Fridens evangelium
Den här julen firar hela kristenheten födelsen av Jesus Kristus, ”Fridsfursten”. Vi gläds alla över ängelns tillkännagivande av den födelsen:
”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. …
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
’Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar.’”1
En bra illustration av hur kristna ärar Frälsaren är de ord Charles Dickens skrev till sina egna barn:
”Mina kära barn, jag är mycket angelägen om att ni ska veta något av berättelsen om Jesus Kristus. För alla borde känna till honom. Ingen har någonsin levat som var så god, så vänlig, så mild och som tyckte så synd om alla som handlat fel.”
Det var Dickens inledning. Här är hans avslutning:
”Kom ihåg! Det är kristet att alltid göra gott – också mot dem som gör ont mot oss. Det är kristet att älska vår nästa som oss själva och att handla mot alla så som vi vill att de behandlar oss. Det är kristet att vara mild, barmhärtig och förlåtande och att förvara dessa egenskaper gömda i hjärtat och aldrig skryta över dem, eller om våra böner eller om vår kärlek till Gud, men alltid visa att vi älskar honom genom att ödmjukt söka göra det rätta i allting. Om vi gör detta och alltid minns vår Herre Jesus Kristus liv och lärdomar och försöker handla efter dem, kan vi med tillförsikt hoppas att Gud ska förlåta oss våra synder och felsteg och göra det möjligt för oss att leva och dö i frid.”2
Som Dickens skrev: ”Vår Herres Jesus Kristus liv och lärdomar” leder oss till frid. Aposteln Paulus kallade vår Frälsares lärdomar ”fridens evangelium”.3
Ordet frid har många betydelser i skrifterna. När Jesus sa ”Frid vare med er”, beskrev han tydligen det slags frid som profeten Jesaja förkunnade: ”Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens verk vara ro och trygghet för evigt.”4 Frälsaren uppfyllde den profetian. Han förklarade: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig.”5
I sina sista ord sa Herren Jesus Kristus till sina apostlar: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”6
Strax därefter, under sitt besök till de rättfärdiga i den nya världen, citerade Frälsarens dessa ord från Jesaja: ”Och alla dina barn skall undervisas av Herren, och stor blir dina barns frid.”7
Det vår Frälsare lärde om frid i våra egna liv gäller också frid i en familj, frid i en nation och fred i världen.
Frälsaren och hans apostlar hade inget annat program för fred i världen än personlig rättfärdighet. De opponerade sig inte mot Roms överhöghet eller lokala tyranners regim. De predikade personlig rättfärdighet och lärde att Guds barn skulle älska sina fiender8 och ”hålla fred med alla människor”9.
Krig och konflikter är resultat av ogudaktighet, fred är produkten av rättfärdighet. Evangeliets välsignelser är universella och likaså formeln för frid: Håll Guds bud.
President Howard W. Hunter sa så här:
”Den frid som världen längtar efter är en tid av inställda fientligheter, men människor inser inte att frid är ett tillstånd som endast kan komma till dem på Guds villkor och inte på något annat sätt. …
Om vi ser till människor och världens vägar, finner vi oro och förvirring. Om vi bara vänder oss till Gud, finner vi frid för den oroliga själen. …
Denna frid skyddar oss från världens larm.”10
I nutida uppenbarelse läser vi: ”Utan lär att den som gör rättfärdighetens gärningar skall få sin lön, ja, frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen.”11
Frid är vår Frälsares löfte, och frid är vårt mål. Denna utlovade frid är den känslan av välbefinnande och lugn som kommer av att hålla hans bud. President Spencer W. Kimball sa:
”Frid är rättfärdighetens frukt. Den kan inte köpas för pengar och kan inte uppnås med byteshandel eller kommers. Den måste förtjänas.”12 Vi sjunger ”frid ger Guds evangelium”13 och i en annan härlig psalm sjunger vi tillsammans denna melodiska bön:
”Må det råda frid på jorden
och må den börja med mig.”14
Vi kan inte få frid bland nationerna utan att uppnå allmän rättfärdighet bland de folk som bebor dem. Under andra världskrigets svåra år lärde äldste John. A. Widtsoe detta:
”Det enda sättet att bygga ett fredligt samhälle är att bygga män och kvinnor som älskar freden och som stiftar fred. Varje enskild, enligt denna lära från Kristus och hans kyrka, håller i sina händer världens fred.
Detta gör mig ansvarig för världsfreden och gör dig personligt ansvarig för världsfreden. Ansvaret kan inte överföras på någon annan.”15
Omkring trettio år senare lärde en annan generalauktoritet, Eldred G. Smith, samma sanning:
”Om varje människa hade frid inom sig, då skulle det råda frid i familjen. Om det råder frid i varje familj, skulle det råda frid i nationen. Om det är frid i varje nation skulle det vara frid i världen.
Låt oss inte bara sjunga ’må det råda frid på jorden och må den börja med mig’, utan också mena det. Gör det till mitt mål – ert mål.”16
En av mina älsklingsberättelser om julen publicerades i Deseret News för över 30 år sedan. Där berättas om en elvaårig flicka och vad hon lärde genom sin vånda över att inte få en julklapp hon önskade och hennes frid när hon förstod innebörden av det vi firar med gåvor vid julen. Jag berättar den här särskilt för barnen och ungdomarna bland oss.
En elvaårig flicka grämde sig över att inte ha fått den nya docka som hon velat ha så länge.
Hennes mamma försökte trösta henne och sa: ”Du har vuxit ifrån sådant där.” Hade hon verkligen vuxit ifrån julen? undrade dottern. Hennes pappa förklarade:
”Min kära lilla flicka. Det finns så mycket smärta, och glädje, i att växa upp. Nej, lilla du, du har inte vuxit ifrån julen. Det som händer inom dig är mycket viktigare. Du växer upp och inser att många saker har en djupare och viktigare innebörd än du kunde förstå som barn. … Du har hört att vi ger varandra julklappar därför att herdarna och de visa männen bar fram gåvor till Kristusbarnet, men jag vill berätta för dig om den riktiga första julgåvan.”
Sedan beskrev hennes pappa den stora kärlek som vår himmelske Far hade till sin äldste Son, ”som varit lojal mot honom genom stora svårigheter och uppror och som också hjälpt honom skapa världen vi bor på”. Han berättade hur vår himmelske Far hade gett oss denne Son, Herren Jesus Kristus, till att bli vår Frälsare.
Han läste ur Mormons bok hur denne Son ”skall komma ned från himlen bland människobarnen och skall bo i ett tabernakel av lera … Och se, han skall uthärda frestelser och kroppslig smärta, hunger, törst och utmattning, ja, mer än människan kan uthärda utan att dö därav. Ty se, blod kommer ur varje por, så stor skall hans ångest vara på grund av folkets ogudaktighet och avskyvärdheter. Och han skall heta Jesus Kristus, Guds Son, himlens och jordens Fader” (Mosiah 3:5, 7–8).
Han slog igen boken och förklarade:
”Trots att vår Far i himlen visste att det här väntade hans älskade Son, gav han honom, i sin oändliga kärlek och visdom, till världen. Och den andra delen av den här underbara gåvan är att Kristus, Sonen, fastän han också visste allt det här, villigt gav sig själv för att vi skulle få evigt liv.”
Många år senare skrev den lilla flickan som vuxen:
”Det var den första julkväll som jag kan minnas att jag inte gick och lade mig med min juldocka på kudden. Jag hade något bättre. I hjärtat hade jag en ny och glädjande frid. Jag hade funnit en gåva som inte kunde bli utsliten eller borttappad, en gåva som jag aldrig kunde växa ifrån, men som jag med Guds hjälp kunde växa in i. … Och jag bad … att jag en dag skulle få riktiga barn, och då skulle jag förstå resten av kärlekens gåva.”17
Jag avslutar med president Russell M. Nelsons undervisning vid första presidentskapets julandakt förra året: ”Jesus Kristus är Guds enastående gåva – Faderns gåva till alla sina barn.”18
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”19
Jag ber att denna eviga sanning ska genomsyra allt vi gör den här julen, i Jesu Kristi namn, amen.