Den fullkomliga gåvan
Ungefär tre dagar före jul ett år när min man Rob var liten, kom han på två av sina äldre systrar när de i smyg höll på att öppna två av sina julklappar inne på sitt rum. Efter att hans systrar hade tagit en titt inuti slog de in sina julklappar igen. Robs systrar sa till honom: ”Om du inte säger något till mamma så visar vi dig hur man gör.”
Han gav till sist efter för frestelsen, särskilt eftersom det fanns ett paket i basketboll-storlek med hans namn på under julgranen.
Men julklappen kändes underligt lätt när han i smyg bar upp den till sitt sovrum. Han öppnade den försiktigt och upptäckte att den var tom med undantag av en lapp. På lappen stod det: ”Jag vet vad du håller på med. Förstör inte din jul. Kram, mamma.” Han lärde sig en läxa, och det blev slutet på hans smygtittande i julklappar.
Tänk på dina minnen, allt det vackra, de änglalika ljuden och de oförglömliga lukterna som du kommer att tänka på i samband med julen. Ännu finare är minnena som många av oss bär med sig sedan barndomen om det heliga med julen – att vi firar vår Frälsares födelse. Dessa högtidliga känslor försvinner aldrig.
Vi känner dem varje gång vi reflekterar över den där lilla krubban i Betlehem där så många profetior, givna under århundraden, strålade samman under en stjärnfylld natthimmel – då vår Frälsare och Återlösare kom till världen som kungarnas Kung och herrarnas Herre.
Vi hör ofta att julen främst är till för barnen, men är vi inte alla barn i hjärtat? En gång var en mamma och hennes nioåriga dotter upptagna med att julhandla. När de skyndade igenom smyckesavdelningen i ett varuhus lade dottern märke till en enorm banderoll som hängde över ett visningsskåp. Med stora röda bokstäver deklarerade banderollen: ”Gåvan som bara fortsätter att ge.”
Dottern läste skylten, funderade ett ögonblick och log sedan. Hon sa stolt till sin mamma: ”Mamma, jag vet vad det är för gåva som bara fortsätter att ge.”
”Jaså, vadå?” frågade hennes mamma medan de snabbt förflyttade sig genom folkmassan.
Dottern tillkännagav oskuldsfullt: ”Det är Jesus!”
Hennes mamma svarade felaktigt: ”Nej, sötnos. Det är diamanter.”
Jesaja påminner oss: ”Och en liten pojke ska [leda] dem.”1
När jag använde en sökmotor på internet fann jag tusentals saker som marknadsfördes med orden: ”Gåvan som bara fortsätter att ge.” Men hur mycket vi än försöker varar ingen materiell gåva för evigt.
Låt mig i stället berätta om ett kärt julminne av två personer som jag anser bara fortsatte att ge. Det var mina föräldrar, Aldo och Eleanor Harmon.
Det var en snöig vinter i vårt lilla samhälle det året, men det hindrade inte min pappa från att ta med sig familjen och leta efter den perfekta julgranen. När granen väl var hemma och satt fast i julgransfoten lade vi kärleksfullt julgransbelysning och hängde änglar och glitter på grenarna. Vårt enkla hem var officiellt redo för att julen skulle börja.
Leksakskatalogerna kom med posten och jag och mina syskon bläddrade ivrigt i dem och önskade oss julklappar. Lukten av pepparkaka och fruktkaka fyllde vårt hem och december kröp långsamt framåt på adventskalendern. Vi lämnade överraskningar vid dörrarna hos våra grannar och försökte tjäna familjer som behövde lite julglädje.
Varje kväll efter att jag hade gått och lagt mig satt mamma länge i sitt sovrum. Det enda jag kunde höra var ljudet av hennes symaskin. Hon sydde så många av våra kläder ändå att jag inte tänkte så mycket på det.
Men när julen närmade sig var mamma helt utmattad. Dagen före jul låg hon sjuk i sin säng. När läkaren sa till pappa att hon behövde stanna i sängen i minst en vecka blev jag orolig – men också väldigt besviken. Hur kunde julen fortsätta utan mamma? Hur kunde det ens kännas som jul? Och vem skulle laga julmiddagen?
När pappa kärleksfullt tog hand om mamma insåg han att uppgiften att laga julmiddagen föll på honom. Än en gång kände jag mig orolig! Även om han var en mycket vis och begåvad man var matlagning inte något som han hade bemästrat.
På julafton knäböjde jag och bad att min mamma skulle bli mirakulöst helad och att juldagsmorgonen skulle bli som den alltid hade varit – med vår familj samlad runt julgranen. Besvikelsen sköljde över oss på juldagsmorgonen när vi upptäckte att vår kära mor fortfarande var sängliggande och väldigt sjuk. När vi öppnade våra julklappar blev jag förvånad över att min speciella julklapp var en blandning av handgjorda dockkläder som mamma hade sytt åt mig under alla de där sena kvällarna i december. Jag ville genast springa till henne och kasta mig om halsen på henne. Hon hade uppoffrat så mycket för min skull.
Min kära pappa försökte på alla sätt och vis att få juldagen att kännas normal det året, så normal som den kunde bli utan mamma. Och han lyckades. Efter vår enkla middag somnade min underbara pappa i stolen bredvid eldstaden medan jag lekte med mina syskon och med min docka och hennes nya kläder. Min älskade mamma återhämtade sig efter mycket vila och allt var väl. För mig var mina föräldrar en gåva som bara fortsatte att ge.
Låt oss fundera över de orden ett ögonblick. Skulle inte en gåva som bara fortsätter att ge anses vara den perfekta gåvan? För det första skulle en perfekt gåva säga något om gåvans givare. För det andra skulle den återspegla något behov hos personen som får gåvan. Och slutligen skulle gåvan, om det verkligen var den perfekta gåvan, behålla sitt värde inte bara med tiden utan för evigt.
Uppfyller inte vår älskade Frälsare – hela världens Frälsare – dessa tre kriterier? Säger gåvan som utgörs av Jesus Kristus födelse, verksamhet och försoningsoffer något om gåvans givare? Absolut. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.”2 Vår Fader i himlen offrade sin Son av ren kärlek till oss – hans barn.
Visar gåvan som Jesus Kristus är att vår himmelske Fader visste exakt vad vi behövde? Än en gång ett kraftfullt ja! Vi är till naturen fallna och i desperat behov av en Frälsare och Återlösare. Som Nephi lärde: ”[Jesus Kristus] gör ingenting utom det som är till nytta för världen, ty han älskar världen”.3
Och det sista kriteriet för den perfekta gåvan? Den måste behålla sitt värde för evigt. Mormons bok lär tydligt att Jesu Kristi försoning är oändlig och evig.4
Minns ni banderollen på smyckesavdelningen? Den unga flickan visste intuitivt vad den sanna gåvan är. I denna förmörkade värld måste vi se bortom smyckena till världens ljus. Frälsaren själv lärde:
”Håll därför upp ert ljus så att det lyser för världen. Se, jag är det ljus som ni skall hålla upp.”5
”Jag är ljuset som lyser i mörkret.”6
Jag vittnar om att Jesus Kristus är den perfekta gåvan – gåvan som bara fortsätter att ge. Må vi alla bevara den sanningen i våra hjärtan den här julen och för alltid. Han lever. I Jesu Kristi heliga namn, amen.