Hela julberättelsen
Julen inbjuder känslor av ömhet, glädje och kärlek. Och som många föräldrar kan intyga åtföljs oftast varje nyfött barns födelse av liknande känslor. Kristi födelse var förstås inte någon annan lik. De dyrbara detaljerna – färden till Betlehem, ett överfullt härbärge, en enkel krubba, en nyfunnen stjärna och tjänande änglar – gör berättelsen om hans födelse till alla tidsåldrars berättelse. Men berättelsen om Frälsarens födelse utgör bara en del av skälen till att vi känner Anden under jultiden. Under julen firar vi inte bara hur Jesus kom till världen, utan också vetskapen om vem han är – vår Herre och Frälsare Jesus Kristus – och varför han kom.
President Thomas S. Monson har sagt: ”Eftersom han kom till jorden … kan vi uppleva glädje och lycka i livet och frid under årets alla dagar. … Eftersom han kom finns det en mening med vår jordiska tillvaro.”1
Faderns förstfödde
Den här innebörden blir tydligare när vi beaktar hela julberättelsen. Som president Gordon B. Hinckley förklarade: ”Det skulle inte finnas någon jul om det inte hade funnits någon påsk. Jesusbarnet från Betlehem skulle bara vara ännu ett barn om han inte varit Getsemanes och Golgatas återlösande Kristus och för uppståndelsens jublande faktum.”2
Jesus födelse i Betlehem är inte berättelsens början och Golgata är inte slutet. Skriften lär oss: ”Han var i begynnelsen hos Gud”3 i det förjordiska rådet i himlen. Vi var också där och kände honom som Jehova, vår evige Faders Förstfödde.4 Vi fick veta att han skulle ha en central roll som världens Skapare och Återlösare. Vi ropade av glädje när vi tog till oss Faderns stora lycksalighetsplan.5 Det var några som gjorde uppror mot Guds plan, men vi är bland dem som satte vår tillit till Jesus Kristus. Vi accepterade villigt dödlighetens faror eftersom vi litade på att Jesus skulle utföra Faderns vilja – att vi genom honom skulle bli frälsta.
Guds enfödde Sons födelse
Här på jorden skyms minnet av vårt tidigare liv av en glömskans slöja. Avsikten med vårt jordeliv är att vandra ”i tro, utan att se”.6
För att stärka den tron sände Gud profeter som förutsåg och förutsade den utlovade Messias ankomst. En av de profeterna var Nephi, som i en syn såg ett träd som var mycket vackert och vitt. När han bad att få veta uttydningen av synen, visades han staden Nasaret och Maria, en jungfru som var mycket vacker och skön. Ängeln som ledsagade Nephi ställde sedan den djuplodande frågan: ”Förstår du Guds nedlåtelse?” Med andra ord: ”Förstår du varför Gud själv vill komma till världen, varför han skulle nedstiga under allt?” Nephis svar var en smula trevande: ”Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.”
Ängeln sa då: ”Jungfrun som du ser är Guds Sons mor.” Nephi såg Maria hålla ett barn i famnen och med glädje utropade ängeln: ”Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son!” Plötsligt blev trädets innebörd – och orsaken till att vi firar Kristi födelse – tydligare för Nephi. Han sa: ”Det är Guds kärlek som utgjuts i människobarnens hjärtan. Därför är den det mest begärliga av allt.” ”Ja”, tillade ängeln, ”och det mest glädjande för själen”.7
Till sist, nästan 600 år efter Nephis syn, kom den sedan länge väntade, länge förutsagda dagen. Jesus gick genom slöjan och kom till världen som ett hjälplöst spädbarn, men ett barn olikt alla andra. Guds förstfödde Son i anden blev hans enfödde Son i köttet. Detta barn, fött i de enklaste av omständigheter, skulle på sina axlar bära Guds eviga familjs frälsning! Ja, ”hopp och strid från evig tid” möttes i den lilla staden Betlehem den natten.8
Men historien slutar förstås inte där. Frälsarens födelse var ju förunderlig, men än större under skulle följa.
Det som tillhör Fadern
Vi vet mycket lite om Jesu tidiga år. Vi får veta att han ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”.9 Vid tolv års ålder var hans önskan att ”ägna sig åt det som tillhör hans Fader”.10 Det som tillhörde hans Fader var att visa världen Faderns ”stora och underbara kärlek” till sina barn.11
”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, … för att världen skulle bli frälst genom honom.”12
Det som tillhörde hans Fader var att ”gå omkring och göra gott”.13 Det var ett barmhärtighetsverk: ”att hela de sjuka, uppväcka de döda, göra så att de lama går, så att de blinda får sin syn och de döva hör”.14
Det som tillhörde hans Fader var att öppna vår tros ögon, väcka våra andliga själsförmågor, hela vår smärta, vår stolthet, våra sjukdomar och våra synder. Det var att ”bistå oss i enlighet med våra skröpligheter”. Och för att åstadkomma det utstod Jesus villigt smärta, avvisande, bedrövelser och frestelser av alla slag.15
Det som tillhörde hans Fader var att hjälpa oss uppfylla vårt syfte på jorden: att ”följa hans stig” och komma ”tillbaka till himmelens land”.16 Med andra ord, det som tillhörde hans Fader var – och är – ”att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan”.17
Jesu Kristi försoning
Slutligen kulminerar hela julberättelsen i de tre sista dagarna av Frälsarens liv. Under den avgörande tiden gick Frälsaren från Getsemane trädgård till korset på Golgata till trädgårdsgraven. Som äldste Jeffrey R. Holland lärde: Det ögonblickets ”inverkan och kraft” skulle ”nå bakåt … till tidernas begynnelse och framåt … genom evigheterna”.18
Med varje mänsklig själs öde i vågskålen gick Jesus, i realiteten ensam, in i Getsemane. Sedan följde förhör, gissel och slutligen en ytterst smärtsam död på korset. Med samma ödmjukhet och undergivenhet som han förkunnade från begynnelsen ”här är jag, sänd mig”19 sa han nu ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”.20
Jorden stönade, hans vänner sörjde och mörker täckte landet. Frälsaren gick till andevärlden där ”en oräknelig skara av de rättfärdigas andar ” – rättfärdiga själar som hade dött – inväntade hans ankomst. I slående likhet med det som hänt i tidernas begynnelse ropade Guds söner och döttrar av glädje och böjde knä för att tillbe sin räddare.21
Världens ljus uppstår
Snart kom tiden när Frälsaren skulle ta upp sin fysiska kropp igen och fullborda sin seger över döden. Tidigt på morgonen en vårdag, veckas första dag, gick Maria från Magdala till hans grav och fann den tom. Hon var den första att höra hans röst och se hans älskade ansikte. Jesus visade sig senare för sina apostlar och bjöd dem att se på hans händer och fötter, att ”röra vid honom och se”22 att det verkligen var han – att deras Återlösare verkligen levde igen!
Det här är ”budet om en stor glädje”23 som vi firar vid julen – inte bara att Kristus föddes utan att han levde bland oss, gav sitt liv för oss, uppstod och slutligen ”fullbordade det verk hans Fader gav honom att utföra”.24 Vi gläds eftersom världens förvirring och kaos kan tystas av det löfte vi fick i begynnelsen – ett löfte uppfyllt genom Jesu Kristi försoning. Av den anledningen är julberättelsen inte fullständig utan påskberättelsen. Det var Frälsarens försoningsoffer som heliggjorde den stilla natten i Betlehem. Det var hans återlösnings gåva som fick oss att ropa av glädje i föruttillvaron – den gåva som botar våra sjukdomar, återger oss synen och torkar alla tårar.25
Det ljus vi älskar vid julen utgår från världens ljus, Jesus Kristus. Den berättelse vi omhuldar vid julen berättar om Faderns lycksalighetsplan, som Kristus gjorde möjlig. Den gåva som gör jultiden helig är hans liv, som han gav för att vi skulle få evigt liv. Må vi ta emot den gåvan och dela med oss av hans kärlek och hans evangelium till hela världen, särskilt under denna härliga tid på året, är min bön i Jesu Kristi heliga namn, amen.