäna, har du då tro till att underkasta dig hans vilja och inte bli helad?”

Jag blev uppriktigt sagt förvånad över de frågor jag kände mig manad att ställa till just det här paret. I skrifterna utövade Frälsaren och hans lärjungar ofta helbrägdagörelsens andliga gåva (se 1 Kor. 12:9;L&F 35:9; 46:20) och kände att den personen hade tro till att bli botad (se Apg. 14:9; 3 Nephi 17:8; L&F 46:19). Men medan John och Heather och jag pratade och brottades med de här frågorna, förstod vi allt bättre att om Guds vilja var att den här unge mannen skulle bli botad, så kunde den välsignelsen bara ges om det här trofasta paret först hade tro till att inte bli botad. Med andra ord behövde John och Heather genom Herrens Jesu Kristi försoning övervinna ”den naturliga människan” (Mosiah 3.19), tendensen i oss alla att otåligt kräva och envist begära de välsignelser vi vill ha och tror att vi förtjänar.

Vi förstod en princip som gäller varje hängiven lärjunge: Stark tro på Frälsaren är att undergivet acceptera hans vilja och plan för våra liv — även om utgången inte är det vi hoppats på eller önskat. Jovisst, John och Heather önskade, längtade efter och vädjade om helande av all kraft, sinne och förmåga. Men viktigare är att de var ”[villiga] att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på [dem], alldeles som ett barn underkastar sig sin far” (Mosiah 3:19). Ja, de var villiga att ”[frambära] hela [sin] själ som ett offer åt honom” (Omni 1:26) och ödmjukt be: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din” (Luk. 22:42).

Det som först för mig, John och Heather verkade som svåra frågor blev en del av evangeliets mönster, genomsyrat av paradoxer. Tänk på Frälsarens uppmaning: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det” (Matt. 10:39). Han förkunnade också: ”Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första” (Matt. 19:30). Och Herren sade till sina lärjungar i vår tid: ”Och genom ditt ord skall många höga kuvas, och genom ditt ord skall många låga upphöjas” (L&F 112:8). Att ha tro till att inte bli helad tycktes därför passa in i ett mäktigt mönster av paradoxer som kräver att vi ber, söker och bultar så att vi kan få kunskap och insikt (se 3 Nephi 14:7).

Efter att ha tagit sig tid att begrunda mina frågor och tala med sin hustru sade John till mig: ”Äldste Bednar, jag vill inte dö. Jag vill inte lämna [Heather]. Men om det är Herrens vilja att föra mig till andevärlden så antar jag att det går bra.” Mitt hjärta svällde av uppskattning och beundran när jag såg det här paret stå inför den svåraste kampen av alla — att undergivet inordna sin vilja under Guds vilja. Min tro stärktes när jag såg hur det unga paret lät sina starka och förståeliga önskningar ”införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).

John beskrev sina känslor för vårt samtal och den välsignelse han fick: ”Äldste Bednar gav oss tanken från äldste Maxwell att det är bättre att inte rygga än att överleva. Äldste Bednar sade sedan: ’Jag vet att du har tro till att bli botad, men har du tro nog att inte bli botad?’ Det av en ny tanke för mig. Egentligen frågade han om jag hade tro nog att acceptera Guds vilja om det var hans vilja att jag inte skulle bli botad. Om tiden närmade sig för mig att inträda i andevärlden genom döden, var jag då beredd att underkasta mig och acceptera?”

John fortsatte: ”Att ha tro till att inte bli botad gick emot min instinkt, men det perspektivet förändrade min hustrus och mitt sätt att tänka och lät oss sätta hela vår tillit till Faderns plan för oss. Vi lärde oss att vi behövde få tro på att Herren styr vilket resultatet än blir, och han leder oss från där vi är dit vi behöver vara. Medan vi bad förändrades vår vädjan från ’Gud, hela mig’ till ’ge mig tro till att acceptera vilken utgång du än har planerat för min del.’

Jag var säker på att eftersom äldste Bednar var en apostel, skulle han välsigna delarna i min kropp till hälsa, och jag kunde hoppa upp ur sängen och dansa, eller någonting lika dramatiskt! Men när han välsignade mig den dagen förundrades jag över att orden var nästa exakt lika min fars, min svärfars och min missionspresidents ord. Jag insåg att det till sist inte spelade någon roll vems händer som lades på mitt huvud. Guds kraft förändras inte, och hans vilja tillkännages för oss enskilt och genom hans bemyndigade tjänare.”

Heather skrev: ”Den här dagen var fylld av blandade känslor för mig. Jag var övertygad om att äldste Bednar skulle lägga händerna på Johns huvud och bota honom helt och hållet från cancern. Jag visste att han genom prästadömets kraft kunde bli helad, och jag ville så gärna att det skulle hända. När han undervisat oss om tron till att inte bli botad, var jag skräckslagen. Fram till dess hade jag aldrig kunnat tänka mig att Herrens plan kunde innefatta att jag skulle förlora min nyblivne man. Min tro berodde på det resultat jag ville ha. Den var så att säga endimensionell. Fastän det först var skrämmande gjorde tanken på att ha tro till att inte bli botad att jag befriades från oro. Den lät mig ha fullkomlig tillit till att min himmelske Fader kände mig bättre än jag kände mig själv och att han skulle göra det som var bäst för mig och John.”

En välsignelse gavs och veckor, månader och år gick. Johns cancer gick förunderligt nog tillbaka. Han kunde fullgöra sina universitetsstudier och fick en välbetald anställning. John och Heather fortsatte stärka sin relation och njuta av livet tillsammans.

En tid senare fick jag ett brev från John och Heather som berättade att cancern hade återvänt. Kemoterapin inleddes och en operation planerades. John förklarade: ”Nyheten kom inte bara som en besvikelse för [Heather] och mig utan vi förundrades över den. Var det något vi inte förstått första gången? Förväntade sig Herren något mer av oss? Jag växte upp som sista dagars helig och fick ofta höra i kyrkan att ’varje prövning Gud ger oss är till vårt bästa’. Uppriktigt sagt förstod jag inte hur det här kunde vara till nytta för mig!

Så jag började be om insikt och om att Herren skulle hjälpa mig förstå varför cancern kom tillbaka. En dag när jag läste i Nya testamentet fick jag mitt svar. Jag läste om när Kristus och hans var ute på sjön när det började storma. Lärjungarna blev rädda att båten skulle kapsejsa och gick fram till Frälsaren och sade: ’Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?’ Precis så kändes det! Bryr du dig inte om att jag har cancer? Bryr du dig inte om att vi vill ha en familj? Men när jag läste vidare, fann jag mitt svar. Herren såg på dem och sade: ’Så lite tro ni har!’ och sedan sträckte han ut handen och stillade stormen.

I det ögonblicket frågade jag mig själv: ’Tror jag verkligen på det här?’ Tror jag verkligen att han stillade stormen den dagen? Eller är det bara en fin berättelse att läsa? Svaret är: Ja, jag tror, och eftersom jag vet att han stillade stormen visste jag genast att han kunde bota mig. Fram till dess var det svårt för mig att sammanlänka behovet av att jag trodde på Kristus och det faktum att hans vilja är oundviklig. Jag såg dem som två olika saker, och ibland kändes det som om det ena motsade det andra. ’Varför skulle jag ha tro på honom om hans vilja till sist råder?’ frågade jag. Efter den här upplevelsen visste jag att tro — åtminstone i min situation — inte nödvändigtvis var att han skulle hela mig, men att han kunde hela mig. Jag måste tro att han kunde det, och vad som sedan hände var hans ansvar.

När jag lät de här två tankarna samexistera i mitt liv: tro på Jesus Kristus och fullständig underkastelse under hans vilja, fann jag större tröst och frid. Det har varit förunderligt att se Herrens hand i vårt liv. Saker och ting har fallit på plats, under har skett, och vi blir ständigt mer ödmjuka när vi ser hur Guds plan för oss framskrider.”

Jag vill åter betona det John sade: ”När jag lät de här två tankarna samexistera i mitt liv: tro på Jesus Kristus och fullständig underkastelse under hans vilja, fann jag större tröst och frid.”

Rättfärdighet och tro kan förvisso förflytta berg — om förflyttandet uppfyller Guds avsikter och är efter hans vilja. Rättfärdighet och tro kan förvisso hjälpa till att bota sjuka, döva och lama — om denna helbrägdagörelse uppfyller Guds avsikter och är enligt hans vilja. Således är det många berg som inte förflyttas, trots en stark tro. Inte heller blir alla sjuka och svaga botade. Om allt motstånd försvann, om alla sjukdomar togs bort, så skulle huvudavsikten med Faderns plan gå om intet.

Mycket av det vi får lära oss i livet sker endast genom det vi upplever och ibland lider av. Och Gud förväntar sig och litar på att vi ska möta tillfälliga motgångar i dödligheten med hans hjälp så att vi kan lära oss det vi behöver lära oss och till sist bli det vi ska bli i evigheten.

Alltings betydelse

Den här berättelsen om John och Heather är både vanlig och utöver det vanliga. Det här unga paret representerar miljontals trofast sista dagars heliga som håller sina förbund över hela världen, som strävar framåt med ståndaktighet i Kristus och med fullkomligt klart hopp. John och Heather hade inga framstående ledarämbeten i kyrkan, de var inte släkt med generalauktoriteter, och ibland hyste de tvivel och rädsla. På många sätt är så deras berättelse mycket vanlig.

Men, bröder och systrar, den här unge mannen och den här unga kvinnan välsignades på utomordentliga sätt med lärdomar för evigheten genom prövningar och svårigheter. Jag har berättat det här eftersom John och Heather, som är så lika många av er, kom till insikt om att det är viktigare att inte rygga än att överleva. Så deras upplevelse handlade inte främst om liv och död. I stället handlade den om att lära, leva och att bli.

Den kraftfulla kombinationen av tro på Jesu Kristi heliga namn och ödmjuk underkastelse under hans vilja och plan samt att gå framåt ”med outtröttlig flit” (Helaman 15:6) och erkänna hans hand i allt ger oss de fridgivande tingen som tillhör Guds rike och som ger glädje och evigt liv (se L&F 42:61). När det här paret ställdes inför överväldigande svårigheter levde de ”ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt” (1 Tim. 2:2). De hade ett ”fridsamt umgänge” (Moroni 7:4) med och bland människors barn. Och ”Guds frid, som övergår allt förstånd, [bevarade deras] hjärtan och [deras] tankar i Kristus Jesus” (Fil. 4:7).

För många av er är, var eller kunde deras berättelse vara er berättelse. Ni möter nu, har mött eller kommer att möta lika stora svårigheter i ert liv med samma mod och andliga perspektiv som John och Heather gjorde. Jag vet inte varför vissa lär sig evighetens lärdomar genom prövningar och lidande, medan andra lär sig samma saker genom att bli räddade och helade. Jag känner inte till alla orsaker, alla avsikter, och vet inte allt om Herrens tidsplan. Ni och jag kan liksom Nephi säga att vi inte vet ”vad allting betyder” (1 Nephi 11:17).

Men det är några saker som jag definitivt vet. Jag vet att vi är andliga söner och döttrar till en kärleksfull himmelsk Fader. Jag vet att den evige Fadern är upphovet till lycksalighetsplanen. Jag vet att Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare. Jag vet att Jesus möjliggjorde Faderns plan genom sin obegränsade och eviga försoning. Jag vet att Herren, som blev ”sargad på Golgata för oss” (”Jesus av Nasaret, Frälsare kär”, Psalmer, nr 112), kan hjälpa och stärka ”sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12). Och jag vet att en av jordelivets största välsignelser är att inte rygga utan låta vår egen vilja ”införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).

Även om jag inte vet allt om hur och när och var och varför de här välsignelserna inträffar, vet jag och vittnar om att de är verkliga. Jag vittnar om att allt det här är sant — och att vi vet tillräckligt genom den Helige Andens kraft för att bära ett säkert vittnesbörd om deras gudomlighet, verklighet och inverkan. Mina älskade bröder och systrar, jag nedkallar över er denna välsignelse: Medan ni strävar framåt i livet med outtröttlig tro på Kristus, kommer ni att ha förmågan att inte rygga. Jag bär det vittnesbördet och nedkallar denna välsignelse över er i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.