Tag mot i fröjd din Kung
Första presidentskapets julandakt 2022
Söndagen den 4 december 2022
Öppna våra hjärtan för att ta emot
Friden och värmen från inspirerande musik fyller våra själar.
God jul!
Det var december 1943 och världen var mitt uppe i andra världskriget. Alla oroade sig över nära och kära på avlägsna platser, och oron på hemmaplan förvärrades av brist på pengar och mat. Med familjens resurser noga bevakade var det förbluffande för min far Harold Hillam, som då var nio år gammal, att få en mirakulös julklapp – ett tågset. Det här var inte vilket tåg som helst; det rörde sig av sig självt längs spåren. Ingen behövde knuffa på det. Det verkade omöjligt att en sådan underbar gåva var verklig. Åh vad Harold värdesatte det tåget.
Några år senare, när julen närmade sig, höll världen på att lägga kriget bakom sig. Men de ekonomiska förhållandena i S:t Anthony i Idaho hade inte förbättrats, och för min fars familj hade de försämrats. Harolds far hade varit allvarligt sjuk och nästan dött. Det skulle inte finnas gåvor till någon den julen – inte heller till Harold och hans yngre bror Arnold.
Några dagar före jul kom Harolds far till honom och frågade tyst: ”Harold, skulle du vara villig att ge ditt tåg till Arnold så att han kan få en julklapp i år?”
Hade han hört sin far rätt? Hans dyrbara tåg? Det här var den svåraste av alla frågor.
Juldagsmorgonen kom och Arnold tjöt av glädje när han fick ett tåg som var precis som Harolds.
Arnold märkte snart att Harold inte lekte med sitt tåg längre. Med tiden insåg Arnold att hans dyrbara gåva inte var precis som Harolds tåg – det var Harolds tåg! När Arnold förstod betydelsen av gåvan blev det tåget ovärderligt.
För mig är den här berättelsen i sig en gåva – och inte bara för att den påminner mig om min älskade far och hans älskade bror. Ännu viktigare är att den påminner mig om uppoffring – uppoffringen och kärleken från Guds älskade Son – den vars födelse vi firar.
Jesus Kristus var och är vår första och eviga julgåva. Jag vittnar om denna sanning: Han föddes, han levde och han dog för oss, och han lever än!
Vad välsignade vi är som är mottagare av den här glädjande gåvan. Som det står i en älskad julsång: ”Gläd dig, du jord, i Kristi namn. Tag mot i fröjd din Kung.”1
Äldste Neal A. Maxwell lärde: ”Med tanke på allt som Gud har gett oss borde vi vara ganska bra på att ta emot, men det är vi inte. Vi som betraktar oss själva som ganska självständiga och oberoende tycker ofta att det är obekvämt, till och med svårt att ta emot …
Men Guds gåvor, till skillnad från högtidsbetonade gåvor, är eviga och oförgängliga, vilket skapar en fortsatt jul som aldrig tar slut!”2
Så hur tar vi på ett lämpligt sätt emot en så enastående gåva? Hur väljer vi dagligen gåvan som vår Frälsare, hans kärlek och obegränsade försoning är?
Låt oss ta ett steg bort från frostade fönster och målade godisstänger och låt oss lära oss av de ödmjuka och sandalbeklädda personer som var de första att ta emot Frälsaren som spädbarn.
Ta emot hans helighet
När Frälsarens födelse närmade sig kämpade Maria och Josef sig igenom Betlehems liv och rörelse, men gästrummen var fulla. Hade ingen plats för dem? Skulle ingen ge dem vila? Maria visste vilken gåva hon bar på, men ingen hade utrymme att ta emot den, att ta emot honom.
Vi kan inte riktigt veta vad Maria och Josef kände då, men jag har alltid föreställt mig att de gick framåt med lågmäld styrka och tillit. När de lyssnade på ängelns uppmaning att inte vara rädda3 och förbereda sig för Jesu födelse, kunde de släppa alla förväntningar på bekvämt boende och i stället slå sig till ro i ett lugnt, anspråkslöst stall. Men det som måste ha känts som en kal miljö skulle inte förbli så. Herren skulle snart fylla det tomrummet med helighet.
Som det så välbekant står i Lukas 2:7: ”Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet.”
Vår Frälsare – livets, hoppets och löftets underbara gåva – hade kommit till jorden.
Kan vi bereda rum i våra hjärtan för att ta emot Kristus och låta hans helighet fylla våra ihåliga platser? Liksom Maria och Josef kan vi lita på honom även under ibland överväldigande omständigheter. Vägledningen och underverken som kommer i livet kan vi förmodligen inte finna i jäktandet, inte heller på scener eller på idrottsarenor, utan på de lugna platser där vi bor och arbetar – dit vi går för att få hjälp. Varhelst våra ödmjuka behov uppstår kan och får vi svar på våra viskade böner.
Ta emot hans inbjudan att handla
Är det inte fantastiskt att några av de första som tog emot Guds lamm var herdar?
Natten täckte jorden då herdar fyllda av vördnad samlades under ett strålande ljusprisma när himmel och jord kolliderade i den enastående händelsen, Frälsarens födelse.
”Ängeln sade: ’Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje …
I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.’”4
Vi älskar att dessa hängivna herdar inte dröjde med sitt mottagande utan skyndade sig att möta sin kung. Av dem lär vi oss att mottagande är ett handlingsord. Lukas säger att herdarna ”skyndade i väg och fann … barnet som låg i krubban”5.
Många gånger kanske våra stilla, små intryck från Herren inte tas emot eftersom de inte passar in i våra kalendrar, våra planer eller vår tidsplan. Julberättelsen påminner oss om att vara som de här hängivna herdarna som inte dröjde med att göra det som behövdes för att ta emot sin kung.
Märkte ni att Lukas lade till en glädjefylld uppmaning till julberättelsen om att när vi tar emot honom innebär det att vi delar med oss av honom, och förklarade: ”När de hade sett [Jesus], berättade de vad som var sagt till dem om detta barn”?6 Dessa herdar tog emot det här budskapet från himlen, gick med hast och blev omedelbart därefter himlens budbärare och förkunnade: ”Gläd dig, du jord” och uppmanade alla att ”ta mot … sin Kung.”7
Ta emot med bestående tro
Nu riktar vi vår uppmärksamhet till de vise männen. De utmärker sig bland Jesu Kristi stora sökare. De tillbringade sina liv med att flitigt söka efter den himmelska manifestationen, och när den kom lämnade de hemmets bekvämligheter, arbeten, familjer och vänner för att följa stjärnan och finna sin Kung.
Till skillnad från herdarna var deras färd en fortgående resa som tog tid. De behövde söka, fråga, vänta och gå, och sedan göra det igen tills de till slut såg det lilla barnet med Maria, hans mor. De gav gåvor som var högst dyrbara och föll ner och tillbad honom.8
Jag har ofta funderat på om vi, när vi tar emot Kristus, söker honom flitigt och låter honom leda vår resa till platser och människor vi inte känner till? Hur kan vi uttrycka vår tacksamhet genom de gåvor och den gudsdyrkan vi erbjuder?
Saliga är de som tar emot
Så där är den – den stora julberättelsen.
Mina kära vänner, välsignade är de som tar emot. Oavsett hur älskade gåvan av min fars tåg och gåvorna av dyrbar tid och skatter som familjer överallt skänker än är, bleknar dessa gåvor i jämförelse med att ta emot julens sanna gåva – Jesu Kristi gåva.
”För vad gagnar det en människa om någon skänker henne en gåva och hon inte tar emot gåvan?”9
Fundera på det skriftstället i ljuset av den här eviga sanningen: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”10
Jag älskar löftet att var och en som verkligen tar emot Kristi gåva, given den heliga natten, ska få evigt liv!
Så ser vi att vi genom våra dagliga ansträngningar att ta emot Kristus mer fullständigt blir som vår profet, president Russell M. Nelson, har uppmanat oss att bli: ”ett folk som är kapabelt, redo och värdigt att ta emot Herren när han kommer tillbaka, ett folk som redan har valt Jesus Kristus.”11
Vad fantastiskt det är att föreställa sig den dag då vi tillsammans återigen får förkunna: Gläd dig, du jord, Herren kommen är. Låt jorden, och oss var och en, ta emot vår Kung.12 I Jesu Kristi namn, amen.