Profetiska förkunnelser om Kristi födelse
Vid jultid firar vi troende Jesu Kristi födelse, han som är Gud den evige Faderns enfödde Son. Som en del av första presidentskapets julandakt som anger tonen för vårt firande, ska jag tala om profetiska förkunnelser om hans födelse.
Inget tillkännagivande var viktigare än ängelns besök hos Maria.
”Då sade ängeln till henne: ’Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud.
Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.
Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron.
Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut” (Luk. 1:30–33).
Guds Sons födelse och liv och död på jorden var en oundgänglig del av vår himmelske Faders plan att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). Innan jorden skapades utvaldes Jesus Kristus till att uppleva jordelivet och bli den Frälsare som var nödvändig för genomförandet av den planen (se Mose 4:2). Fader Adam befalldes att frambära offer som ”en sinnebild för offret av Faderns Enfödde, han som är full av nåd och sanning. Därför”, fick han veta, ”skall du göra allt du gör i Sonens namn, och du skall omvända dig och åkalla Gud i Sonens namn evinnerligen” (Mose 5:7–8).
I Moses bok läser vi också Guds förklaring av ”frälsningsplanen för alla människor genom min Enföddes blod, hans som skall komma i tidens mitt” (Mose 6:62). Gud Fadern befallde oss att omvända oss och bli döpta ”i min enfödde Sons namn, hans som är full av nåd och sanning, som är Jesus Kristus, det enda namn som skall ges under himlen varigenom frälsning skall komma till människobarnen” (Mose 6:52).
Jesaja, en av Gamla testamentets stora profeter, tillkännagav Messias framtida födelse. ”Herren skall själv ge er ett tecken”, förkunnade han. ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel” (se Jes. 7:14).
Jesaja förkunnade också:
”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid” (Jes. 9:6–7).
Kristi födelse uppenbarades också för Mormons boks profeter. Sex hundra år före Frälsarens födelse lärde Lehi att Gud skulle uppresa bland judarna ”en Messias, eller med andra ord en världens Frälsare” (1 Ne. 10:4).
Profeten Abinadi förkunnade:
”Profeterade inte Mose för dem om Messias ankomst och om att Gud skulle återlösa sitt folk? Jo, och alla profeter som har profeterat ända sedan världens begynnelse – har de inte talat mer eller mindre om detta?
Har de inte sagt att Gud själv skulle komma ned bland människobarnen och ikläda sig människogestalt och gå fram i mäktig kraft på jorden?” (Mosiah 13:33–34.)
Profeten Nephi beskrev hur en ängel visade honom en jungfru i staden Nasaret och förkunnade: ”Se, jungfrun som du ser är Guds Sons mor i köttet” (1 Ne. 11:18).
”Och det hände sig”, skriver Nephi, ”att jag såg att hon fördes bort i Anden. Och sedan hon varit bortförd i Anden under en tid, talade ängeln till mig och sade: Se!
Och jag såg och fick åter se jungfrun, och hon bar ett barn i sina armar.
Och ängeln sade till mig: Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son!” (1 Ne. 11:19–21; se även Alma 7:9–10.)
Vi är alla väl bekanta med det första tillkännagivandet efter Jesu födelse. Det är betecknande att den här förkunnelsen skedde till en grupp som, förstår vi, stod längst ner på den tidens sociala skala.
”I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.
Men ängeln sade: ’Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.
Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.’ …
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag’” (Luk. 2:8–11, 13–14).
Efter Frälsarens födelse följde två förkunnelser till två mycket heliga personer – tempeltjänare, som vi skulle kalla dem i dag:
”På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom.
Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde.
Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen,
tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:
’Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat.
Ty mina ögon har sett din frälsning’” (Luk. 2:25–30).
Den andra förkunnelsen kom till en helig kvinna, också i templet. Hanna, som skrifterna kallar ”profetissa … hade kommit upp i hög ålder. …
och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.
Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning” (Luk. 2:36–38).
De profetior och förkunnelser jag just citerat berättar om Frälsarens första ankomst. Vi förbereder oss nu för Herrens andra ankomst, en tidpunkt som ivrigt inväntas av troende och fruktas eller förnekas av otroende. Vi är befallda: ”Stå … på heliga platser och låt er inte rubbas förrän Herrens dag kommer, ty se, den kommer snart” (L&F 87:8). Med ”heliga platser” avses säkerligen templen och att trofast hålla dess förbund, ett hem där barn uppskattas och undervisas, samt våra olika uppdrag tilldelade av prästadömets myndighet, till exempel missioner, i tempel och andra ämbeten som trofast uppfylls i grenar, församlingar och stavar.
När vi förbereder oss för Frälsarens andra ankomst och medan vi står på heliga platser, fortsätter vi fira julen inte bara som en tid för ”god jul” eller ”god helg”, utan som ett firande av Guds Sons födelse och en tid att minnas hans lära och hans försonings eviga innebörd. Jag ber att vi ska vara trofasta i detta.
Jag vittnar om att detta är sant i hans namn vars födelsedag vi firar, ja, i Jesu Kristi namn, amen.