Empati
S&I:s årliga fortbildningsutsändning 2021
26 januari 2021
Jag uppskattar det broder Wilkinson sa om dem som har förlorat närstående och som har lidit på andra sätt under den här tiden och vill att ni ska veta att våra hjärtan verkligen ömmar för er.
Jag vill också börja med att helt enkelt tacka er för era ansträngningar i en tid av stora förändringar. Ert hårda arbete med att undervisa effektivt online har varit anmärkningsvärt. Jag vet att ni vissa dagar har känt er missmodiga när ni försökt hjälpa era elever att hålla sig engagerade med så många avbrott. Så tack för era ihärdiga ansträngningar. Vi uppskattar också er villighet att anpassa er till andra viktiga förändringar, som en ny studieplan och krav för läsuppgifter. Jag är så tacksam för er oerhörda förmåga och villighet att ta er an detta med så stor tro.
I tider av förändring finns det en förmåga, kanske till och med en Andens gåva, som jag tycker är viktig att vi var och en har. Den kommer genom tro på Jesus Kristus. Det är förmågan att ha tillit till tidigare framgångar samtidigt som man blickar framåt mot det ytterligare ljus som Herren vill ge oss. Äldste Jeffrey R. Holland sa så här om detta:
”Det förflutna ska vi lära oss av men inte leva i. … När vi har lärt oss det vi behöver lära oss och har tagit med oss det bästa av det vi har upplevt ska vi se framåt och tänka på att tro alltid pekar mot framtiden. …
Tron bygger på det förflutna men längtar inte efter att stanna där. Tron litar på att Gud har mycket stort som väntar.”1
Medan vi håller fast vid allt som är gott från det förflutna bör vi sträva efter att bygga vidare på det genom att försöka förstå vad Herren vill att vi ska göra nu. Vi bör vara villiga att fråga oss själva: ”Vad är det då jag saknar?”2 och sträva efter att förbättra vår kunskap, inställning, karaktär och prestation. Det är också ett uttryck för tro.
Ni minns kanske att för mer än fem år sedan sa äldste Kim B. Clark till oss:
”Oavsett vilken nivå av andlighet vi nu åtnjuter i våra liv, vilken grad av tro på Jesus Kristus vi nu har, hur stark vår förpliktelse och vår helgelse är, vilken grad av lydnad, hopp eller kristuslik kärlek vi har, vilken nivå av professionella färdigheter och förmågor vi har uppnått, så räcker det inte till för det verk som ligger framför oss. …
Herren Jesus Kristus har ett stort verk för oss att utföra med det uppväxande släktet. Det är större än något verk vi utfört förut.”3
Jag är tacksam för ert gensvar på den här uppmaningen. Jag har sett många av er fördjupa er andlighet, ert engagemang och era färdigheter och förmågor. Vi har sett många orsaker till varför det här var så viktigt och varför det fortsätter att vara nödvändigt att fördjupa de här egenskaperna i framtiden.
Får jag ge er ett exempel? Den senaste tiden har vi pratat om behovet av att vara mer kristuscentrerade och fokuserade på eleverna. Det här är inte bara en klyscha eller en undervisningsteknik. Att vara kristuscentrerad och fokuserad på eleverna är ett sätt att tillämpa de två största buden.4 Det bör forma våra ansträngningar att inbjuda fler ungdomar och unga vuxna att delta. Och det bör forma våra ansträngningar att öka kraften i vår undervisning.
När vi uppriktigt strävar efter att tillämpa det första stora budet i vår undervisning nämner vi inte bara Frälsaren lite kort i slutet av en lektion. Vi tar varje tillfälle i akt att vittna om honom och uttrycka vår tacksamhet för honom. Vi går från att bara prata om honom till att prata om honom som vår personlige Återlösare som vi har lärt känna och älskar och litar på.
När vi uppriktigt strävar efter att tillämpa det andra stora budet i vår undervisning fokuserar vi inte bara på att täcka material eller att använda vissa undervisningsmetoder för att eleverna ska delta. Vi fokuserar på enskilda och deras behov, och vi har en innerlig önskan att hjälpa dem utvecklas mot evigt liv. Vi går från att se en klass av elever till att se varje elev som ett älskat barn till Gud med gudomlig potential.
Det här är inget nytt. Vi har alltid velat göra det här. Så min fråga är: Hur kan vi bygga vidare på tidigare framgångar för att bli ännu bättre på det här i framtiden?
Jag har pratat om de här ämnena förut, i hopp om att fortsätta bygga vidare på det goda som görs, men jag vill delge ytterligare en tanke om var och en av de båda halvorna av det uttalandet, som börjar med att vara mer kristuscentrerad. Jag har försökt att bättre förstå vad det innebär och hur det tar sig uttryck i våra hem och klassrum. Vi bör absolut fortsätta med våra ansträngningar att hjälpa eleverna fokusera på Jesu Kristi titlar, egenskaper och exempel.5 Får jag föreslå ytterligare ett sätt? Precis som ni har jag blivit påmind av Herrens profet, president Russell M. Nelson, om att ”det är mycket bättre att räkna våra välsignelser än våra problem”.6 Av honom har jag lärt mig om välsignelserna som finns tillgängliga för Israels förbundsfolk och att när vi låter Gud råda upplever vi helande, finner svar, får mod att möta frestelser och styrka att utkämpa våra strider. Och som president Nelson också sagt får vi ”uppleva för egen del att Gud är ’en underverkens Gud’ [Morm. 9:11].”7 Så ytterligare ett sätt att fokusera på Frälsaren är att hjälpa våra elever förstå hans sätt att sträcka sig ut i kärlek och nåd till alla vår himmelske Faders barn.
Jag deltog nyligen i en lektion på nätet. Som förberedelse för lektionen läste eleverna Ether 2:25: ”Och se, jag förbereder er inför detta, för ni kan inte fara över detta stora djup utan att jag förbereder er för havets vågor.”8 Klassdeltagarna pratade om den här versen och hur Herren förberedde jarediterna för deras färd. En elev berättade att hon befann sig mitt i en prövning, som hon beskrev som det mest förödande hon någonsin hade upplevt.
Då ställdes en fråga som jag tror var inspirerad av den Helige Anden. Vad har Herren redan gjort för att förbereda dig för den här prövningen – även innan den dök upp? Vilka erfarenheter har han redan gett dig och vilka lärdomar har han redan undervisat dig om som du kan ha nytta av nu? Vilken bra fråga att leda in våra tankar på hur Frälsaren räcker ut sin hand till oss i kärlek, även när det handlar om att förutse våra behov. Personen som genomgick prövningen berättade om de många sätt som Herren hade förberett henne på. Hon insåg att hon hade fått erfarenheter som kunde vara till nytta och en djup kunskap och ett vittnesbörd om de principer hon behövde känna till för att bemöta den här prövningen med stor tro. Några andra klassdeltagare berättade hur de hade fått stöd från Herren i sina prövningar och hur de hade kommit till insikt om att han älskar dem och vill välsigna dem.
När ni och era elever ser hur Herren välsignar människor vi lär känna i skrifterna blir det lättare för er att även hjälpa dem inse vilken roll han har just nu i deras liv. Precis som Mormons bok manar till, kan vi hjälpa dem så att de ”kommer ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen”9.
Och nu några tankar om den andra halvan av det där påståendet: behovet av att fokusera på våra elever. Vi lever i en tid då många ungdomar och unga vuxna brottas med obesvarade frågor och känner sig förvirrade av de många rösterna i världen. För att höra rätt trots sorlet av röster måste de förstå den sanna läran. Precis som det alltid har varit behöver de vårt moraliska mod att undervisa och vittna om eviga sanningar. Så hur kan vi hålla fast vid det – och bygga vidare på det – för att kunna möta deras behov på vår väg framåt? Hur kan vi bättre fokusera, inte bara på att lära ut sanningar utan på att hjälpa våra elever att lära sig sanningar?
Ett sätt att göra det är genom den kristuslika egenskapen empati. Empati är förmågan att förstå och dela någon annans känslor. Äkta empati för människor samman. Empati skapar band som hjälper människor känna att de inte är ensamma. Det är avgörande i att skapa en känsla av samhörighet. Den här egenskapen gör det möjligt för oss att effektivt kunna ge svar på en elevs fråga och att effektivt leda en gruppdiskussion där många elever lyssnar uppmärksamt med outtalade frågor.
Undersökningar visar att de som brottas med sin tro inte brukar lämna kyrkan på grund av dess lära. De lämnar den eftersom de ställer sina frågor mot bakgrund av personliga upplevelser som får dem att se på de här frågorna genom speciella linser – ofta upplevelsen av att inte passa in eller av själsligt lidande eller av oinfriade förväntningar. Om vi besvarar deras frågor utan empati, utan att förstå bakgrunden till dem, kan vi kanske inte ge dem den hjälp de behöver. Eller ännu värre, om vi är avfärdande, fördömande eller defensiva förlorar vi deras tillit och möjligheten att ha ett positivt inflytande i deras liv.
Frälsaren var det fullkomliga föredömet i att ”hålla fast vid sanningen i kärlek”10. Hans gärningar var fulla av empati, alltid skräddarsydda för individuella behov och insikter. Till följd av det kunde de som inte tyckte sig duga eller passa in i mallen för den idealiska lärjungen ändå känna hans kärlek och närma sig honom. De insåg att de behövde honom.
Ännu ett underbart exempel kommer från det här årets studier av Läran och förbunden. Kapitel 88 innehåller Herrens instruktioner för profetskolan. Läraren skulle vara där före eleverna och förbereda sig själv och rummet. Han fick också anvisningar om att välkomna eleverna med de här orden:
”Jag hälsar er i Herren Jesu Kristi namn som tecken på eller till minne av det eviga förbundet, det förbund vari jag upptar er i gemenskapen med en beslutsamhet som är fast, orubblig och oföränderlig att genom Guds nåd vara er vän och broder i kärlekens band.”11
Även om det inte skulle vara lämpligt att inleda varje seminarie- eller institutlektion på det sättet, är den här hälsningen extremt lärorik och meningsfull. Som syster Virginia Pearce frågade: ”Kan du föreställa dig en inlärningsmiljö byggd på bekräftelsen av en sådan kärlek och beslutsamhet från och till dina ’klasskamrater’? Kan du föreställa dig den trygghet var och en måste ha upplevt – och den kraft som annars hade behövt användas för att försvara och skydda sig, men som nu var tillgänglig för inlärning och tillväxt och förändring? Kan du föreställa dig den Helige Andens kraft i ett rum där varje deltagare hade lovat att vara vän och broder genom Guds nåd och i kärlekens band?”12
Tänk bara på hur det skulle förändra våra lektioner och hur det skulle vara till välsignelse för enskilda elever. Föreställ er, till exempel, en ung man vid namn Alex som frågar: ”Vad ska jag göra om jag inte håller med om alla kyrkans riktlinjer?” Hur kan ni svara på ett sätt som visar er kärlek och empati? Självklart behöver han förstå profeternas roll och vikten av lydnad. Men detta är kanske inte det mest värdefulla omedelbara svaret, och det är kanske inte tillräckligt för någon som uppriktigt brottas med en fråga. Innan vi svarar på en fråga eller leder en diskussion skulle vi kanske göra väl i att försöka förstå personen i fråga eller gruppen som har diskussionen. Så, om ni har möjlighet att verkligen prata med Alex, vad skulle ni då mer behöva veta och vad mer skulle han behöva av er?
Till att börja med kan vi lyssna, och vi kan be om förmågan att föreställa oss vara i hans kläder och försöka föreställa oss vad han känner. Alex ställer troligen inte den här frågan rent hypotetiskt eller bara för att kunna förstå läran. Alex har ett bagage. Han har upplevelser och relationer – en del av dem har varit positiva och andra har inte varit det. Faktum är att i det här fallet känner Alex sig lite utanför i kyrkan och institutet. Under evangeliediskussioner har han andra åsikter än många av dem som gör sig hörda. Han undrar om det finns någon annan som känner som han – men ingen verkar någonsin ta upp just hans frågor. De här upplevelserna har fått honom att känna sig ensam i kyrkan. När han faktiskt försökte delge sitt perspektiv kände han inte att någon lyssnade eller förstod. En annan gång fällde en lärare en kommentar om hans skägg. Senare var det en elev som bagatelliserade en fråga som var viktig för Alex. Han började känna sig dömd och ibland till och med arg.
Men det är något annat som ni behöver känna till och minnas om Alex. Han är fortfarande här. Han kommer till lektionerna. Han kommer eftersom han älskar evangeliet och kyrkan. Han försöker hålla fast vid sin tro och han försöker göra det som är rätt. Han försöker också reda ut vilka delar av allt som han har hört och upplevt i kyrkan som är sanna lärdomar och vilka delar som är kulturella normer eller till och med felaktigheter som välmenande medlemmar har fört vidare. Han befinner sig mitt i en känslomässig kamp, och han försöker få veta vad som är Herrens vilja. Hur skulle ni kunna veta allt det här om Alex om ni inte lyssnade och strävade efter empati? Nu när ni känner Alex lite bättre inser ni att han inte bara undrar över kyrkans riktlinjer. Han frågar inte bara ”är kyrkan sann?” Han vill veta: ”Är kyrkan bra?” ”Finns det en plats för mig?” och ”hur ska jag kunna passa in när jag verkar vara den enda som har tvivel och frågor?”
Ni kan hjälpa Alex att fundera över de här frågorna och ställa dem i ljuset av ett evigt perspektiv. Ibland är detta att ställa rätt fråga en viktig del i att kunna få svar från vår himmelske Fader. Men genom att ha tillräckligt med kärlek och empati för att förstå honom och bakgrunden till hans fråga får ni hjälp att ge honom det stöd och den vägledning han behöver. Det här är inte lätt och kan till och med verka lite skrämmande. Men jag ber er inte att leda varje diskussion eller besvara varje fråga perfekt. Jag ber er lyssna, ha empati och att hjälpa dem känna sin himmelske Faders kärlek till dem. Kan ni föreställa er den personliga trygghet som Alex och hans klasskamrater skulle uppleva – och den kraft som annars hade behövt användas för att försvara och skydda sig, men som nu är tillgänglig för inlärning och tillväxt och förändring? Kan ni föreställa er den Helige Andens kraft i ett klassrum fyllt av vänskap och med kärlekens band?
Minns ni äldste Dale G. Renlunds ord från den senaste generalkonferensen? Han berättade om en patient som hade blivit inlagd flera gånger för behandling av en alkoholrelaterad sjukdom. En läkare under upplärning sa att hon tyckte det var orättvist att hon skulle behöva tillbringa så många timmar med att ta hand om den här patienten när hans tillstånd var självförvållat.
Äldste Renlund hörde en annan läkare svara: ”Du blev läkare för att ta hand om folk och arbeta för att bota dem. Du blev inte läkare för att döma dem. Om du inte förstår skillnaden har du ingen rätt att utbildas på den här inrättningen.”13
Ni och jag blev inte lärare i Jesu Kristi evangelium för att döma våra elever. Vi blev lärare för att vi ville visa dem vägen mot den store läkaren. Endast Jesus Kristus har rätt att döma, och endast han kan hela. Endast genom att varje dag fokusera på honom – på hans föredöme, hans lärdomar och hans löften – kan vi hjälpa dem upptäcka det helande och den riktning de behöver. Oavsett hur våra metoder för undervisning och anknytning till våra elever ändras, finns det en sak som aldrig ändras. Det i särklass viktigaste sättet för oss att öka tron hos det uppväxande släktet är att mer fullständigt inrikta vår undervisning och vårt lärande på Jesus Kristus genom att hjälpa våra elever lära känna honom, lära sig av honom och medvetet sträva efter att bli som han. När glöden i ert vittnesbörd förenas med en djup kärlek för era elever, har ni störst möjlighet att hjälpa dem förstå och förlita sig på hans lärdomar och hans försoning och att bli värdiga hans utlovade välsignelser. I Jesu Kristi namn, amen.
Nu vill jag gå och förena mig med broder Bigelow och broder Smith.