Ett arv av förändring inom KUV
S&I:s årliga fortbildningsutsändning 2021
Tisdagen den 19 januari 2021
Jag är tacksam för er och glad att få vara med er en stund idag. Jag är tacksam för Chad och hans skickliga, hängivna team som arbetar så flitigt för att hjälpa till i detta Herrens verk. Vi är välsignade att ha syster Jean B. Bingham med oss i dag och jag ser fram emot hennes budskap. Hon är en kraftfull och inspirerande ledare och vi är tacksamma över att hon verkar i kyrkans utbildningsråd.
När vi har övervägt viktiga förändringar i kyrkans seminarier och religionsinstitut (S&I) har jag också reflekterat över förändringarna i kyrkans utbildning genom historien. Häromdagen började jag matcha det som hänt i kyrkans utbildning med min egen släkthistoria. Min mors föräldrar blev omvända till kyrkan i Schweiz när de var unga vuxna, så på den sidan av min familj var min mors generation den första att stöta på kyrkans utbildning. Några av min fars förfäder blev medlemmar i kyrkan mycket tidigare i denna tidsutdelning. Låt mig berätta lite kort om några av dessa förfäder och också nämna något om vad som gjordes i kyrkans utbildningsverksamhet under deras tid. Ni kommer att märka förändringar under årens lopp – några av dem stora.
Sarah Jane Angell, min farfars farmor, var en liten flicka när hennes familj bodde i Kirtland i Missouri och i Nauvoo. Hon kom till Saltsjödalen 1848 som 14-åring och fick sin skolning i de allmänna skolor som fanns på de ställen de bodde på.
Jarvis Johnson, som så småningom gifte sig med Sarah, bodde i Nauvoo som ung tonåring. Den skolning han fick lär ha varit i en av de många allmänna skolorna i staden. Efter att de heliga lämnat Nauvoo och dragit västerut tog han värvning i mormonbataljonen vid 17 års ålder. Under Sarahs och Jarvis år som ungdomar och unga vuxna erbjöd kyrkan och enskilda personer undervisning, men kyrkan hade ingen utbildningsverksamhet, så som vi känner till den i dag.
Sarah och Jarvis son är min farfars far. Han växte upp i Utah och gick i skola i en stad som hette Honeyville. Byggnaden användes både som kyrka och skola. Charlotte, som senare gifte sig med Rais, gick i skolan i ett litet stenhus i närbelägna Call’s Fort. De var tonåringar i slutet av 1870- och tidiga 1880-talet, några år innan kyrkan öppnade de flesta av sina akademier. När fler skolor i städerna blev statliga skolor under 1880-talet tilläts inte skolorna att undervisa i religion. Det här utlöste en expansion av kyrkans skolor efter att Rais och Charlotte hade avslutat sin skolgång.
Rais lämnade en redogörelse för sitt frieri till Charlotte, som han kallade Lottie. Han sa:
”Första gången jag såg Lottie körde hon en varuvagn. Hennes far drev en affär framför deras hem. Hon såg ut som en prästkrage. Sedan träffade jag henne på en dans. Vi sällskapade mindre än ett år, sedan bad jag henne välja mig. Hon sa: ”Du tycker inte om mig.” Jag sa: ”Det gör jag visst.” Vi var förlovade i tre månader.”1
Rais skulle troligen inte ha lyckats som dialogförfattare för romantiska filmer, men Charlotte gifte sig med honom och de fick tolv barn.
Ett av de tolv barnen, Alphalus – som kallades ”Alph” – är min farfar och gick på Brigham Young College i Logan i Utah. Min farmor Blanche gick också på Brigham Young College, som var en av kyrkans akademier. När de gick där, var det som ett kombinerat high school och förberedande college. På de här akademierna fick eleverna undervisning i både sekulära ämnen och religion och hade en hel rad aktiviteter. Min farfar spelade i baseboll- och basketlagen och min farmor var stavhoppare.
Det första håltimsseminariet började i Salt Lake City 1912 och därifrån började programmet sprida sig till andra städer. Efter att de här seminarierna börjat visa sig ge elever i offentliga skolor en god religiös grund, beslutade kyrkan att frigöra sig från de flesta av akademierna, bland annat Brigham Young College. På grund av det gick nästa generation i min familj i allmänna skolor och seminariet.
En av Alphs och Blanches söner, Vere, är min far. Han kom ihåg sina seminarielärare hela sitt liv. Min mor, Winifred, gick också på high school och seminariet och kunde också minnas sina lärare.
År 1926 började religionsinstitutets program i Moscow i Idaho och 1928 grundades det andra institutet i Logan i Utah. Båda mina föräldrar gick på det som numera är Utah State University i Logan på 1940-talet. Vid det laget var institutprogrammet väletablerat i Logan och mina föräldrar umgicks för första gången i samband med en institutaktivitet. De gifte sig så småningom och efter bröllopet i templet i Logan höll de sin bröllopsmottagning i institutbyggnaden.
Jag växte upp i Logan i Utah och gick på samma high school och seminarium som min mor. Det är faktiskt den skola som förut var Brigham Young College. Jag spenderade också en del av ett skolår i Monticello i Utah och gick i samma seminarieklass som en underbar flicka, som var ett år yngre än jag. Hon hette Jill. Hon heter faktiskt fortfarande Jill, och även om jag inte vet om jag var bättre på romantisk dialog än min farfars far, så gifte hon sig till slut med mig.
Jag gick i seminariet i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Det var på den tiden som seminariet och institutet började utökas till olika delar av världen. Man hade erfarenhet av tidigt morgonseminarium och hade experimenterat med hemstudieseminarium som möjliggjorde en utökning världen över. Det var en utmanande tid för dem i S&I. De försökte anpassa program som upprättades för håltimslektioner och institut på college till mycket varierande omständigheter runtom i världen. De hanterade också stora utmaningar med översättning och tryckning under den där första tiden.
Faktum är att när jag var på mission i Norge i början på 1970-talet, så introducerades seminariet där samma år som jag kom dit. Jag minns att jag hjälpte en ung man, Tom Rui, med hans hemstudielektioner i seminariet – något som jag aldrig hade sett förut. Det var första gången jag insåg att seminariet kunde vara något annat än en lektion under skoldagen och i anslutning till skolan.
Jag går nu över från mina förfäder till våra efterkommande. Våra barn deltog i håltimsseminariet, förutom ett par av våra barn som hade tidigt morgonseminarium när vi var på uppdrag i Chile. Kursplanen hade förändrats sedan Jill och jag gick i seminariet. Jag var en ung seminarielärare när skriftundervisning i ordningsföljd introducerades. De fanns en del utmaningar i hur man bäst kunde undervisa så. Det var ingen självgående övergång. Men resultatet var precis vad som behövdes för den generation som skulle undervisas. De blev mer förtrogna med skrifterna och till följd av det påverkades de på ett naturligt sätt mer av skrifterna och utvecklade tillit till dem. Vi har några inspelningar av mina föräldrar från några år innan de gick bort, och mamma talade om en skillnad som hon hade lagt märke till.
Hör hennes kommentarer.
”Vi fick inte lika bra undervisning i seminariet som barnen får nu och vi hade aldrig för vana att läsa skrifterna, så som de gör nu. Min mor hade små böcker – Berättelser ur skrifterna – och läste ur dem. Men jag kan inte minnas att vi läste skrifterna. Våra barn och barnbarn har kanske ännu starkare vittnesbörd eftersom de förstår evangeliet mer och de har … De börjar läsa det när de är mycket yngre och verkligen läser skrifterna. Och jag tror att det har gjort dem så starka.”2
Några av mina barnbarn är nu i seminarieåldern och de äldsta är institutåldern. De ser ytterligare förändringar i S&I, som att det som lärs ut i seminariet är i linje med det som studeras hemma med Kom och följ mig. På grund av den nuvarande pandemin har vi behövt lära oss mycket om att leverera kurser på distans. Jag hejar på er alla när vi gör förändringar och ”anpassar … efter [den uppväxande generationens] omständigheter”3. Jag hejar på extra mycket eftersom det uppväxande släktet innefattar våra barnbarn.
Det är oftast svårt att göra viktiga förändringar. Ibland är riktningen klar, men utförandet kan vara mycket svårt. Tänk på Mosiahs söner. De hade en tydlig avsikt att ”frälsning skulle förkunnas för varje levande varelse”4 och att ”om möjligt frälsa några få … själar”.5 Det är lätt att bara fokusera på deras mirakulösa framgång och glömma hur svåra saker var. De försökte allt. De höll på i 14 år, och fick uppleva alla slags umbäranden; att undervisa på gator, i hus, tempel och synagogor; och att drivas ut, hånas, bespottas, bli slagna, stenas, bindas och kastas i fängelse.6 Men de uthärdade, behöll sitt fokus och fick Herrens kraft att utföra sin mission.
Jag läste nyligen om dåvarande äldste Russell M. Nelsons upplevelser i Europa – särskilt i Östeuropa – när han hade ansvaret för den delen av världen från 1985 till 1990. På den tiden tjänade han i de tolv apostlarnas kvorum. År 1985, när han fick ansvar för Europa och Afrika, fick han ett särskilt uppdrag att öppna nationerna i Östeuropa (som då var under kommunismens ok) för predikandet av evangeliet.7 Han fick uppdraget fyra år innan Berlinmuren föll, och sex år innan Sovjetunionen officiellt upphörde.
Äldste Nelsons mål var klart, men uppgiften var mycket svår. Han var obeveklig i sitt fokus på det här speciella uppdraget. Han besökte ”det forna Sovjetunionen tjugosju gånger och … andra länder i östblocket flera dussin gånger.”8 I sin bok Insights from a Prophet’s Life: Russell M. Nelson, beskriver Sheri Dew hans arbete på följande sätt:
”Han var aldrig önskad och sällan välkommen. Många regeringsledare ville inte ens boka ett möte med någon som utgav sig för att tro på Gud. Med tiden både motarbetades han i sina ansträngningar och hjälptes längs vägen, illa behandlad under vissa omständigheter och vänligt i andra, spionerad på av hemlig polis och senare hälsad som vän av ämbetsmän som lärde känna honom, och misstänksamt behandlad på vissa ställen men eftertraktad för medicinsk rådgivning på andra. En del resor verkade vara helt meningslösa, medan andra öppnade dörrar som han aldrig kunde ha förutsett eller planerat för.”9
Efter att äldste Nelsons uppdrag slutat gälla Europa, gick han och äldste Oaks – som efterträdde honom i uppdraget – för att rapportera till kyrkans president, Ezra Taft Benson, att kyrkan nu var etablerad i alla länder i Östeuropa.10 Syster Dew har ytterligare beskrivit president Nelsons erfarenhet:
”När äldste Nelson senare fick frågan vad han lärde sig av uppdraget att öppna länderna i Östeuropa för predikandet av evangeliet, särskilt i ljuset av de många stoppen och starterna, misslyckade mötena och upp- och nedgångarna, svarade han helt enkelt: ’Herren tycker om ansträngningar. Han kunde ha sagt till Mose: ”Jag möter dig halvvägs.” Men Mose behövde gå ända upp på berget Sinais topp. Han krävde ansträngning av Mose, Josua, Joseph Smith och av alla kyrkans efterföljande presidenter. … Är du villig att göra riktigt svåra saker? När du har visat att du är villig att göra din del så hjälper han dig.’”11
Äldste Nelsons rättfärdiga ansträngningar bidrog i allra högsta grad till den omvälvande förändring som ledde till att evangeliet blev tillgängligt för miljontals av Guds barn.
Underverk kräver hårt arbete. De underverk vi längtar efter kräver enorm ansträngning från vår sida.
Ibland tar det tid att nå ända fram med våra ansträngningar att göra nödvändiga förändringar. I vissa fall kanske vi inte ens får bevittna hela skörden av frukterna av våra ansträngningar tillsammans med Herrens kraft. Men vårt framåtskridande är avgörande och vi kan och ska sträva efter att göra de förändringar som är till välsignelse för dem som vi tjänar. Det lägger också grunden för nästa generation ––– våra barnbarns barn. Jill och jag har inga ännu, men snart kommer de att börja komma hit till jorden och innan vi vet ordet av kommer de att vara i era klasser.
Vårt mål i S&I är tydligt – det har inte förändrats. Vi strävar efter att välsigna dessa unga människor och hjälpa dem att ”förstå och förlita sig på Jesu Kristi lära och försoning, kvalificera sig för templets välsignelser och förbereda sig själva, sina familjer och andra för evigt liv tillsammans med sin Fader i himlen”.12 Det är på grund av att vi arbetar på att uppnå det målet som vi är öppna för förändringar i våra program, för att fullända våra sätt att leverera, att förnya institutet och för andra ansträngningar att förbättra oss. På grund av att vi älskar de unga är vi villiga att arbeta ihärdigt, pröva nya saker och be om Herrens vägledning och kraft i alla våra ansträngningar.
Må Herren också välsigna er i era ansträngningar att välsigna det uppväxande släktet, i de utmaningar ni personligen ställs inför. Jag älskar er och vittnar om vår himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus. De lever.
I Jesu Kristi namn, amen.