För de rättfärdiga innebär julen att allt blir väl
Första presidentskapets julandakt 2022
Söndagen den 4 december 2022
Jag tackar president Nelson och första presidentskapet för privilegiet att få tala i kväll. Vår familj har firat julens traditioner i vårt eget land och i Frankrike, Tyskland och Brasilien. Var vi än bor, för alla oss som tror på och följer Jesus Kristus förblir en vacker sanning densamma: vi fröjdas över att han som kallades från begynnelsen, han som man väntade på i århundraden, han som var Faderns enfödde, han kom – i tidens mitt, i de enklaste av omständigheter – han kom. Och på grund av att han kom, kommer de miljarder som har bott på den här jorden att leva igen, och kan, om de väljer det, ärva evigt liv, den största av alla Guds gåvor.
I den vackra berättelsen om hans födelse vid juletiden finns det mycket vi kan lära oss.
Här är den lärdom som jag ska dela med er i kväll: med all den oro och osäkerhet, de svårigheter och problem som följer oss här under vårt jordeliv, så ska, för dem som är rättfärdiga – som har tro och litar på Herren – allt bli väl till slut.
Tänk på de här vackra exemplen.
En rättfärdig kvinna som hette Elisabet och hennes man Sakarias, nu i sin ålderdom, var sorgsna över att de inte hade välsignats med några barn. Ändå var de trofasta och litade på Herren.
Det står inget i skrifterna om vad Sakarias och Elisabet kände och sa till varandra, men musikdramat Savior of the World [Världens Frälsare] hjälper oss begrunda vad som kan ha funnits i deras hjärtan. Sakarias säger till Elisabet: ”Vi har inte blivit utvalda till att få barn. Men vi litar på Herren ändå.” Och sedan sjunger de: ”Jag ger Gud min evighet, men inte för att göra min vilja … Om det inte är meningen, ger jag min evighet genom att vänta, vaka och se … Jag … låter honom leda mig … tills mina timmar, tills mina dagar, tills mina år är förbi.”1
Sedan skedde ett underverk. I skrifterna står det att ängeln Gabriel visade sig för Sakarias i templet. Ängeln förkunnade: ”Elisabet ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Johannes. Han ska … skaffa åt Herren ett folk som är berett.”2
Sakarias svarade: ”Jag är gammal och min hustru är till åren.”3
Gabriel svarade: ”Nu ska du bli stum och inte kunna tala förrän dagen då det sker, därför att du inte trodde mina ord.”4
Tänk på hur Elisabet och Sakarias kan ha känt sig. I åratal hade de bett om att få barn, men inga hade kommit. De fortsatte att hålla buden och lita på Herren. Sedan visade en ängel sig för Sakarias och efteråt kunde han inte prata. Han kan ha undrat över sin ställning inför Herren. Men när tiden var inne föddes barnet. Sakarias kunde prata igen. Och barnet blev profeten Johannes som beredde vägen för Frälsaren. Med all osäkerhet och svårighet, blir för de rättfärdiga till slut allt väl.
I julberättelsen möter vi sedan älskade Maria, utvald att bli mor till Guds Son. Och ändå upplever hon oro och osäkerhet i livet. Gabriel visade sig för Maria och berättade om hennes ädla kall. Maria frågade: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man.”5 Gabriel förklarade att den Helige Andens kraft skulle komma över henne, och att den Högstes kraft skulle vila över henne, och att hon skulle bli havande med Guds Son, och hans namn skulle vara Jesus.
Tänk på vilken glädje och lycka hon måste ha känt över att få besök av en Guds ängel. Så ödmjukande, när hon begrundade att hon skulle bli mor till den länge väntade Messias. Men när hon berättade det för Josef var inte allt klarlagt. Josef var en rättrådig man och ville inte dra skam över Maria, men han var osäker på vilken som var den rätta vägen att gå. I hans vånda och osäkerhet kom en ängel till honom i en dröm: ”Josef … var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.”6
Vi kan absolut förstå att Maria var bekymrad och osäker och undrade hur den här fantastiska välsignelsen skulle ske. Josef var också orolig och ur balans. Men nu var det tydligt att de skulle gå den här vägen tillsammans. Så glad Maria måste ha varit över att veta att en ängel hade visat sig för Josef. Så glad Josef måste ha varit över att veta att det här var Guds vilja. Trots osäkerheten och svårigheterna blir allt väl till slut för de rättfärdiga.
Men som vi vet fanns det fler svårigheter som väntade; det finns det alltid. När tiden nästan var inne för Maria att föda krävde romarna att Josef återvände till staden Betlehem. Maria och Josef bestämde att de skulle färdas dit tillsammans. Vi älskar alla den vackra julberättelsen. När de kom till Betlehem fanns det ingen plats för dem i gästrummet. Vilken oro Josef måste ha känt. Hur var detta möjligt? Varför måste Maria, utvald bland alla kvinnor, föda den Högstes Son i ett enkelt stall? Skulle födseln ske utan problem eller komplikationer?
Det kunde ha känts så förvånande, så orättvist. Men barnet föddes; han var frisk. Som den vackra julsången lyder: ”Se här uti stallet av halm är hans bädd. Se Jesusbarnet i ringhet klädd.”7
Innan natten var över visade en ängel sig för herdar på fältet och bar bud om en stor glädje. Och änglarna sjöng: ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor.”8
Herdarna begav sig till Betlehem för att hitta Jesusbarnet. Och när de fann Jesusbarnet, vilken tröst och försäkran Josef och Maria måste ha känt när de insåg att det fanns en mening med svårigheterna som omgav dem. Änglarna hade förkunnat hans tillkommelse och ädla mission. Efter kampen och osäkerheten blir allt väl till slut för de rättfärdiga.
I den nya världen utsattes rättfärdiga också för problem, osäkerhet och bekymmer. Profeten Samuel hade profeterat att Frälsarens födelse skulle ske fem år in i framtiden och att ett tecken skulle ges genom en hel natt utan mörker. När den dagen närmade sig hade något otänkbart planerats. ”En dag hade utsetts av de icke troende [som förkunnade att tiden var förbi], då alla de som trodde [att Fräsaren skulle komma] skulle avrättas, om inte det tecken som hade förutsagts … skulle visa sig.”9 De otroende hånade de troende: ”Er glädje och er tro på detta [har] varit förgäves.”10 Föreställ er de rättfärdigas ängslan och oro. I skrifterna står det att Nephi ”böjde sig ner mot jorden och ropade mäktigt till sin Gud för sitt folks skull”11. Och när Nephi bad kom ”Herrens röst … till honom och sa: ’Lyft upp ditt huvud och var vid gott mod, för se, tiden är inne och i denna natt ska tecknet ges, och i morgon kommer jag till världen.’”12
Skrifterna förkunnar: ”De ord som kom till Nephi uppfylldes såsom de hade talats. För se, när solen gick ner blev det inte mörkt … [Och] allt folket … blev så oerhört förbluffade att de föll till marken … Och [det blev inte] mörkt på hela den natten, utan det var lika ljust som om det vore mitt på dagen … Och … de [visste] att det var den dag då Herren skulle födas.”13
Med alla svårigheter och all osäkerhet som de rättfärdiga – de som litar på Gud – upplever, kommer allt till slut, vare sig det är i det här livet eller när vi knäböjer vid hans fötter, att bli väl.14
Med tanke på den heliga tid då Frälsaren föddes, varför väntade Herren till den sista natten med att berätta för Nephi att han skull födas dagen därpå? Han kunde ha sagt det veckor eller månader i förväg. Varför lät han Elisabet och Sakarias bli gamla utan barn innan han bekräftade att profeten Johannes skulle födas till dem? Och varför behövde Maria undra över vägen framför sig och Josef ifrågasätta sin plats i den mest enastående berättelsen av alla? Varför förblev de uppgifter som en krubba och herdar och änglar hade okända tills händelserna ägde rum?
I föruttillvaron förkunnade Herren: ”Vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.”15 Och från Ordspråksboken: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.”16
I våra stunder av osäkerhet, i våra dagar med problem och svårigheter, i vår kamp, låt oss vara trofasta. Jesus kom den där heliga natten. Han är världens Frälsare, Fridsfursten, Kungarnas Kung. Han lever, och ”hopp och strid från evig tid [i honom] mötas denna natt.”17 Jag vittnar om att när vi är rättfärdiga så tillgodoses och tillrättaläggs alla våra tårar av sorg, svårigheter och osäkerhet hos honom, Guds älskade Son. ”Gläd dig, o jord, han kommen är.”18 I Jesu Kristi namn, amen.